De bor i Sveriges gladaste hyreshus: ”Vill aldrig flytta härifrån”

Många fötter har trampat i fastigheten på Vasavägen 24 i Linköping sedan den uppfördes 1920. I trappuppgången finns 15 lägenheter och elva av dem består av ensamhushåll, majoriteten är kvinnor som passerat 50-strecket. I bara fyra lägenheter bor par.

Vi träffar Eva Cronstrand och hennes grannar en lördagsförmiddag när solen frikostigt delar med sig av sina strålar över hela Linköping. Hyreshuset ligger centralt och vi tar oss uppför trapporna till Evas öppna dörr på andra våningen. Grannarna ansluter en efter en och alla har en matbricka i handen.

Kvinnorna är på väg in i Ann Rindeståls ljusa och rymliga lägenhet, där det dukas upp till buffé. Förutom Eva och Ann har Christina Almtun, Sara Ali, Ann-Charlotte Johnsson, Lena Flintzberg, Anita Ahlén och Anneli Sackenreuther samlats till gemensam lunch. De har ordnat knytis och alla har bidragit med något för att få måltiden komplett och långbordet står dukat. Det är inte för intet som de utnämnt huset till ”Sveriges gladaste hyreshus”.

– Så här har vi det varje lördag, skojar de samstämt mellan tuggorna.

Det är dock en sanning med modifikation men annars umgås de ofta och gärna. Och hur det har blivit så, kan de själva inte riktigt svara på. Det har liksom kommit av sig själv och fått en och annan avundsjuk blick att riktas mot huset.

– Vi har mer än en gång fått höra att ”vi skulle vilja bo i eran trappuppgång”, säger Eva med ett stort leende. Det är ganska osvenskt men fungerar fantastiskt bra. Alla som vill får vara med och gemenskap, glädje och trygghet är nyckelorden.

Grannar hjälpte Eva efter cancerdiagnosen

Eva har bott i huset sedan 2014 och kom närmast från ett ganska nybyggt hyreshus i Linköping. Dessförinnan bodde hon i villa som såldes efter en skilsmässa och hon ville då ha ett smidigare boende.

När hon bodde i det nybyggda huset var grannkontakten inget vidare men på Vasavägen 24 är det högt i tak på alla sätt och vis och hon märkte snart att grannarna hälsade på varandra. Länge var det bara ett ”hej” men snart blev det lite småprat i trapphuset.

– Jag var inte riktigt van vid det, minns hon. Här var det annorlunda och jag fick ett väldigt fint välkomnande.

Grannsämjan skulle snart växa sig ännu starkare. Allt började med att Evas mage svullnade upp 2019. Hon fick uppsöka akuten, där hon undersöktes och ställdes sedan inför fullbordat faktum – hon hade fått äggstockscancer.

– I mitt fall var det genetiskt betingat, berättar hon. Min farmor dog av vad som då sades vara cancer i magen.

Hon teg inte om sin sjukdom och berättade, förutom för familj, vänner och arbetskamrater, också för sina grannar som genast fanns där, beredda att hjälpa till. De bad henne att ha dörren öppen, så de kunde titta till henne, och erbjöd sig att handla åt henne.

– Jag har ju mina vuxna söner men detta var guld värt, säger hon med eftertryck. Helt plötsligt stod det en matkasse utanför dörren och jag fick också skjuts till och från sjukhuset av mina snälla grannar.

Tryggt med grannar som bryr sig

Hon har fortfarande behandlingar att gå igenom men humöret är på topp och säkert är den fina grannsämjan en bidragande orsak till det. De finns där och stöttar varandra i både med- och motgång och har blivit nära vänner.

Det uppskattas av alla inblandade, inte minst av Anita Ahlén som med sina 83 år är äldst i gänget.

– Jag skulle kunna vara mamma till allihop, skrattar hon.

Hon flyttade in i sin lägenhet för sju år sedan, strax efter att hennes make gått bort. Men riktigt så familjärt var det inte då, det har kommit på senare år, och hon är oerhört tacksam för att få bo i ”24:an”.

– Det är tryggt för mig som är ensam och äldre att ha grannar som bryr sig, menar hon.

Inga ensamma storhelger

Hon kan också konstatera att ensamma storhelger är ett minne blott. Midsommar firade hon tillsammans med två grannar och på nyårsafton var det flera grannar som firade ihop.

– Det är absolut inget måste, summerar Eva men alla som vill får vara med.

Men det är inte bara vid högtider som de söker varandras sällskap. I trappuppgången finns också en fikagrupp, liksom att grannarna kör gemensam trädgårdsgympa på bakgården. Och varje fredag bjuder de in varandra till sushikväll.

– Det är i stället för ”after work”, säger hon med glimten i ögat. Någon skickar ett meddelande, de som vill hakar på, och Linköpings bästa sushiställe ligger i huset bredvid.

De håller koll på varandra och vet när någon är borta. Det finns alltid någon att prata med och om man inte träffas i trapphuset eller hemma hos varandra, är det bara att slå en signal.

– Jag kan inte tänka mig ett bättre boende, säger Eva med ett leende. Jag vill aldrig flytta härifrån och ska jag flytta tar jag grannarna med mig!