Linda hamnade i ett tungt missbruk och sov under Älvsborgsbron

Titta på bilderna av Linda Johansson vid Älvsborgsbron i Göteborg. Det är svårt att tro att de föreställer samma kvinna. Men så skiljer det också nästan 14 år och en lång resa mot ett drogfritt liv mellan dem.

– När den bilden togs bodde jag i en skåpbil under bron, berättar Linda. Anledningen till att jag hade så kort hår då var att jag klippte av det för att det inte skulle frysa till is när jag duschade.

Det är en lördagseftermiddag när Hemmets Journal tillsammans med Linda Johansson åker ut till Älvsborgsbron – platsen som var hennes hem under en mörk period i hennes liv då hon var så långt nere i sitt alkohol- och narkotikamissbruk som man kan komma.

– När jag satt under bron på den tiden tittade jag ofta upp på lyxhotellet som ligger här och tänkte att det bara är för rika människor, att jag aldrig skulle komma in där. Men när jag började arbeta gick jag dit varje lördagsmorgon för att äta ­frukost.

Bilden på Linda med den kortklippta frisyren togs 2009 av tidningen Faktums fotograf i samband med ett reportage om hemlöshet i Göteborg.

Började med droger tidigt i livet

Då hade hon levt i en karusell av droger, pojkvänner, perioder av inneboende och hemlöshet i 13 år. Det började med att hon flyttade ihop med en betydligt äldre kille när hon bara var 15 år.

– Farsan sa nej, men det lyssnade jag inte på. Morsan sa att jag alltid kunde flytta hem igen om det inte fungerade, men det var jag för stolt för.

När förhållandet sprack lyckades hon själv skaffa en egen bostad, men hon misskötte sin ekonomi och när hon var 18 år blev hon vräkt första gången.

– Vid samma tid kom drogerna in i mitt liv. Jag rökte hasch på vardagskvällarna när jag skulle koppla av efter jobbet och på helgerna tog jag amfetamin. Amfetaminet fick mig att må bra, jag kände mig oövervinnerlig.

Men hennes festande ledde till att hon försov sig ofta och inte kunde sköta sitt arbete i en butik.

– Det gick till en dag när jag försov mig lite för mycket. Men istället för att få sparken sa jag upp mig själv.

---

LÄS ÄVEN: Annah Björk om att leva med postcovid: “Jag är instängd i den här sjuka kroppen”

---

Vräkt och arbetslös började sedan en period som inneboende hos pojkvänner, vänner och till och med rena främlingar. Hon hade stora skulder som hon dragit på sig redan som 17-åring och kunde som vräkt bara drömma om ett eget lägenhetskontrakt.

– På den tiden såg jag inte drogerna som problemet. Problemet var att jag inte hade någon bostad. Jag såg mig inte som narkoman och försvarade mig inför mig själv med att jag åtminstone inte tog heroin, och åtminstone inte tappat tänderna.

Bodde i en skåpbil under Älvsborgsbron

När Linda och hennes dåvarande pojkvän parkerade en gammal skåpbil under Älvsborgsbron tyckte hon först att det var en lysande idé. Där kunde hon bo utan att behöva anpassa sig till samhällets krav.

– Vi byggde även ett litet förtält, ett utedass och jag konstruerade en utedusch av presenningar och en hink.

Men när första vintern kom blev det kallt i skåpbilen. Det var då Linda klippte av sig sitt långa blonda hår. Utanför förtältet hade de en eldstad där de värmde vatten, men det innebar samtidigt att Lindas kläder ständigt luktade skarpt av rök.

– Det var inte konstigt att folk tittade på mig när jag kom in på Systembolaget med mina stora moonboots som jag hade för att inte frysa om fötterna. Men deras blickar irriterade mig. Det de såg kände jag redan inom mig.

Drogerna blev ett sätt att fly undan verkligheten. På bilden från 2009 har Linda precis tagit amfetamin.

– Men från att ha mått bra av drogerna var jag nu tvungen att ta dem för att överhuvudtaget orka stiga upp.

Mamma gav aldrig upp

Under de 13 år hennes dotter var fast i sitt missbruk gav Lindas mamma aldrig upp. Hon sökte upp sin dotter oavsett var hon bodde någonstans för att se hur hon mådde. Hon kom till och med till skåpbilen under Älvsborgsbron.

– Jag blev glad av att se ­henne, men samtidigt var det jobbigt eftersom jag såg hur ledsen hon blev över att se hur jag hade det. Det var i hennes ögon jag såg hur lågt jag hade sjunkit.

– Mamma ville hela tiden att jag skulle flytta hem, men i så fall var jag tvungen att sluta med drogerna och det var jag inte beredd att göra.

---

LÄS ÄVEN: Tommy Nilsson: “Jag vill ta vara på den tid jag har kvar”

---

En annan som vägrade ge upp hoppet om Linda och som gjorde det där lilla extra var en socialsekreterare.

– Socialsekreteraren Britt-Marie sökte upp mig där jag var och lyssnade på mig. Hon är en av de människor som har betytt mycket för mig.

I samband med att Linda skulle avtjäna ett kortare fängelsestraff och ändå vara tvungen att vara drogfri lovade Britt-Marie att ordna en bostad åt henne om hon förblev drogfri efter avtjänat straff.

– Jag beslutade mig för att vara drogfri i fem år eftersom jag räknade ut att det skulle ta så lång tid att få ett eget bostadskontrakt. Men jag planerade att börja med amfetaminet igen när de fem åren gått. Om jag inte tänkt så hade jag aldrig klarat det.

Tog körkort för lastbil

Lindas resa mot ett normalt liv igen började på ett gruppboende för kvinnor där hon var tvungen att hålla sig till strikta rutiner och regelbundet lämna urin- och blodprover.

Hon fick så småningom en egen lägenhet, men personalen gjorde hembesök och kontrollerade att hon inte fick några återfall. Efter att ha
varit drogfri ett år fick hon hjälp att ansöka om skuldsanering.

– Jag har haft tur som träffat rätt människor och fått mycket hjälp. Förutom socialsekreteraren har jag fått mycket stöd av tolvstegsprogrammet och Stadsmissionen.

Linda fick sedan sin första referenslägenhet, där kontraktet skulle skrivas över från Göteborgs stad till henne om hon höll sig drogfri i ett år och betalade räkningarna i tid. Det i kombination med att hon började läsa upp sina gymnasiebetyg gjorde att hon själv på allvar började tro att hon skulle kunna ta sig tillbaka till ett normalt liv och få ett jobb.

Ytterligare en pusselbit föll på plats när hon fick sitt lämplighetsintyg och kunde ta körkort. Hon fick sedan hjälp att söka fonder som gjorde det möjligt för henne att gå en 40-veckors kurs och lära sig köra lastbil.

– Jag fick fast jobb direkt efter kursen och på det företaget har jag nu jobbat i sex år. Jag brukar säga att jag levererar byggmaterial med allt från skog till färdiga hus och att hantera en kranbil ger mig den spänning i vardagen som drogerna tidigare gav mig.

Vill hjälpa andra

Sedan ett år bor Linda i en nyproducerad lägenhet i Askim tillsammans med sin sambo.

– Vi träffades på jobbet. Vi hade inte dejtat särskilt lång tid innan vi gick ner till Älvsborgsbron och där berättade jag mitt livs historia. Jag gav honom en chans att dra sig undan, men det gjorde han inte, säger hon med ett leende.

Den 27 augusti förra året firade Linda att hon varit drogfri i tio år. Men även om hon lever ett stabilt och välordnat liv idag har hon inte glömt sitt förflutna. Hon är aktiv i föreningen #utanskyddsnät och varje lördag klockan 13–14 delar hon ut kaffe och smörgåsar till behövande kvinnor.

– Det är mitt sätt att betala tillbaka för den hjälp jag har fått och för att hjälpa de som är kvar därute och göra min röst hörd för dem. Varje lördag träffar jag alltid någon bekant från förr.

Här kan du få hjälp

• #utanskyddsnät (utanskyddsnat.nu) är en ideell organisation som hjälper utsatta kvinnor med råd-givning och stöd. Finns på Järntorget i Göteborg
• och Medborgarplatsen i Stockholm varje lördags-förmiddag klockan 13–14.
• Anonyma narkomaner, 077-113 80 00.
• Anonyma alkoholister, 08-642 26 09.
• Suicide zero (ring 112 för akut hjälp, behöver du prata med någon ring Minds självmordslinje 90101).
• Stadsmissionen.
• Frälsningsarmén.