– Sanningen är ju att jag egentligen borde vara död i dag! Jag kan räkna upp massor med tillfällen då jag måste ha haft en skyddsängel vid min sida. Då jag jagats av polisen i stulna bilar, blivit svårt knivskuren, varit inblandad i våldsamma slagsmål och blivit beskjuten. Jag har också flera gånger försökt ta mitt eget liv och då, när det hände, så tänkte jag väl inte så mycket på det mer än att jag hade tur som klarade mig. Eller otur när jag misslyckade med att ta livet av mig. Långt senare förstod jag att någon höll ett vakande öga över lille Börge. I dag kallar jag denne någon för Gud och har inga problem med det, trots att jag inte ser mig som religiös.
Det är svårt att tänka sig att Börge Hellström, den stora krambjörnen med de snälla ögonen som sitter mitt emot mig med en kaffe latte i handen, en gång i tiden var en fruktad våldsman. Åtminstone då han var full av sprit eller hög på droger. Vilket han för det mesta var. Och ofta samtidigt. Då var han farlig. Väldigt farlig. Helt utan hämningar och med målet att slå, slå, slå.
– Jag hade en skev och väldigt negativ självbild. Jag började dricka när jag var 11 år och röka brass när jag var 13. Då trodde jag att jag slogs för att jag var arg men idag förstår jag att anledningen var rädsla. Och skillnaden mellan dessa två känslolägen kan vara hårfin. Jag kunde bli helt besinningslös när jag var påverkad och jag är glad för att jag inte slog ihjäl någon. Fast det var nära. Flera gånger.
I dag är Börge helt vit. Och har så varit i 18 år. Tillsammans med Anders Roslund har han skrivit sex kriminalromaner som blivit formidabla succéer, inte bara här i Sverige utan långt utanför landets gränser. De har översatts till 34 olika språk, sålts i miljonupplagor i mer än hundra länder och också hamnat på bioduken. Samtidigt har Börge hunnit vara med om att starta Kris (Kriminellas revansch i samhället), vara övervakare åt några av landets värsta brottslingar och ständigt göra sin stämma hörd i kriminalvårdsdebatten. Där ställer han, precis som i böckerna, frågan vem som egentligen är brottsoffer och vem som är gärningsman. Något som inte alltid är så självklart som det kan tyckas vid första anblicken.
Drömmarna sprack
– Jag var en söt liten kille med lockigt hår som växte upp med syrran och mina föräldrar inne i centrala Stockholm. Som de flesta småkillarna på den tiden drömde jag om att bli brandman eller polis eller chaufför som pappa. Det var på den tiden jag fortfarande bar på drömmar – men så inträffade något som förändrade allt. Som 5-åring utsattes jag för sexuella övergrepp. Något som sedan upprepades ytterligare två gånger de närmaste åren. Exakt vad som hände vill jag inte berätta, men att det kom att påverka mitt liv tror jag alla kan förstå.
– Jag berättade inte för någon vad som hade hänt utan behöll allt inom mig. Som min egen skamfyllda hemlighet. Där och då stördes min normala uppväxt. Jag blev tystlåten och tappade tilliten till vuxna människor. Jag lade en stor del av skulden på mig själv och fruktade att jag var homosexuell fast jag inte alls kände mig som en sådan. Jag såg mig själv som inte fullt normal. Som att något var i grunden fel med mig.
Jag blev allt mer tystlåten och inbunden, stängde ute känslor och sökte mig till sådana som levde i samma utanförskap som jag.
Familjen flyttade till Uppsala och där accelererade Börges destruktiva leverne. Redan som 13-åring var han alkoholist och när han så spädde på missbruket genom att börja injicera amfetamin så befann han sig snabbt nere på samhällets botten. Det ledde till inbrott och bilstölder och ett antal åtal för misshandel.
Skolarbetet blev förstås lidande, han skolkade mer och mer och gick ut nian med ett snittbetyg på 0,16.
– Jag var stor och stark, tränade judo och var både snabb och smidig. När jag var nykter och drogfri så var jag en snäll och harmlös kille, men jag var själv rädd för den Börge som drack. Rädd för vad han kunde göra, både mot andra och mot sig själv. Och eftersom jag ständigt kände ett förakt mot mig själv, så fanns ofta självmordstankarna där som ett tänkbart alternativ.
Undvek närhet
Som den gränslösa person han var, och fortfarande är på många sätt, så fullföljde Börge allt han företog sig till hundra procent. Drack han så drack han så länge det fanns något att dricka. Slogs han så slogs han tills han var den ende som rörde sig.
Han ville alltid vakna upp med en kvinna vid sin sida. De blev en slags väktare mot vad han annars skulle kunna ta sig till. De höll vakt mot hans inre demoner och ständiga självmordstankar.
– Men jag var noga med att undvika allt för mycket närhet eftersom det skulle kunna innebära att de lärde känna den riktige Börge. Den där Börge som bara jag kände och som jag föraktade.
Det fanns perioder i Börges liv som fungerade bra. Eller åtminstone förhållandevis bra. Han blev fosterhemsplacerad i en familj långt uppe i Lappland där det fanns varken sprit eller knark och från halvåret där uppe har han bara ljusa minnen. Men när han kom hem igen så blev det samma gamla vanliga visa.
Han pluggade också juridik under ett par år med gott resultat. Ända tills han söp sig full en kväll, demolerade hela pentryt och naturligtvis blev utkastad från alla vidare studier.
– När jag var 31 år blev jag pappa till lilla Amanda. Jag hade ju hört från kompisar som hade barn att det var det häftigaste man kunde få vara med om här i livet – men jag kan ärligt, och sorgligt nog, säga att jag kände absolut ingenting där på BB. Jag ville bara därifrån så fort som möjligt för att supa mig full.
– I dag har jag och Amanda ett fantastiskt bra förhållande, men jag erkänner utan omsvep att jag under en massa år var världens sämsta pappa. Nu älskar jag henne över allt annat på jorden, men då svek jag henne på ett sätt som jag egentligen aldrig kan gottgöra. Hon säger att hon älskar mig och att jag är världens bästa pappa och jag blir så glad att jag börjar gråta när jag hör det, men samtidigt har jag fortfarande svårt att låta en annan människa komma mig alltför nära. Fast hon är min egen älskade dotter. Jag vet nog inte riktigt vad kärlek och älska egentligen betyder.
Vändpunkten
För 18 år sedan, när Börge var 37, kom vändningen.
– Jag hade varit på krogen ute på Ingarö. Jag hade inte druckit speciellt mycket men råkade ändå ut för en total blackout och vaknade upp i mitt hus några mil därifrån. Jag var ensam och plötsligt bestämde jag mig bara för att nu fick det vara slut. Jag hämtade och laddade älgstudsaren i den fasta förvissningen att jag ville bort, ville inte ha ont i själen längre. Det enda som återstod var att hitta slutstycket till geväret, det som jag hade gömt enligt lagen som säger att man inte får förvara gevär och slutstycke på samma plats. Problemet var bara att jag omöjligt kunde hitta slutstycket hur jag än letade. Så där stod jag med en laddad men för tillfället oduglig älgstudsare just när jag slutligen hade bestämt mig för att göra slut på mitt liv!
Till slut tvingades Börge ge upp sökandet. Han ställde ifrån sig geväret och lade sig ner och somnade på soffan.
– Dagen efter vaknade jag bakfull och bedrövlig – men så fort jag slog upp ögonen så visste jag var jag hade gömt slutstycket. Jag kan inte förklara hur eller varför, men någon eller något såg i alla fall till att jag inte hittade det där slutstycket den där natten och räddade därmed mitt iv!
Då tog Börge själv kontakt med ett behandlingshem där han stannade flera månader. Där han fick hjälp, stöd och behandling enligt Minnesota-modellens 12-stegsprogram.
– Det var viktigt för mig att inse att jag inte var ensam. Att andra hade liknande historier och att jag inte var så unik som jag hade inbillat mig. Jag insåg också att jag var tvungen att för första gången öppna mitt inre för en annan människa och berätta om övergreppen jag utsatts för som barn. Det var oerhört smärtsamt eftersom jag fortfarande på något sätt trodde att det var mitt fel att det hände! Än idag håller jag dagligen på att komma ikapp mentalt. Jag upptäcker ständigt nya sidor hos mig, både positiva och negativa, och jag får hela tiden en allt tryggare insida.
– Och först nu har jag blivit rädd för att dö. Det tog 55 år, men nu har jag upptäckt hur mycket jag har att leva för och allt fantastiskt som livet har att erbjuda. Jag vill leva fullt ut och har landat i en känsla av att Börge Hellström är okej. Att jag faktiskt duger som jag är…
Personligt
NAMN: Börge Lennart Hellström.
ÅLDER: 55 år.
YRKE: Författare.
FAMILJ: Dottern Amanda, 23, hunden Maya samt fyra katter.
BOR: I Gustavsberg utanför Stockholm.
AKTUELL: I Anja Kontors serie När livet vänder i SVT2 samt med författarparet Roslund och Hellströms sjätte succébok Två soldater som nu kommer i pocket.
