Camilla Läckberg hinner knappt avsluta marknadsföringen av sin såpopera Strandhotellet förrän hon ska iväg på en ny lansering av nästa bok som hon släpper ihop med Henrik Fexeus.
När vi träffas på Operaterassen i Stockholm berättar hon att idéerna, tro det eller ej, aldrig slutar poppa upp i författarens huvud.
– Det tar aldrig slut. Visst har jag känt mig rädd för att jag inte har mer inom mig, men så går det ett par veckor och plötsligt kan nya berättelser eller karaktärer till en ny bok eller serie dyka upp när jag till exempel står och väntar i Ica-kön. Efter alla år kan jag numera förlita mig på att det aldrig sinar. Det är ”hey baberiba” här uppe, säger Camilla och pekar på huvudet.
Efter succén med Lyckoviken kände Camilla att hon ville skriva en ny såpa och den här gången blev miljön vägen in i berättelsen.
– Jag älskar hotellmiljöer och har ofta tänkt tanken på att starta ett eget bed & breakfast men ofta har den vettiga sidan av mig ropat: ”Nej, hoppa inte!” Men jag är en av dem som har en romantisk inställning till den typen av miljöer och jag landade i att serien skulle handla om två konkurrerande familjer med ganska olik inriktning på hotellen. Därefter kom resten av sig själv, säger Camilla som om det vore hur lätt som helst att skapa en såpa.
Camilla Läckberg
Ålder: 48 år.
Familj: Maken, MMA-utövaren Simon Sköld, 35, barnen Wille, 20, Meja, 18, Charlie, 13, och Polly, 6 år.
Bor: I Stockholm.
Gör: Författare och entreprenör.
För Camilla definieras en såpa av det högt uppskruvade berättartempot. Camilla säger att det händer saker med de här stackars rollfigurerna som det skulle krävas tio säsonger av i en vanlig serie.
– Man köper det som tittare för det är ett kontrakt man skrivit när man följer en såpa. Under flera år var såporna borta och jag saknade det och märker nu, tack vare den stora tittarskaran, att den här typen av serier varit eftersökta av fler.
I andra länder har såporna fortsatt rulla men vi svenskar som är så trendkänsliga, slutade titta för att det gick ur modet och istället ersattes såporna av realityserier.
– Vi är flockdjur när det kommer till de här bitarna men jag kände att det nog skulle finnas ett visst sug och min intuition visade sig vara rätt, säger Camilla.
LÄS ÄVEN: Tragiska olyckan bakom Rakel Wärmländers serie: ”Visste inte om han skulle vakna upp”
Att berätta historier och hitta på karaktärer är något som Camilla ser som sitt livs kall. Inspirationen kommer från människor. Så fort hon går på fest frågar hon ut människor om det mest privata.
– Jag är nyfiken och intresserad på riktigt. Jag älskar att gräva i andra människor och att skapa karaktärer som folk bryr sig om har ju visat sig vara min främsta förmåga, säger hon.
Märker av att kroppen förändras
Camilla säger att hon befinner sig på en skön men lite knepig plats i livet.
– Kategoriseringsmässigt är jag på väg in i medelåldern, bara det känns som en konstig tanke. Jag har aldrig haft någon åldersnoja men man måste på något sätt hitta sig själv igen. Samtidigt är jag fortfarande småbarnsmamma.
– Karriärmässigt har jag hamnat i en sits där jag skulle kunna luta mig tillbaka och bara vila på mina lagrar men det är inget jag klarar av. Jag är alldeles för rastlös och jag undrar vad mitt liv skulle innebära utan att jobba. Än idag får jag enorma kickar av att se resultaten av mina projekt. Det är under dagar som den här som jag glömmer allt slit, alla sena kvällar och möten. Det är nu jag känner adrenalinet, vilket får mig att bara vilja jobba ännu mer. Jag lever verkligen för de här kickarna.
Rent fysiskt märker Camilla av att kroppen förändras och praktiskt lagd som hon är går Camilla och mäter sina hormonnivåer regelbundet.
– Nu har jag till exempel legat bra till med östrogenet men behöver progesteron som har börjat falla. Jag försöker vara proaktiv genom att ta progesterontillskott. För jag har svårt att bara finna mig i sådant som inte känns bra. Då försöker jag läsa på, ligga före och ta reda på vad jag kan göra innan jag mår alltför dåligt. Jag försöker i alla lägen att ta kontroll över situationen, vilket både är på gott och ont eftersom min stress uppstår när jag inte kan kontrollera en situation.
Camilla inser att hon inte kan kontrollera vad som händer med kroppen under klimakteriet men däremot är kunskap A och O. Rent mentalt beskriver Camilla sig som en ganska högkänslig person. Antingen är hon jätteglad och har höga toppar eller så kan hon bli otroligt låg och ledsen.
– Jag är väldigt ångestdriven och jagad – alltid jagad av olika deadlines eller saker som ska hinnas med. Men jag har insett att den där ångesten jag bär på också är min bensin. Jag har fått acceptera att min ångest är något som göder min kreativitet och ser därför min ångest som något slags tillgång. Jag är alltid lite missnöjd och brukar skämta om att nöjda är de människor som inte åstadkommer någonting, säger Camilla.
Camilla Läckberg: ”Idag lyssnar man på mig”
Camilla reflekterar sällan över sina framgångar men när hon vid något tillfälle offentligt har berättat om vad hon tjänar eller vilken succé en bok eller serie har blivit har hon ibland blivit bemött med missunnsamhet.
– Jag försöker ignorera det där och tänker knappt på det längre. Det ska till rätt grova sådana kommentarer för att jag ens ska reagera eller ens orka kommentera. Jag blir bara så less men också allt mer hårdhudad. Det är vad det är, säger Camilla och suckar.
LÄS ÄVEN: Vanna Rosenberg: ”Jag hade svårt att se att jag skulle lyckas med någonting”
Hon fortsätter:
– Det jag kan tycka om, när det nu gått 20 år efter att min första bok släpptes, är att man lyssnar på mig. Kommer jag med en idé till ett förlag eller tv-bolag så vill man höra vad jag har att säga för att jag har bevisat att jag kan. Jag är stolt och glad för att jag har skapat den situationen. Jag får fortfarande nej på vissa projekt men man ger mig ett extra öra och ger mig en allvarlig chans för att man har sett att jag är bra på det jag gör.
Vid sidan av jobbet går all tid just nu till familjen. Både hon och maken Simon har haft en extremt hektisk period där de fått pussla mer än någonsin. Senast häromkvällen konstaterade paret vilket otroligt team de är.
– Just nu har jag dessvärre fått försumma mina vänner och jag går inte på några premiärer förutom på mina egna.
Som mamma har hon aldrig varit särskilt förtjust i att ha små barn. Hon njuter som mest när de är äldre, när de kan ha vuxna samtal, kolla serier och resa ihop.
– Men det är lite annorlunda med Polly för nu vet jag att hon är sist. Om jag ska vara helt ärlig har jag faktiskt kunnat njuta av småbarnsåren med henne mer än med de andra, säger hon.
Har länge kämpat med viktfixering
Träning och att röra på sig är inget intresse som ligger högt upp på Camillas lista och vi kommer in på något som Camilla inte kan köpa för pengar – en kropp hon alltid kan känna sig nöjd med. Ända sedan hon var liten flicka har hjärnspöken härjat om hennes utseende eller vikt. Hon beskriver sig själv som en ”comfort eater” som ofta hanterar sin stress genom att äta. Sin viktfixering har hon gått i terapi för, men hon tycker ändå att hon står kvar på ruta ett.
– Jag har pratat massor med Simon om det här och tagit hjälp av hans rådgivning. Men för min del handlar det inte bara om lathet, det handlar också om en kropp i förändring och om hormoner som påverkar vikt och matlust. Jag hade inte kunnat leva med Simon om han var en personlig tränare som uppmuntrade mig att äta kvarg hela tiden.
LÄS ÄVEN: Camilla Läckberg om stressen: ”Bryter ihop för småsaker”
– Simon har stor kunskap i ämnet och pratar snarare om balans, om att man också ska kunna njuta i livet och hitta en balans i livet där till exempel fem minuters träning är bättre än ingen träning alls. Och efter tio gånger upp och ner i trappen ska man ge sig själv en klapp på axeln. Det viktiga är att aldrig känna sig misslyckad över det lilla utan peppa sig själv för det man gör.
– Simon har sunda åsikter och är ett bra bollplank för mig. Jag har försökt landa i att sluta tänka på vikten och faktiskt bara försöka må bra. Mitt problem har alltid varit att jag går ut så hårt och sedan tröttnar lika snabbt. Den här gången ska jag börja med små korta promenader och sedan ta bort sockret. Sötsaker är inte mitt egentliga problem, det kan jag skippa. Men maten är min kryptonit. Jag ska börja tänka litet, små promenader, sluta väga och mäta mig och bara försöka må bra.
Har varit ihop med Simon Sköld i snart 10 år
Camilla och Simon har varit ett par i snart tio år och Camilla återkommer till vilket team de blivit under den här perioden.
– Vi kan verkligen slå knut på oss själva för att lösa situationer åt varandra. Inget tjafs om att den enes liv eller jobb är viktigare än den andres. Vi är experter på att mitt i vår hektiska vardag hitta små luckor då vi lunchar tillsammans. Vi är tajtare än någonsin. Han är så fruktansvärt bra partner och man, vi är fullt ut jämställda.
Men mitt i vardagspusslet, finns pirret fortfarande kvar?
– Absolut, men när det ibland glöms bort ser vi till att göra en resa eller bara boka in en hotellnatt i stan för att få tid på tu man hand. Vi älskar att vara med barnen men uppskattar att bara få tid ensamma han och jag.
Hur vill du beskriva dig själv som mamma?
– Lite galen. De brukar skratta kärleksfullt och säger att jag inte är riktigt som andra mammor. Min man håller kanske inte med men jag tycker att jag är ganska disciplinär och strikt. Jag har varit mån om att de ska lära känna mig som människa och inte bara som mamma.
– Vi har kollat en hel del film tillsammans, filmer där jag försökt smyga in viktiga ämnen, värderingar eller sådant som jag vill prata med dem om men som de kanske inte skulle lyssna till på samma sätt utan filmen som bakgrund. De har också alltid fått följa med mig mycket i jobbet.
– Jag är väldigt noga med att man ska hjälpa till och till exempel tacka för maten. Alla våra barn är väldigt artiga.
Känns det jobbigt med hela frigörelseprocessen?
– Nej, inte alls. Jag har nog varit bra på att släppa kontrollen gradvis, på så vis har de inte känt behov av att göra uppror. Min uppgift har varit att göra dem flygfärdiga, inte knyta dem så hårt till mig som det bara går. Vissa föräldrar gör sina barn osjälvständiga för att de ska fortsätta vara behövda och då har man ju missat sin uppgift som förälder, tänker jag.
– Jag har så svårt att identifiera mig med de föräldrar, oftast mammor, som bävar inför den dag deras barn ska flytta hemifrån eller som har svårt att överleva som frånskilda de veckor de inte har sina barn hos sig och bara sitter och deppar. Jag har aldrig känt så, jag hade ju ett liv innan barnen och har nog aldrig tillåtit mig själv att glömma det.
– För mig har de där veckorna varit en möjlighet för mig att jobba och träffa vänner. Veckorna med barnen har jag en hel annan ork att vara heltidsmamma, vara engagerad och fullkomligt närvarande.
Förlorade sin pappa som 19-åring
Vad har du tagit med dig från dina föräldrars uppfostran till dina egna?
– Något annat jag anser är viktigt är arbetsmoral. Det kan låta trist och tråkigt men det är något som jag anser är lite bortglömt. Man ska jobba och göra rätt för sig. Nu får jag väl skit när jag dömer ut, men det finns generationer, där den gammaldags arbetsmoralen blivit bortglömd, beroende på föräldrar som curlat.
Du stod din pappa väldigt nära?
– Ja, jag var verkligen pappas flicka. Han dog när jag var 19 år och det är absolut det tuffaste jag någonsin gått igenom. Skilsmässor och liknande kommer inte i närheten av den här krisen. Pappa betydde enormt mycket för mig. Han älskade att läsa och vi hade ett stort bibliotek hemma, det var han som präglade mig i bokskrivandet. Han var en begåvning och även om han inte gav ut något så skrev han en hel del kåserier för byrålådan.
Hur var din pappa?
– När han klev in i ett rum så riktades allas blickar mot honom. Alla, verkligen alla, älskade min pappa. Han var bullrig, glad och en riktig livsnjutare. Han brukade sjunga och spela gitarr, lagade mat, var allmänbildad, intresserad av människor och en riktig tusenkonstnär. Alltid en hjälpande hand. När jag och mina två äldre halvsystrar ses så pratar vi alltid om pappa och det är väldigt ljusa minnen vi har av honom.
Finns det något som skrämmer dig?
– Världsläget. Jag har aldrig varit intresserad eller engagerad av frågor som rör politik och miljö men har alltmer blivit det. De vindar som far över hela Europa just nu och den människosyn som råder är oerhört obehaglig. Hela miljöfrågan ger mig panik. Samtidigt är jag inte jättebra på att ta det ansvaret själv och går inte i bräschen utan har snarare blivit lamslagen av situationen. Och så kriget … Nej, för första gången i mitt liv är jag rädd för hur framtiden kommer se ut. Jag är på riktigt orolig för vad mina barn och barnbarn kommer växa upp i för värld.
Vad gör dig som mest lycklig?
– En hemmakväll i pyjamas med familjen.
LÄS ÄVEN: Farah Abadi: ”Krig gör något med människor som aldrig någonsin kan fixas”
