Sofia Helin om oron för barnen: “Inte en skön känsla på något vis”

Sofia Helin medverkade nyligen i en av vårens absolut mest berörande, hjärtskärande och vackraste tv-serier, Limbo, som är skapad av Rakel Wärmländer som också spelar en av huvudrollerna. Den handlar om tre väninnor vars familjers liv totalt vänds upp och ner när deras tonårssöner råkar ut för en fruktansvärd bilolycka.

– De är privilegierade kvinnor i Stockholms innerstad och lever i en tillvaro där man har tillgång till det mesta och det som inte finns kan man köpa för pengar. Men när olyckan inträffar rämnar världen för dessa familjer och jag tycker det har varit oerhört spännande att skildra ett sådant scenario, säger Sofia när vi ses inne i en tom biosalong på söder i Stockholm.

I serien spelar Sofia bonusmamman och psykologen My, en karaktär som Sofia kände var en rolig men utmanande roll.

– Hon lever med en kvinna, är psykolog men har inga barn själv och är rätt känslomässigt inkapabel i sin yrkesroll, säger Sofia och beskriver karaktären som en kvinna som längtar efter att få vara med och ha det hennes väninnor har, men som samtidigt inte står ut med den perfekta bilden.

Hon ser inte att hon har en tillhörighet utan längtar hela tiden efter mer, vilket Sofia menar är så oerhört mänskligt. Till exempel får man följa hennes kamp i att bli mamma, men när hon väl blir gravid finns den genuina glädjen ändå inte där.

– Numera kan man till och med köpa ägg från en kvinna i ett fattigt land. Man ska ha hela paletten av livets alla möjligheter för att det ska bli perfekt. Detta ligger i tiden, säger Sofia.

Hon kan delvis identifiera sig med sin karaktär, men samtidigt skiljer sig deras situation åt ganska rejält. Sofia är gift med Daniel Götschenhjelm och tillsammans har de två tonårsbarn och det äldsta, sonen Ossian, är i samma ålder som killarna i olyckan.

Måste stå ut med oron för barnen

Sofia tycker att föräldraskapet innebär att man skriver ett kontrakt med livslång oro och att man, tack och lov, inte förstår det innan man får barn. Sofias son har sett serien och sa sedan till sin mamma att det kändes som att han nu fick en helt annan förståelse för föräldraperspektivet.

– Men han insåg också vilka faror man utsätts för som tonåring, faror som man inte riktigt begriper. Det är ju just detta som gör att man som förälder är orolig för sina tonåringar, man vet att de inte förstår orsak och verkan. Det är bara så och det kan vara enormt frustrerande.

På frågan hur Sofia hanterar oron för sina barn, svarar hon att hon nog förhåller sig till den som de flesta andra föräldrar:

– Jag står ut, det är ju det man gör. Man står ut med oron och står ut med att släppa taget om vartannat. Men det är ju inte en skön känsla på något vis. Största utmaningen som tonårsförälder tycker jag handlar om att coacha i rätt tid och släppa taget i rätt tid och ha tålamod med det.

Serien är känslomässigt dränerande att titta på och detsamma kände Sofia under inspelningen.

– Man måste låta sig bli drabbad av det man ska skildra. Det blir många djupa samtal kring de stora frågorna både under förberedelserna och under inspelningen. Men jag älskar när det blir så, mötena och samtalen är ju det som är min drivkraft i det här yrket, säger Sofia.

I verkliga livet är Sofia vän med flera av de andra i produktionen. Bland andra Alexandra Zetterberg, som spelar Sofias fru i serien. Hon är en av Sofias närmaste vänner.

Väninnan Sofia Adrian Jupiter har regisserat serien och Sofia tycker att det är väldigt fint när man engagerar en teateroperaregissör i den här typen av tv-serie.

– Det blir väldigt attraktivt och jag förstod att det skulle bli en väldigt genuin process, jag är så glad att teaterns värld bjuds in på det här viset. Jag hoppas det kan bli mer sådant framöver, säger Sofia.

Sofia Helin: “Jag kan inte förändra allt”

Sofia anser att hon har tur som får leva i den här tiden där kvinnor i hennes ålder fortfarande är efterfrågade.

– Personligen kan jag inte klaga eftersom jag har som roligast just nu. Men jag kan ju konstatera att kvinnor förgås medan männen består. Helena Bergström sa det så bra i samband med Tystnad tagning: ”Klaga inte förrän ni tagit fram intressanta roller för kvinnor i 60-årsåldern, roller där man inte måste spela dement.”

Överlag känner Sofia ett lugn i att bli äldre, hon vet nu att det mesta som man inte dör av går över.

– Jag har även hamnat i ett slags acceptans, jag har lärt mig att betrakta utan att agera på allt jag ser och hör om. Saker är komplexa, jag kan inte förändra allt även om jag vill och kanske finns det en vila i detta accepterande.

Väninnorna i Sofias liv och de nära samtalen med dem är viktiga för hennes välmående.

– Mina vänner är oerhört viktiga. Det är relationer som inte är statiska. Det är något man ständigt måste investera i. Man behöver uppvakta varandra och som nu i min ålder tycker jag att det blivit extra tydligt att gamla vänner aldrig går att ersätta med nya. Det är underbart att få nya vänner, men det är något speciellt med barndomsvänner. Att ha sett och följt varandra under lång tid har ett oerhört stort värde.

Hon tror att en kompisrelation kan vara minst lika smärtsam som en kärleksrelation.

– När det brister eller när man känner sig bortvald kan det göra väldigt ont. Jag är väldigt mån om att mina relationer betyder något för båda parter och att det som händer är ett möte. Då blir det ibland krockar och ibland stor kärlek, det är ju så en äkta relation är.

“Många män jag känner är avundsjuka”

Sofia menar vidare att med åren blir även acceptansen större och att man blir allt mer sin egenart ju äldre man blir.

– Det jag till exempel såg hos vänner som unga, det är de mer av idag. Egenskaper förstärks och det finns en ömhet i det där på något vis. Man har ett annat överseende med vissa egenskaper, som att någon alltid kommer sent eller att någon är glömsk och liknande. Det är något fint och vackert med det där, säger Sofia.

Kärnan i en kärleksfull relation, vare sig det är till maken eller vännerna, tror Sofia till stor del handlar om att vilja förlåta.

– Om man ska ha långa och nära relationer så är det viktigt att kunna förlåta. För vi kommer alla att göra fel. En relation kräver tid eller att man upplever något på djupet tillsammans. När det kommer till vänskapsrelationer så är jag så trött på att höra att vi kvinnor skulle vara skvallriga och bråkiga. Jag tror att det är fel och att det egentligen handlar om att kvinnor många gånger står närmare varandra än vad männen gör. Många män jag känner är avundsjuka på att vi kvinnor står varandra så nära och jag har flera relationer med kvinnor där vi varit tvungna att förlåta och gå vidare tillsammans för att det finns ett värde i det. Och därefter fått en ännu starkare relation. Och att leva i en kärleksrelation och inte minst i en familj handlar ju om att förlåta om och om igen, dagligen. Förlåta varandra, men kanske främst sig själv, säger Sofia men betonar att det självklart är viktigt att hitta en balans mellan förlåtandet och sina egna gränser.

– Jag hoppas att jag har lätt för att förlåta.

Får fler roller efter Bron

Förutom skådespelandet är Sofia utvecklingsproducent och samarbetar med produktionsbolaget Nordic Drama Queens kring de projekt och berättelser som hon vill utveckla. Hon tycker att hon är i en drömsituation.

– Så roligt som jag har i mitt liv yrkesmässigt just nu har jag aldrig haft. Jag nyper mig i armen varje dag. Jag har ett hem för min kreativa ådra samtidigt som jag får spela överallt och med vem jag vill, säger Sofia som snart även är aktuell med Sanningar som är ett kriminaldrama där hon och Hedda Stiernstedt spelar systrar.

Hon spelar dessutom just nu in en brittisk spionserie som för henne känns som ny mark och en helt ny typ av utmaning. Det som får Sofia att tacka ja till några av alla de rollerbjudanden hon får handlar dels om att man ska trivas med övriga medarbetare och dels att det ska väcka en lekfull känsla.

Sofia slog igenom med filmen Masjävlar och blev internationellt känd genom sin fantastiska rollprestation som Saga Norén i serien Bron. Efter den succén får hon fler jobberbjudanden utomlands och större möjligheter att välja.

Nyligen spelade hon norska prinsessan Märtha i Atlantic Crossing, en hyllad serie som belönades med en Emmy för bästa internationella drama.

För Sofia handlar skådespelande om att leka. När hon skapar så leker hon och så har det varit så länge hon kan minnas.

– Jag leker och har så roligt. Det är så kul att jag får coacha mig själv i att inte jobba. Jag skulle säga att passionen för mitt yrke bara växer. Jag har kompisar som sparar ihop till sin pension och ska sluta jobba vid 55–60 års ålder. Men när man gör något man älskar att göra så vill man ju bara fortsätta, vill man inte det?

Drömde inte om att bli skådis

Sofia är uppvuxen på landet och visste inte mycket om skådespelarvärlden när hon var barn. Det var först i 20-årsåldern, när hon studerade filosofi, som idén föddes.

– När jag läste filosofi öppnades nog vyerna för mig och visade vad som var möjligt på något sätt. Det låter som falsk ödmjukhet, men jag är från landet och från en väldigt vanlig familj och att jag skulle få göra allt det här var helt otänkbart. Jag är jätteglad för det liv jag får leva.

Vad gör dig rädd?
– Jag har livlig fantasi så jag kan bygga upp de värsta scenarion. Men något som verkligen skrämmer mig är människors rädsla för ljuset. Apropå kungligheter, jag kan inte låta bli att tänka på varför människor stör sig så på Meghan och Harry, vad finns det att hata i denna kvinna från Amerika? Hon utstrålar ljus, vill sprida hopp, jämlikhet och goda saker. Mitt enda svar på varför man hatar henne är: Hon är för ljus. Folk är rädda för ljuset, för annars förstår jag inte. Varför behöver vi religion, mindfulness och meditation? Jag tror människans hjärna är konstruerad för att skydda oss mot vilddjur och därför ser vi hot i andra. Det är så lätt att se på folk omkring oss som elaka och onda och det skapar en himla massa drama.

Tror du på en högre makt?
– Jag har ett andligt liv, ja. Vi försöker att närma oss det obeskrivbara men tro låter sig inte beskrivas. Detsamma gäller riktigt bra konst och skådespelande. Det handlar om att närma sig det som är svårt att sätta ord på och jag ser mitt yrke som en andlig kraft. Det är ju det som är så skönt, att man bara kan lämna över en del till en högre makt så rullar det mer eller mindre på av sig självt. Det är som författarna brukar säga, att efter ett tags skrivande började karaktärerna leva av sig själva.

Vad gör dig lycklig?
– Fantisera, leka och skapa. Basta och bada är något jag gjort sedan 20-årsåldern och det gör mig också lycklig. Om somrarna växte jag upp i Norrland och där är det som att vinterbada på somrarna. Vi hade inget rinnande vatten och brukade tvätta oss i det iskalla vattnet. Jag vill basta först och sedan bada och denna procedur är något jag tvingar mig själv till för att inte jobba. Det som händer rent sinnligt är att man blir väldigt här och nu. Bastuns värme är så sinnlig och havets kyla likaså och den kontrasten och naturupplevelsen skapar total avslappning. Jag älskar det.

Vad får dig att må som allra bäst, rent mentalt?
– Att prata med mina väninnor, min mamma eller min bror. Samtal med mina nära är det som hjälper mig om jag är låg eller ledsen. Och att umgås med min familj. Tonåringarna har ju sina egna agendor numera, men jag älskar när vi kan hänga ute på landet tillsammans och göra utflykter med båten ihop. Jag älskar att vara ute till havs!