• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Jag lärde mig läsa igen tack vare Bamse!

    När Karin vaknade upp efter hjärnblödningen kunde hon inte prata. Hon hade drabbats av afasi. Men med envishet och stöd av familjen har hon lyckats återerövra sitt språk. Hennes då nioårige son Filip tränade henne i att läsa med hjälp av tidningen Bamse.

    Bild 1283181
    Karins son Filip hjälpte henne att lära sig läsa igen med hjälp av tidningen Bamse. Filip är nu 20 år och är sedan några månader på resa i Nya Zeeland.

     

    Karin Zätterman, 57, har nyligen börjat arbeta halvtid igen när vi träffas hemma hos henne i det lilla idylliska samhället Taberg. Här bor hon sedan många år tillsammans med maken Thomas, 58.

    – När jag fick jobbet efter min långa sjukskrivning kändes det så bra att jag nästan började gråta av glädje, säger hon medan hon dukar fram kaffe och kakor.

    Ibland stakar Karin sig lite och får tänka efter en stund innan hon hittar rätt ord. Men med tanke på att hon för tio år sedan inte ens kunde säga sina barns namn har hon gjort fantastiska framsteg.

    – Det gjorde mig oerhört ledsen när jag upptäckte att jag inte kunde prata. Jag trodde själv att jag kunde det, men ingen förstod vad jag sa, berättar hon.

    Karin var inte mer än 47 år när hon en morgon i mitten av januari 2004 fick en stor hjärnblödning. Hon hade så ont i huvudet att hon kräktes rakt ut i sängen och väckte Tomas som förskräckt ringde vårdcentralens journummer.

    – Jag var så klart orolig, men på vårdcentralen bad man oss vänta och se hur Karins tillstånd utvecklades, berättar han.

    När han kom tillbaka till sovrummet och upptäckte att hans hustru förlorat medvetande ringde han 112.

    Medan ambulansen körde Karin mot Ryhovs sjukhus i Jönköping såg Tomas till att deras barn Hanna och Filip, som då var 12 respektive 9 år gamla, kom till skolan. Han satte sig sedan i sin bil och körde så fort han kunde till sjukhuset.

    Där fick han beskedet att Karin drabbats av en stroke. En datortomografi visade att hon fått en stor blödning i hjärnan, som senare visade sig bero på ärftliga orsaker.

    – Det värsta var att jag inte fick veta hur allvarligt det var med Karin. Det var ingen läkare eller annan medicinskt kunnig som berättade för mig vad hennes stroke innebar.

     

    Tänkte mycket

    Karin minns ingenting förrän hon en kort stund vaknade till på söndagskvällen på en vårdavdelning på universitetssjukhuset i Linköping dit hon förts.

    – Jag såg att jag låg i en sjukhussäng och att min syster och svåger stod bredvid den. Men jag såg inte Thomas som stod på andra sidan av sängen eftersom hjärnblödningen orsakat synbortfall.

    Hon förstod inte heller vad hon gjorde på sjukhus. Först efter en vecka stod det klart för henne att hon drabbats av en stroke på vänster hjärnhalva.

    Upptäckten att hon inte kunde prata, att ingen förstod henne, var chockartad. Men det var inget fel på hennes intellekt.

    – Man tänker mycket när man inte kan kommunicera med omvärlden. Jag tänkte på våra barn och hur hemskt det var för dem att ha en mamma som inte kunde prata.

    Även förmågan att skriva hade hon förlorat.

    – Det var frustrerande. Jag hade många ord, men jag fick inte ur mig dem.

    Efter sju veckor fick Karin komma hem till sin familj. Sakta började hon kunna uttrycka enstaka ord.

    – I början var det bara enstaviga ord som "ja", "nej" och "svårt" och som i stort sett bara jag kunde förstå att hon sa, berättar Thomas.

    För att öva upp Karins språk satt Thomas, som arbetar som musiklärare och biträdande rektor på Kulturskolan i Jönköping, och tragglade glosor med henne på kvällarna.

    – Det var ramsor med veckodagarna, månaderna och hur man räknar till tio, minns han.

    Deras son Filip blev inspirerad. Tidigare hade det varit Karin som läst något för honom varje kväll. Nu satte han sig med tidningen Bamse och läste för henne.

    – Efter ett tag föreslog han att jag skulle läsa Lille Skutts repliker medan han själv läste de svårare, som till exempel Skalmans, berättar Karin och får tårar i ögonen när hon tänker på hur hennes son försökte hjälpa henne.

     

    Arbetet viktigt

    Konstigt nog hade hon inte förlorat förmågan att spela musik. Redan på Ryhovs medicinklinik kämpade hon sig med sin rollator ut till ett piano som stod i dagrummmet.

    – Jag kände igen melodin och kunde spela den, men förstod inte sångtexterna.

    De första fem åren efter stroken gjorde Karin märkbara framsteg. Hon började redan under hösten 2004 arbetsträna på sin gamla arbetsplats studieförbundet Bilda några timmar varje vecka.

    2006 träffade hon en logoped som rekommenderade henne att börja skriva. Då skrev hon några sidor om barnmusik som hon arbetat med på studieförbundet.

    – Det ledde till att jag senare skrev en uppsats om afasi, vilket hjälpte mig jättemycket.

    Men den största glädjen under kampen för att komma tillbaka till ett normalt liv kom när hon fick en tjänst på Svenska Alliansmissionen där hon skulle arbeta 25 procent.

    – Det kändes underbart att få skriva mitt namn på ett riktigt anställningskontrakt.

    I höstas gick hon upp ytterligare i arbetstid och jobbar nu halvtid som ekonomiassistent på Svenska Alliansmissionen. Dessutom är hon ordförande i Afasiföreningen i Jönköpings län.

    Karins kamp för att återerövra sitt eget språk och finslipa detaljerna i ordens nyanser tar aldrig slut.

    – Det är en livslång rehabilitering och därför säger jag aldrig att jag har blivit helt frisk. Men förr trodde jag att det var kört när man fått en stroke. Så är det verkligen inte.

     

    Bild 1283182
    För tio år sedan fick Karin en allvarlig stroke och förlorade sitt tal. Bara maken Thomas kunde förstå de första orden "ja", "nej" och "svårt". I dag är hon ordförande i Afasiföreningen i Jönköpings län och arbetar dessutom halvtid.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!