Ulrikas tvillingsyster gick bort i cancer: “Hon var en person som verkligen behövdes här”

Vad händer med den som plötsligt, efter 42 år, förlorar sin tvillingsyster? Mister den du delat livmoder med i nio månader och som är din naturliga trygghet och självklart allra närmsta vän.

Ulrika Engman miste sin enäggstvilling Katreena i magcancer för 13 år sedan. Hoppet, som fanns in i det sista, slocknade den 9 september 2009, då Katreena avled och Ulrika försvann in i en avgrundsdjup sorg.

Ulrika fick vara med och tvätta sin älskade syster. Hon valde kläder och sminkade Katreena. Ulrika ville göra henne fin, som en sista gåva, en överenskommelse mellan två människor som förstått varandra bättre än några andra.

Röd och blå rosett

Mitt i sorgen vaknade frågan inom Ulrika om hon fortfarande var tvilling. Hon hade tappat allt, förlorat sin identitet. Men svaret var skönt befriande. Klart att hon fortfarande var tvilling!

– Vi var verkligen varandras spegelbild – Katreena var vänsterhänt och jag högerhänt. Hon var min andra hälft, min själsfrände. Jag minns fortfarande tryggheten när hennes namn ropades upp i skolan. Då visste jag att det var jag sedan.

Katreena, född fyra minuter före sin syster, blev den storasyster som Ulrika alltid vände sig till, anförtrodde det mest intima och privata. Två personer som i andras ögon var så lika att Katreena pryddes med röd rosett i håret och Ulrika med en blå de tre första skolåren för att lärare och kamrater skulle kunna skilja dem åt.
Samtidigt höll Ulrika hårt på att vara en egen individ.

– Jag tyckte det var jobbigt att bli hopklumpad som “en av tvillingarna”. Det var först när vi började gymnasieutbildning på olika orter som jag fick en egen identitet och hörde mitt namn Ulrika som en självklarhet.

LÄS ÄVEN: Lena förlorade sin tvillingsyster: “Det var alltid mig hon ringde, men inte den gången”

– Katreena hade nog inte samma längtan, utan det var mest jag som tyckte att det var jobbigt när människor förväxlade oss. Jag var lite hårdare, tuffare. Katreena var mjukare i allt. Varför är det alltid de goda som går bort? Hon var inte den som skulle gå. Hon var en person som verkligen behövdes här.

Ulrika lever och är med sina barn, medan Katreena aldrig fick se sina barn bli vuxna eller träffa sina tre barnbarn som fötts de senaste åren.

– Hon hade älskat dem och varit världens bästa mormor och farmor.

Ulrika minns hur tvillingsystern var “mamma in i det sista” och låg på soffan hemma medan hennes lilla 3-åring skuttade runt, samtidigt som hon påminde de större barnen om tid för fotbollsträning och att packa gympapåsen.

Katreena sa till sin syster att hon inte kunde dö, för hon hade ju fyra barn hon skulle uppfostra.

Var du rädd för att själv drabbas av samma sjukdom?
– Det var jättekonstigt, men jag var inte orolig för min egen hälsa. När Katreena gått bort tänkte jag krasst att om sex år får väl jag cancer. Hon har alltid varit sex år före mig: med att gifta sig, bli mamma och så vidare.

– Samtidigt hade det värsta redan drabbat mig. Det fanns inte så mycket mer att vara rädd för. Men mycket att vara tacksam för. Livet är värt att levas.

Denna insikt fick Ulrika nytta av när hon tio år efter Katreenas bortgång fick lymfkörtelcancer.

– När jag fick mitt besked var jag inte jätterädd. Lite av samma känsla infann sig som när Katreena gått bort. Solen sken och fåglarna kvittrade. Det var som att tiden stannade. Jag och min man stod vid hissarna på Karolinska sjukhuset och kramade om varandra. Där och då sa vi bara att vi ska igenom det här. Det var en aggressiv cancer, men med god överlevnad. Bisarrt, kan tyckas, men jag är så tacksam att jag får leva. Och nu är jag cancerfri.

LÄS ÄVEN: Bästa vännerna Birgitta och Lena har blivit sambor: “Det är mycket bättre än att sitta på var sitt håll”

En viktig del i Ulrikas tuffa sorgearbete har varit att skriva av sig. Hon har gått flera skrivarkurser och även en utbildning till konstterapeut. Det blev en vändpunkt. Ulrika kunde känna glädje igen, mitt i saknaden. Hon lärde känna sig själv på nytt.

– Jag hittade tillbaka till leken i skapandet. Det fick mig att inse vikten av att hjälpa andra, de som gått igenom samma svårigheter som jag. Mist någon nära, hanterat långa adoptionshandlingar, haft cancer …

– Jag vill gärna starta eget och möta människor som i grupp kan skriva av sig, måla, prata och gå igenom det svåra tillsammans. För det är viktigt att någon annan hjälper dig att se vad du har att ge. Det har varit min väg att komma närmare mig själv och mina känslor, att se färgerna komma tillbaka!