Barnen sprider glädje på äldreboendet i Ängelholm

Vi befinner oss på Karlslunds äldreboende i Ängelholm, hem för 40 pensionärer. Förutom de gamla är samlingssalen idag fylld av femåringar från Vita villans förskola. Vi sätter oss alla i en hjärtformad ring.

– Jag är spetsen på hjärtat, säger femåriga Nicole med hög röst.

Förskoleläraren Susanne Rimsby börjar sjunga en sång som alla kan, Imse vimse spindel. Alla sjunger med och gör rörelserna, gammal som ung.

Sångstunden fortsätter med Blinka lilla stjärna och när vi sjunger “huvud, axlar, knä och tå, knä och tå” allt fortare, kiknar barnen av skratt.

Unga och gamla tillsammans i en ring sjunger barnvisor som alla kan.

Gymnastik tillsammans

Efter sångerna blir det lite gymnastik till tonerna av dansbandsmusik och vi vrider först huvudet sakta åt vänster, sedan åt höger och fortsätter med att böja på hakan, lägga handen på höften och sträcker benet rakt ut.

– Nu ska vi ro till Hallands Väderö, där simmar vi och plockar sen björnbär på ön, säger Lotta Ström som är vårdbiträde på äldreboendet.

– Det var jobbigt, tycker en liten flicka.

Barnen från Vita villans förskola hälsar på och leker på Karlslunds vårdboende. Barnen Sam (i gul tröja), Nicole, Jonathan och Erika. Kjell längst till vänster i rutig tröja. Föreskolepersonal Titti Skog snett bakom honom. Till höger om flickan Erika personal Julia Brännborn, äldre damen Sonja och förskolepersonal Gittis Nilsson.

Många aktiviteter
Efter uppvärmningen delar barnen upp sig och några av barnen börjar genast kasta boll med några av de äldre som sätter rullstolarna i en halvcirkel på golvet.

– När barnen är här blir man på så bra humör, säger Allan Bergström som är 92 år.

Fullt ös på bolleken! Sam och Jonathan kastar och Allan, längst till höger, fångar.

Kjell Landgren nickar den röda bollen och det syns att han har vanan inne.

– Kjell ser inte, så ni får berätta hur ni ska kasta bollen, förklarar förskoleläraren Titti Skog för barnen.

Kjell kastar den mjuka ­bollen mot Jonathan, Måns, Tiger, Sam och Rickard som alla väntar ivrigt på bollen. Kjell skrattar och det syns verkligen att han tycker att det är superkul. I många år spelade han själv fotboll i Ängelholms IF.

– Jaaaa, ropar Kjell när han får tillbaka bollen.

Fia med Knuff

Under pianot ligger Lottas hund Snäckan och sover lugnt trots alla glada barn som stojar och kastar sig över den röda bollen. Hilma och några av de andra barnen sitter bredvid och klappar Snäckan.

I en annan del av rummet sitter Gertrud Couchér och spelar Fia med Nicole. Gertrud sitter i rullstol, och Nicole får hjälpa henne när hon inte når alla de färg­glada spelpjäserna.

Nicole gratulerar Gertrud efter vinsten i Fia med Knuff. Förskoleläraren Susanne Rimsby och killarna Sam och Tiger tittar på.

Är med trots Parkinsons

På andra sidan av bordet sitter Ina ­Larsson och spelar Memory med Hilma, Mallak, Rickard och Viola. Viola berättar att hon nyligen har tappat två tänder.

– Jag har också tappat en tand, säger Ina, 75 år.

Ina försöker vara med så mycket hon orkar, trots att hon har Parkinsons sjukdom. Hon berättar att hon tidigare har lagat mat på en skolbespisning i Hjärnarp.

– Min mormor Eja har gått i samma skola som Ina och har träffat henne där, berättar Rikard.

– Min farmor och farfar bor i Boden, berättar Hilma som tycker att de äldre är så bra på att lyssna.

Måns och Rickard lägger pussel med Ina, 75.

Spontant anförande
När det är dags för barnen att gå tillbaka till förskolan ställer sig plötsligt Kjell Landgren upp och håller ett litet tal.

– Lyssna nu på mig, alla ­pojkar och flickor. Jag vill tacka alla barn och vuxna för att ni har kommit hit. Ni gör oss så glada när ni kommer på besök. Det förlänger livet på oss. Tiden går fortare och det lättar upp stämningen. Ni ger oss så mycket glädje, och jag ser verkligen fram emot nästa gång ni kommer, säger Kjell Landgren och vi blir alla mycket rörda av hans fina ord.

Innan barnen ska gå kommer Hilma fram till Ulla ­Terdin i hennes rullstol och ger henne en kram.

– Barnen är så livliga och spontana. Det är så roligt när de kommer, säger Ulla Terdin som är 87 år.

Kjell Landgren skrattar högt när Adrian busar med honom. Kjell höll ett fint tal innan barnen gick om att deras besök förlänger livet på de gamla med flera år.

Varannan vecka

Barnen från Vita villan kommer till Karslunds äldreboende varannan vecka. De har själva fått välja om de ville komma idag.

– Vi vill få till stånd ömsesidiga möten kring meningsfulla aktiviteter och träna barnens empati och solidaritet. Tanken är att skapa möten mellan de yngsta och de äldsta för att de ska vara en aktiv del i samhället. Barnen tycker att det är så roligt att komma hit. Första gången brukar de vara lite blyga, men nu kan barnen relatera till Ina som har Parkinsons sjukdom, samt Kjell och Ulla som inte kan se, ­berättar Susanne Rimsby.

Det är Susanne Rimsby som har dragit igång mötet mellan förskolan och äldreboendet. Träffarna har pågått under ett år. Några gånger har även de äldre varit och besökt förskolan. Nästan alla de äldre som var med förra året hänger på i år igen.

Allan låter Tiger prova hans glasögon. Fru Sonja sitter bredvid. De andra pojkarna är Adrian, Rickard, Måns och Sam.

Nicole spelar Fia med Knuff tillsammans med Gertrud. Förskolepersonal Gittis Nilsson och flickorna Mallak och Viola väntar på sin tur.

Tyst till nästa gång
Det är nära mellan förskolan och äldreboendet och när barnen är ute på utflykter brukar de ofta gå förbi.

– Barnen vinkar när de går förbi oss, berättar Lotta Ström. Vi vill gärna att barnen spontant kommer förbi och säger hej, eller att de äldre kommer förbi och hälsar på barnen ibland. En gång träffades barnen och de äldre utomhus och alla barnen sjöng Guld och gröna skogar av Hasse Andersson. Några av de äldre kommer bara ner till samlingssalen när barnen kommer på besök. De brukar ofta fråga när barnen ska komma nästa gång.

När barnen har lämnat ­äldreboendet blir det tyst igen. Men bara till nästa gång barnen från Vita villan kommer tillbaka!

Artikeln är hämtad ur Hemmets Journal nr 54-1 2015.