Lena förlorade sin tvillingsyster: ”Det var alltid mig hon ringde, men inte den gången”

Varför ringde hon inte till mig? Den frågan har Lena ställt sig många gånger. Lena och hennes tvillingsyster Iréne kunde ju prata om allt. Varför berättade hon inte att hon mådde dåligt?

Lena Sandell

Ålder: 53 år.
Familj: Sambo och två söner samt Irénes två barn som hon står nära.
Bor: I Arvika.
Gör: Arbetshandledare inom daglig verksamhet. 

Lena Sandell fick ett samtal från tvillingsysterns arbetsplats. De var bekymrade över att Iréne inte dykt upp. Visste Lena var hon höll hus? Lena förstod direkt att något var fel.

Det fanns inte i Lenas tankevärld att tvillingsystern Iréne skulle kunna ta sitt liv. Nej, nej, inte hon! Inte den människa hon kände bäst i hela världen. Den hon alltid varit så trygg med, som hon alltid kunnat ty sig till och även prata med om allt.

Än idag är det en gåta för Lena varför det inte var till henne som Iréne ringde innan hon tog det drastiska steget. Hon hade ringt sin dotter. Hon ringde en god vän. Men hon ringde inte sin syster.

– Jag som trodde att vi delade allt, men tydligen inte, säger Lena nu elva år senare.

– Men jag har aldrig någonsin varit arg på henne för det som hänt. Jag tänker att hon handlade i affekt eftersom hon hamnat i en situation som hon inte kunde hantera.

Lena förlorade sin tvillingsyster:
Lena och Iréne var oskiljaktiga.
Foto: Privat

Bar hennes kläder

Dödsbeskedet kom den 11 januari 2011, men att mentalt ta in det tog många år. Chocken var för stor. Även om Lena rent intellektuellt förstod att hennes älskade syster var borta för alltid, fick verkligheten smälta in successivt. När hon i sorgeprocessen mötte läkare som tog upp det som hänt, tog hon demonstrativt upp handen och sa nej. Ordet ”död” ersatte hon med ”när det hände”.

– Jag tappade fotfästet, säger Lena. Min syster var inte deprimerad, det vet jag, för hon var precis som vanligt när vi pratades vid ett par dagar tidigare. Efteråt har jag fått veta att hon fick ett besked som vände upp och ner på allt. Det har alltid varit mig hon ringde när det var något hon behövde prata om. Men inte den här gången.

För att skona sig själv bad Lena att slippa detaljer om självmordet. Hon ville inte veta, inte få några bilder. Sorgeprocessen har varit lång och smärtsam, men Lena har funnit vägar att känna närhet till sin syster. Som genom att bära hennes kläder.

– Vi är enäggstvillingar och som barn kläddes vi likadant – jag med ett L broderat på mina kläder och hon med ett I på sina för att lärarna skulle kunna skilja oss åt.

– Men som vuxna klädde vi oss olika, så att bära Irénes kläder har varit ett sätt för mig att vara nära henne. Och när jag får en komplimang för ett klädesplagg är jag snabb att tala om att det är Irénes, för självklart är det hon som ska ha äran.

Trots vikten av närhet till Iréne gjorde det självklart ont att se tvillingsysterns vinterkängor och stickade kofta hemma i hallen. På samma sätt som det smärtade att gå till graven. Lena förklarar att Iréne fortfarande är alldeles för levande för att ligga på ett sådant ställe. Och att dessutom se sitt eget födelsedatum på gravstenen.

– Nu klarar jag att se hennes namn där, men det tog tid. Allt har varit så overkligt.

Lena förlorade sin tvillingsyster:
Lena är trots allt tacksam över de 42 år som hon fick tillsammans med sin syster.
Foto: Anna Grahn

Säger nej till mediciner

Lena och Iréne bodde bara tio minuters cykelväg från varandra i Arvika, men de hade ändå stort behov av att prata i telefon. Särskilt på fredagarna. Det var Irénes bästa stund eftersom hon älskade att laga mat, och denna veckodag blev det lite extra festligt. Systrarna pratade ikapp om allt som varit, i både glädje och sorg. Backade och bekräftade varandra. Trots man och barn var de som varandras familj.

– När Iréne och jag var tillsammans var känslan att nu är jag hel. Efter att hon gick bort har jag förstått att jag nog var mer beroende av Iréne än vad hon var av mig. Hon litade mer på sig själv.

Men systerns egenskaper har alltmer vuxit inom Lena. Hon märker själv att hon idag är mer lik Iréne än hon var innan systern dog.

– Jag litar mer på mig själv nu och har blivit mer intresserad av matlagning. Sedan har jag hittat min grej i simning, jag som tidigare aldrig varit intresserad av träning. Det var däremot Iréne. Men nu simmar jag flera gånger i veckan.

Simningen har blivit en viktig form av terapi. När Lena räknar längder i bassängen är det lättare att släppa alla oroliga tankar. En annan viktig del i hennes sorgebearbetning har varit EMDR-behandling, där du med hjälp av ögonrörelser växelvis aktiverar båda hjärnhalvorna med fokus på ett trauma du varit med om och tankar och känslor som är förknippade med det. Något som Lena säger varit klockrent för henne och bättre än alla mediciner hon erbjudits men bestämt tackat nej till.

– I intervjuer har jag hört tvillingar säga att de aldrig skulle kunna tänka sig att leva utan den andra. Så hade jag nog också svarat om jag fått frågan före den 11 januari 2011. Men när du ställs inför fullbordat faktum, vad finns det för alternativ?

– När jag förlorade Iréne blev jag påmind om vilken enorm tur jag haft som fått dela 42 år av mitt liv med henne!

Annons
Scroll to Top