Farah växte upp i skarven mellan det svenska och det palestinska. Hennes föräldrar är palestinier från Libanon. De kom till Sverige och Västervik i mitten av åttiotalet när Farah fortfarande låg i magen. Så småningom kom ytterligare tre flickor – Farahs småsystrar.
– Det var andra tider, mina föräldrar fick jättemycket hjälp. De var inte bara ett streck i bokföringen, utan fick träffa en soc-tant som tog med dem ut på stan och köpte babyprylar till dem. Barnvagn, napp och skötbord. Pappa fick jobb på Electrolux i Jönköping och vi fick en lägenhet.
Länge bar mamman på en dröm om att återvända. Men till vad? Hennes hemby fanns inte kvar och släktingarna var spridda över Europa.
– Krig gör något med människor som aldrig någonsin kan fixas. Mina föräldrar växte upp mitt i brinnande krig, men det är först i vuxen ålder som jag har förstått att de faktiskt var krigsskadade. De har sett syskon dö och hem sprängas bort. Hur lever man ett liv efter det? Jag kan tycka att det är sorgligt att jag inte fick lära känna mina föräldrar som de människor de hade kunnat vara. Vilka slags personer hade de varit om de inte vuxit upp i krig? De har levt med jättemycket ångest och skuldkänslor. Att vara den som lämnat när andra blev kvar.
Farah skickade kassettband till sin mormor i Libanon
När Farah och systrarna var små spelade de in kassettband till sin mormor. De berättade om skolan och vad de gjorde om dagarna. Sen skickades bandet med någon som skulle till Libanon. Några månader senare kom kassettbandet i retur. Då hade mormodern spelat över tjejernas inspelning och svarat på alla frågor som de ställt, och skickat bandet med någon som kände någon som skulle till Sverige. Mormodern berättade om livet i Beirut. Och så där höll de på. Kassettbandet skickades fram och tillbaka, det var så relationen underhölls.
– Precis som mamma känner jag också skuld. Jag har kusiner som lever i flyktingförläggning i Libanon. Och jag är Mellostjärna och har varit med i “På spåret”. Men det hade lika gärna kunnat vara min kusin som var Mellostjärnan och jag som bodde i flyktingförläggningen. Livet är ett lotteri och jag har dragit guldlotten. Det gör mig ödmjuk, men samtidigt… vad ska jag göra? Jag kan ju inte skicka iväg alla mina pengar, och det hjälper ingen att jag går runt och är tyngd av skuld. Jag antar att mina barn inte kommer att bära på samma skuldkänslor, men de kommer heller inte att känna samma tillhörighet med en annan del av världen.
Växte upp i Landskrona
Så småningom flyttade familjen från Jönköping till Landskrona. Farah älskade både Landskrona och sin uppväxt.
– Jag var mest glad, jag var allt annat än emo. Jag var klassens clown. Högstadiet och gymnasiet var mina bästa år i livet, jag hade så himla skoj. Jag gick mest runt och skämtade och skojade. Och tusen spänn räckte så himla långt. Jag köpte tre Snickers för tio kronor och satt vid fontänen och snackade skit – det var livet.
Ingen ångest?
– Nej, den kom i vuxen ålder, haha. När jag har jobbat mycket orkar jag inte med människor. Jag vill inte prata med någon, jag orkar inte mingla eller ens gå på stan. Det är tungt i bröstet och jag känner mig liten. Jag vill bara ligga i soffan och sträckkolla serier. Förut hade jag dåligt samvete när jag var inomhus, nu kan jag lämna barnen på förskolan och se gå hem och kolla på tre avsnitt i rad.
Farah är fortfarande tajt med sin ursprungsfamilj. Hon, syrrorna och mamma pratar varje dag.
– Vi har telefonkonferenser hela tiden. Titta här!
Säger Farah och tar fram mobiltelefonen och visar samtalshistoriken. Minst en gång om dagen, ofta flera, har familjen gruppsamtal.
– Vi pratar i allt från fem till tjugo minuter. Det är aldrig någon press, man kan när som helst säga: “Nu måste jag gå”. Vi pratar om alldagliga saker. Vad vi ska äta till middag och vilken present vi ska köpa till en kompis.
Farah Abadi leder Melodifestivalen
Så vad säger syrrorna om att hon är tv-stjärna?
– De bryr sig inte. De kan säga: “I dag träffade jag en gubbe som berättade att du gör radioprogram på kvällen, gör du det?” eller “En man på jobbet undrade varför du inte kunde Neapel? Vad menade hon?” Syrrorna lyssnar varken på “Karlavagnen” eller kollar på “På spåret”. Mamma brukar ringa mig när jag sitter i direktsändning för att berätta att jag är med i tv. De har inte jättebra koll.
Så i gruppsamtalen kretsar inte allt runt dig?
– Gud nej! Inget kretsar runt mig. Allt handlar om dem. Det är jätteskönt. Mina bästa kompisar är likadana. “Vill ni komma till Stockholm och kolla på Mellofinalen?”, undrar jag. “Hade det varit i Malmö – ja. Men åka till Stockholm? Nej, det är det inte värt”, säger de.
Framtiden då? Farah vill fortsätta på samma spår. Göra det som är lustfyllt, vara programledare för stora, folkliga program. Men först ska hon ha semester.
– Jag är bra på att vara ledig. Då går jag ner i varv på ett sjukt sätt. Du vet när två saker på en dag är en sak för mycket? “I dag ska jag plantera om mina dahlior, vi får ses någon annan dag”, hör man sig själv säga till kompisarna.
Artikeln publicerades först på Icakuriren.se
