Augustprisvinnaren Andrev Walden: “Jag antar att allt kommer att gå åt helvete”

Andrev Walden hade sju pappor på sju år – några ”jävla karlar” som hans mamma brukade sammanfatta dem under köksfläkten. Boken om hans barndom kammade hem Augustpriset och beskrivs som mörk, hemsk, sorglig, men också rolig – och helt sann.

Annons

Går det att skämta om allt? Det är ju en evig fråga för en berättare.

Men kanske är svaret så enkelt som: ”Ja det gör det – om man framför det på rätt sätt.”

För när man läser Andrev Waldens bok Jävla karlar så sitter man ofta och skrattar, samtidig som man i samma sekund tänker: Är det verkligen tillåtet att tycka att det här är roligt? Det är ju så hemskt!

Andrev Walden

Ålder: 47 år.
Familj: Sambon Lisa och sönerna Jack, 12, och Julian, 10.
Bor: På Södermalm i Stockholm.
Gör: Författare, kolumnist och essäist på Dagens Nyheter.
Aktuell: Med boken Jävla karlar (Polaris), vinnare av Augustpriset i den skönlitterära klassen. Boken har redan väckt intresse hos flera filmbolag. ”Jag hoppas på en tonträff mellan Mitt liv som hund och Loranga, Mazarin och Dartanjang, ”dark version”, säger Andrev.

Vi träffas på ett kafé på Söder i Stockholm i närheten av hans bostad. Andrev Walden har precis den där äkta författarlooken med lite Strindbergaktigt uppkammat hår, lätt gråsprängt, och ett skägg som nog snarare kan beskrivas som intellektuellt än hipster-trendigt.

Han svarar snabbt på frågan:

– Att man får skratta åt en sådan här berättelse är inte självklart. Den är ju ganska mörk. Men jag kan bara hoppas att det snabbt byggs upp ett kontrakt med dig som läsare – ja, du får! För det måste vara lustfyllt att läsa en bok. Min mardröm är att du blir uttråkad av att läsa något som jag skriver.

Andrev skriver om sina olika pappor

Jävla karlar är en helt sann berättelse om hur den 7-årige Andrev får veta att hans pappa inte är hans riktiga pappa. En hemlighet råkar trilla ur hans mamma och ”det brusar i pojken för det är det bästa han har hört”, som det står på baksidan av boken.

Den lynnige ”Växtmagikern”, som håller hela sin familj i ett skräckartat grepp, är inte Andrevs pappa och lyckan är total.

Istället kan han börja drömma om ”Indianen”, eftersom hans mamma antyder att den riktiga pappan har mörkt långt hår som en indian.

– Det var ju fantastiskt för mig som barn, att kunna börja fantisera om att min pappa istället var en kung i ett magiskt land som skulle komma och rädda mig, ungefär som i Mio min Mio, säger Andrev.

Men det kommer ingen räddare.

“Jag står nästan inte ut med att se min text i tidningen när den är tryckt.” Foto: Thomas Carlgren

Istället får Andrev en ny pappa i princip varje år, den ena på sätt och vis mer dysfunktionell än den andra. ”Riktiga små as hela bunten”, som en recensent beskrev dem. Många är våldsamma, svartsjuka och kontrollerande. Det är ”Tjuven”, ”Mördaren”, ”Konstnären”, ”Prästen” och till sist ”Kanotisten”.

”Det är som att han smugglas in del för del, som en byggsats till en pappa. (…) Jag vet fortfarande inte hur pappor börjar och slutar men om det här är en pappa har han nog börjat nu”, skriver Andrev.

– Jag är egentligen lite olycklig över att “Kanotisten” dras in i historien. Han var en helt ok pappa som försökte uppfostra och älska mig, säger Andrev. Men samtidigt, när du tar på dig ett ansvar som pappa och bonusförälder måste du räkna med att någon av dem kan bli en författare!

Och allt är sant?

– Ja, om något låter påhittat kan du vara säker på att det är sant, säger han med ett citat ur bokens första kapitel.

Står inte ut med att se sin egen text

Historien har länge legat och grott hos Andrev Walden och på sätt och vis har karriären som redigeringschef på Aftonbladet och hyllad kolumnist på Dagens Nyheter bara varit ett sätt att skjuta upp den oundvikliga berättelsen.

– Jag har alltid haft en längtan efter att bli författare och har ju fått en bra historia av naturen. Egentligen var det bara att skriva ned den.

Men problemet är att Andrev Walden tycker att det är fruktansvärt att skriva.

–Att skriva är att blöda, jag står nästan inte ut med att se min text i tidningen när den är tryckt. ”Jag kan bättre!” tänker jag alltid.

– Och om jag nu tror att skriva är min begåvning, så är det ju en väldigt obehaglig tanke om det visar sig att den inte är det.

Så förläggaren fick nästan dra boken ur Andrev, med löften om att ”boken är fantastiskt, du kan släppa den nu”.

– Men jag vågade inte lita på att det var sant, utan misstänkte att han bara sa så för att jag skulle släppa ifrån mig boken.

Trots att boken Jävla karlar har hyllats av en i princip enig kritikerkår – ”Andrev Walden har skrivit en klassiker” tyckte till exempel radions Kulturnytt – så vågar han inte vara säker.

– Jag är ju lite av en katastroftänkare. Ju bättre allt känns, desto mer katatstroftänk kommer. Just nu känns det så himla bra, så jag antar att allt kommer att gå åt helvete när som helst på ett eller annat sätt, säger han.

Mammans tankar om boken Jävla karlar

En av bokens mest hjärtskärande och fruktansvärda scener är när pappan som kallas ”Tjuven” försöker dränka mamman i ett badkar. Andrev sitter som paralyserad, medan hans lillasyster kastar sig mot ”Tjuven” och biter honom så att mamman hinner fly ut i trapphuset.

– Jag var ett barn helt utan agens, menlös, och det menar jag nog att de flesta barn är. De styr inte handlingen utan är mer som ett löv i vinden, ungefär som kvinnor i den äldre litteraturen.

Vissa av papporna har läst boken men Andrev vill inte gå in på vad de tycker om den.

– Du måste ha respekt för att det är obehagligt att bli karaktär i en annan människas berättelse.

Flera av dem är för övrigt döda, som ”Konstnären” och ”Tjuven”.

– Eller jag vet inte säkert om ”Tjuven” är död men heroinister brukar inte leva så länge.

Men vad tycker då hans mamma? Vars bild ändå präglas av en stark ömsesidig kärlek i boken, trots hennes dåliga val av män.

– Den frågan får jag ju varje gång, säger Andrev. Ändå har jag inte lyckats komma på något intressant att svara. Men hon är väldigt stolt, hon tyckte om boken och hade inga invändningar mot den, även om den var tuff att läsa för henne.

Han funderar lite.

– Idag följer hon bokens framgångar med skräckblandad förtjusning. Det är ju väldigt kluvet att den mest misslyckade tiden i hennes liv, den tid hon känner mest skam för i sitt liv, är en berättelse som många just nu tar del av.

Idag är Andrev själv pappa till två söner

Det är lätt att tro att Andrev Walden har skrivit boken ur en stor bitterhet mot sina styvpappor, eller kanske som en försenad hämnd. Men så är det inte alls.

– Jag besegrade mina styvpappor redan i tonåren. Jag började betrakta dem som ”långa barn”, som ofärdiga, barnsliga och dumma. Jag kände redan tidigt att jag hade lyckats bättre än dem med mitt, bara genom att inte vara helt hopplös.

Några timmar i terapistolen för att bearbeta barndomen har det inte heller blivit, som man kanske lite fördomsfullt kan tro.

– Nej, jag har aldrig gått i terapi och jag säger inte att det är rätt eller fel. Jag tror bara att vi av genetiska skäl lagrar trauman i kroppen på olika sätt. För mig väger trauman väldigt lite. De är lätta att bära.

– Trauman är nästan bara historier för mig, medan de kan vara svarta stenar att bära för andra.

Andrev förklarar att han är lik sin mamma på det sättet, att det nästan kan plåga människor i deras omgivning att de liksom enkelt kliver vidare i livet, medan andra fastnar i ältande.

– Fast jag vill säga att det kanske inte är så okomplicerat som det först låter. Det handlar också om konflikträdsla, om att det är obehagligt att rota eller stirra ner i mörkret.

Han hävdar att han i princip ”aldrig tagit en konflikt i hela sitt liv”.

– Det var först när jag och min sambo hade varit ihop i över tio år som jag slutade att få dödsångest varje gång vi grälade.

Orsaken bakom är inte svår att förstå. När Andrev var barn slutade gräl ofta i katastrofer.

– Vi blev betingade att ta betäckning när röster höjdes, som han säger med en av sina ofta poetiska oneliners.

Idag är Andrev själv pappa till två söner, 10 och 12 år gamla.

Ett av hans mål har varit att ge dem absolut trygghet och rutiner. De skulle alltid veta var deras pappa fanns både bokstavligt och bildligt. I många år drack han inte alkohol, just för att han minns hur obehagligt det var när vuxna personer personlighetsförändrades när de drack.

Hemmets Journals reporter Anna Liljeberg träffade Andrev Walden i Stockholm. Foto: Thomas Carlgren

Har präglat barnen med sin oro

– Men idag kan jag se att min trygghetsiver kanske slagit lite slint. Jag har varit så mån om att skydda dem från världen att det har gjort dem rädda för den. Det är kanske det som mina barn kommer att ställa mig till svars för – att jag ”förfegade” dem.

Han suckar lite.

– Nu är min uppgift att rätta till det men jag vet inte riktigt hur jag ska göra det. Jag har redan präglat dem med min oro.

Ibland funderar Andrev om det enda sättet att göra allting rätt som förälder vore att skaffa ett barn till.

– Men jag tror inte att jag skulle klara av den anspänningen som det var att ha små barn en gång till. Jag gick runt spänd som en fiolsträng hela tiden. Det fanns ju så mycket de kunde dö av: plötslig spädbarnsdöd, sätta popcorn i halsen, ramla från klätterställningen …

– Så försåtsminerad har världen aldrig varit som när du har små barn, säger han och erkänner att han ända fram tills nyligen smög in i barnens rum för att höra att de fortfarande andades.

När Andrev och hans halvbror fick sina första barn nästan samtidigt beslöt de sig för att göra en pakt. De måste bryta det dåliga pappa-arvet och bygga kärnfamiljer. För att markera bytte de båda till ett gammalt släktnamn – Walden.

– Tidigare har jag burit min mammas förlorade drömmar om kärleken som en rad efternamn med kort hållbarhetstid. Nu har jag ett namn som jag bärgat på egen hand och aldrig behöver byta bort.

Svårt att bygga en bra relation idag

Boken slutar med att Andrev som 14-åring ska möta sin riktiga pappa för första gången. Han visade sig vara en avhoppad Vietnamsoldat, född i Hamburg, men boende Bryssel. Ingen indian men de är rätt lika till utseendet – och det är från pappa han har fått sitt utmärkta författarhår.

– Vi har lite kontakt. Han vill gärna ha ännu mer, just idag fick jag faktiskt ett sms där han undrade varför han inte hade fått boken.

Pappa ”Indianen” kan lite svenska men Andrev hoppas att Jävla karlar ska översättas till engelska så att pappan kan läsa den ordentligt.

– Kanske kan det låsa upp något mellan oss. Vi har aldrig utvecklat någon närmare relation. Han vill gärna ha en sådan men för mig har det alltid varit för sent. Jag hann förlora tron på konceptet pappor. Det är svårt att odla kärlek för någon annans skull, det går nästan inte.

Vad känner du när du tänker på honom idag?

– Jag känner tyvärr nästan ingenting, vilket är väldigt sorgligt. Att tänka att mina barn inte skulle känna något för mig – det är en tanke som är avgrundsdjup … Jag förstår att det är en stor sorg hos honom men det är nästan omöjligt att bygga en far och son-gemenskap när barndomen är över.

Men kanske åker Andrev ner till Belgien så småningom och hälsar på.

– Han har ett oerhört behov av att berätta sin historia och förklara varför det blev som det blev. Det får han gärna göra. Det värsta som kan hända är väl att jag får stoff till en ny roman …

Annons
Scroll to Top