• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • 28-åriga Isabella bor ihop med sin morfar!

    Egentligen behövde Isabella bara bo hos sin morfar en månad. Men nu är det sju år sedan hon flyttade in i Svend Aages hus. Nu kan ingen av dem vara utan de dagliga samtalen om resor, kärlek, hushållspapper och döden.

    28-åriga Isabella bor ihop med sin morfar!

    När Isabella öppnar ytterdörren till sin morfars tegelhus sitter Svend Aage ofta i köket med en god kopp kaffe och är i full gång med ett ordspel på sin Ipad. Isabella var ofta här som barn och det var ofta skrik och hälarna i golvet när hon skulle hem igen. Timmarna, dagarna och inte minst semestrarna hos mormor och morfar var nämligen alltid lika roliga.

    Idag trivs Isabella fortfarande lika bra i huset men när hon kliver in genom ytterdörren är hon inte längre en besökare. För sju år sedan flyttade hon in och sedan dess har detta nästan hela tiden varit hennes hem.

    – Om jag idag hade kunnat viska i mina barnaöron att jag en dag, när jag blir vuxen, kommer att bo här så hade jag helt säkert jublat, skrattar Isabella.

    Bredvid henne sitter 95-årige Svend Aage, eller som Isabella kallar honom, "Moffe". Han hade inte heller sett det komma, att han och Isabella en dag skulle bo ihop – även om de alltid haft ett gott förhållande.
    – Vi har alltid varit nära. Ända sedan du var så här liten, säger han och måttar med handen för att markera hur liten hon var.

    – Jag tycker att vi alltid haft det fantastiskt ihop. Vi har spelat och läst … Vad heter den nu?

    – Harry Potter.

    – Just det. Vi har alltid haft kul och kunnat skratta åt samma saker.

    Det började med att Isabella flyttade in på soffan tillfälligt men hon blev kvar där i två år.

    – Jag var mellan lägenheter och behövde någonstans att bo en månad. Min mormor hade gått bort nyligen och morfar var ensam kvar i huset. Så jag tänkte att det kunde vara mysigt att flytta in hos Moffe ett tag. Men redan efter en vecka började vi prata om hur härligt det var att bo ihop och Moffe sa: "Du får stanna precis så länge du vill." Och jag tog honom verkligen på orden, skrattar Isabella.

     

    Isabella med morfar Svend Aage har alltid nära till skratt. Blond kvinna sitter på en filt med en hund i en trädgård. Hon skålar med sin morfar och de skrattar.

    Isabella med morfar Svend Aage har alltid nära till skratt.

     

    Flyttade in igen
    Efter två år flyttade hon ändå till en lägenhet tillsammans med sin dåvarande pojkvän. Men efter bara ett och ett halvt år var både hon och pojkvännen tillbaka i morfars tegelhus i Højbjerg.

    – Jag saknade Moffe! Och Moffe sa också några gånger att han kände sig mer ensam, att han saknade tiden vi haft tillsammans, säger Isabella och tittar på sin morfar.

    – Jo, det stämmer, säger Moffe.

    – Och när jag tänkte på det var det svårt att inte känna att ensamheten ju är något som jag kan hjälpa till att mota bort. Det kändes idiotiskt att jag skulle sitta i en lägenhet och Moffe skulle vara ensam här, när vi lika gärna kunde bo tillsammans.

    – Ja, jag är i alla fall väldigt glad att Isabella flyttade in igen. Det är stor skillnad mellan att bo själv i huset och att bo tillsammans med henne. Det var så klart ensamt tidigare men nu har jag ju sällskap dygnet runt.

    Sällskap dygnet runt är den stora skillnaden. Det hade helt enkelt inte varit samma sak om Isabella och Moffe bara hade hälsat på varandra.

    – Vi inleder ju aldrig ett samtal med att fråga: "Hur är läget?" För det vet vi ju redan. Vi har aldrig något behov av att prata ikapp, vi bara fortsätter på ett kontinuerligt samtal som pågår hela dagen. Jag tror också det betyder att vi når ett steg djupare. Man behöver aldrig fråga vad den andre gjort under veckan som gått, om han mår bra eller inte, säger Isabella.

    – Eller: "Är du på gott humör idag?" säger Moffe.

    – Nej, precis. Det pratar vi sällan om för det märker man ju bara. Vi har ju sett varandra både före och efter morgonkaffet, säger Isabella och båda skrattar.

    I karantän under corona
    Skratten duggar tätt mellan den här dynamiska duon. Även om åldersskillnaden är 67 år så hinner ingen säga mer än ett par meningar innan någon brister ut i skratt.

    – Vi tycker att samma saker är roliga, säger Isabella. Och vi är överens om att humor är ett bra språk. Visst händer det ibland att vi använder olika ord och uttryckssätt. Ett tag låg det en lapp ute i köket som Moffe hade skrivit upp förkortningar på som han hade hittat på nätet. Du frågade nämligen hela tiden vad de betydde. Du skrev till exempel att "LOL" betyder "laughing out loud" ("skrattar högt").

    – Fast nu har jag glömt vad det betyder igen, säger Moffe.

    – Haha, ja, det var ju precis därför du gjorde lappen.

    Isabella skrattar och lägger armen om Svend Aages axlar.

    – Vi får jobba på att hitta ett gemensamt språk men det behöver man inte med humor. Humor har ingen ålder, det är tidlöst.

    Även om mycket har varit och fortfarande är präglat av skoj och trams hos Isabella och Svend Aage så har de senaste månaderna, med coronapandemin, varit annorlunda.

    – Med tanke på Moffes ålder tyckte vi att det enda vettiga var att gå i karantän. Vi ville verkligen inte riskera något med corona, säger Isabella.

    Maten har levererats till dörren, istället för frisörbesök har det blivit hemmaklippning i trädgården och den senaste födelsedagen firades med vinkningar från fönstret och kaka på farstutrappan.

    Husbilssemestern i Nordnorge, som de båda längtat efter, har också blivit uppskjuten.

    – Kanske till våren, säger Isabella.

    – Vi får väl se om jag finns kvar då, säger Svend Aage med ett flin.

    – Tyst med dig! Det är klart att du gör!

    Svend Aage och barnbarnet Isabella som bor tillsammans. En äldre leende man och en ung blond kvinna med glasögon som skrattar och kramar om sin morfars arm.

    Isabella och hennes morfar.

     

    Snackar om döden
    Men just detta är något de ändå pratar om ganska ofta. Eftersom han närmar sig 100 kan de kanske inte fortsätta åka på långresor tillsammans så länge till.

    – Jag är ju 95 och enligt min mening spelar det inte så stor roll om jag dör om tre eller fem år. Det går liksom på ett ut, säger Svend Aage lugnt.

    Men han hinner knappt prata färdigt förrän Isabella bryter in:

    – Där talar du för dig själv! Det kan jag inte alls hålla med om. För mig är det stor skillnad på att ha kvar Moffe i tre eller fem år. Vi är i alla fall överens om att det vore för dumt om du fick corona nu och blev så sjuk att du dog. Tänk om du har tio eller tolv år kvar? Tre eller fem … vad fanken!

    Även om de inte är riktigt överens om tidshorisonten så är i alla fall båda på det klara med vem av dem som är mest rädd för den dagen när den kommer.

    – Det är du, säger Moffe.

    – Ja, det tänker jag också. Det är det faktiskt ingen tvekan om. Och det är också något vi pratar om.

    – Ja, det är inte länge sedan vi hade ett långt snack om döden, säger Moffe.

    – Det är en viktig sak att prata om och det går att göra med glimten i ögat. Det behöver inte vara förbjudet att skämta om döden. Men vi har också pratat om hur hemskt det kommer att bli att mista halva vår duo.

    Varför är det viktigt att prata om döden?
    – Så att man får sagt de saker man gärna vill säga. Det är väldigt värdefullt. Genom att prata om döden blir man också lite mer medveten om hur lyckliga vi är i vardagen. Det är så lätt att det bara blir kvällsmat, inköpslistor och att vi inte har något hushållspapper, säger Isabella.

    – Ja, det är faktiskt slut.

    – Haha, ja, det stämmer! Men så kan man ta ett steg tillbaka och se att vi har en fantastisk tur. Även om vi har varit utan hushållspapper i ett par dagar så har vi ju en galen tur som har varandra och vi ska verkligen sätta värde på den tid vi har tillsammans. Det tycker jag faktiskt att pandemin ytterligare understryker.

    Minnet ett bekymmer
    Det är inte svårt att upptäcka likheterna mellan Isabella och Svend Aage men det finns ju en stor skillnad också, åldern. Det hindrar ändå inte festen – bokstavligt talat. Isabella har som de flesta i hennes ålder haft fester och vänmiddagar. Och självklart ska hennes morfar – och vän – vara med.

    – Det är inte så att jag lever särskilt olikt andra i min ålder. Det tror jag i alla fall inte. Jag har ju haft fester här och ofta har Moffe varit med. Minns du trädgårdsfesten när vi hade ölbowling? flinar Isabella och vänder sig mot Moffe.

    – Det stämmer, jag var med i ett av bowlinglagen.

    – Och ni kallade ert lag för Team 92, för du spelade med en som var född 1992 och du var själv 92 år gammal då.

    – Haha, ja, det är riktigt!

    – Vi har firat nyår här också och Moffe har varit med, så jag tycker inte det har varit en utmaning på det sättet att bo med sin morfar.

    Om Isabella ändå måste peka på något som är svårt med att bo med en 95-åring så vet hon vad det är.
    – Om jag ska nämna något så är det att minnet sviker ibland. Men det gör inget att jag säger det nu, för det minns du inte att jag sagt senare, eller hur Moffe?

    – Är du säker på det?

    – Jag håller tummarna.

    – Det gör inget, säger Moffe. Minnet har blivit sämre men jag har ju sådan tur att jag kan fråga Isabella hur det ligger till och vad jag gjort eller sagt.

    Båda skrattar högt.

    – Som en ung människa efter en riktig praktfylla, det är sådan han är, Moffe.

    – Det enda är att jag kan ju inte riktigt kontrollera om det du säger stämmer.

    – Haha, nej, du får helt enkelt lita på mig.

    Vilken är den största utmaningen i att bo med någon som är under 30, Svend Aage?

    – Nu ska du tänka noga igenom vad du säger. Det är ju jag som lagar maten, säger Isabella muntert och knuffar Moffe i sidan.

    – Haha, jag vet inte riktigt. Jag tycker ju inte det är särskilt svårt alls. Vi har ju det riktigt bra ihop, alla tre. Isabellas pojkvän Simon har jag ju godkänt.

    – Det stämmer. Där var du faktiskt involverad ända från början. Just på grund av att vi pratar om allt. Jag berättade att jag skulle på en Tinderdejt och vi tittade igenom listan på Tinder tillsammans. Det var ett smart drag. Men Moffe har faktiskt klagat lite på att vi inte upprättat en profil åt honom än.

    Skulle du kunna tänka dig att träffa en kvinna?
    – Ja, det kunde vara kul. Har du något bra förslag?

    Ännu en gång skrattar de båda högt, innan Svend Aage fortsätter:
    – Fast jag måste erkänna att jag tror att jag skulle förlora något i förhållandet till Isabella och Simon. Det skulle bli helt annorlunda.

    – Fast vi har också pratat om att man kan vara särbo, ha ett förhållande på lite avstånd, säger Isabella.

    – Ja, och vi har ju knappt plats till fler här i huset.

    – Nej, då får vi nog sätta upp ett tält i trädgården.

    Vänner i första hand
    Tack och lov fanns det både plats och ömsesidig glädje när Isabellas pojkvän Simon flyttade in i det lilla kollektivet. De har nu delat upp huset så att Isabella och Simon har en ände och Moffe den andra. Kök och badrum delar de på. På dagen är alla dörrar öppna och den gemensamma middagen är en viktig daglig ritual.

    – Jag trivs väldigt bra med Simon och mitt intryck är att han trivs med att bo här också, säger Moffe.

    – Ja, det gör han. Och så har han samma humor, det betyder mycket.

    Drömmen om husbilsresan till Nordnorge och framtiden i tegelhuset i Højbjerg beror mycket på hur det går med pandemin. Men om det är upp till Isabella och Moffe så finns det i alla fall ingen tvekan.

    – Det ska fortsätta vara som det är nu, säger Moffe.

    – Ja, det hoppas vi alla.

    De hoppas båda att deras ovanliga samboskap håller, för tiden tillsammans är så viktig. De hoppas att deras gemenskap visar att det går alldeles utmärkt att dela vardagen över generationsgränserna.
    – Jag tror nog vi kan bidra till att bryta ner en del fördomar … säger Isabella.

    – … om gamla och unga.

    – Ja, precis.

    – Om att man kan bo tillsammans …

    – … och vara vänner. Det är ju det som är det viktiga, att vi är riktiga vänner. Visst är vi släkt men först och främst tycker jag att vi är vänner!

    Svend Aage spelar gärna schack med Isabellas pojkvän Simon. En ung man på ena sidan om ett schackbord, spelar schack med en äldre man på andra sidan.

    Svend Aage spelar gärna schack med Isabellas pojkvän Simon.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!