Linda Bengtzing: Jag kan inte tänka mig ett liv utan barn!

Schlagerstjärnan Linda Bengtzing älskar förstås schlager men som tonåring var hon en hängiven hårdrockare, något som hennes publik kanske blir varse någon gång i framtiden

Hon fyllde 33 år ganska nyligen men kan inte bjuda på någon ålderskris. Hon säger sig vara en sådan som småkrisar hela tiden och som tar kriserna på direkten istället för att bygga upp höga berg av dem. Som när hon för två år sedan till sin förfäran insåg att hon inte hade någonstans att bo.

– Då gick jag direkt till banken, lånade en massa pengar och köpte mitt lilla ljusblå hus med kakelugn i vardagsrummet. Utan att egentligen fundera så mycket på om jag hade råd eller inte.

Säga vad man vill om Linda Bengtzing men hon är en härligt rak och uppfriskande tjej som står stadigt på jorden och är inte rädd för att säga vad hon tycker och tänker. Något som naturligtvis gjort att hon fått sina smällar och som medfört att hon idag inte är fullt lika “öppen som en bok” som hon var för bara något år sedan.

– Men jag är ju fortfarande Linda och jag varken kan eller vill förändra mig eller göra mig till i umgänget med andra människor. Jag är som jag är och så får folk tycka och tänka precis vad de vill om det.

Från Gullspång
Linda föddes på Kristinehamns numera nedlagda BB och växte upp i lilla Gullspång på gränsen mellan Värmland och Västergötland. Samma Gullspång som fotbollsstjärnan Olof Mellberg kommer från. När hon var 10 år flyttade hon med mamma Birgitta, pappa Mats och lillebror Martin från huset i staden ut på rena bondvischan. Hela familjen var involverade i att odla och sälja jordgubbar och andra bär och grönsaker.

– Musikaliteten och sångrösten har jag fått från pappa som spelat i flera dansband, men tvärt emot vad många tror så var jag som barn faktiskt ganska blyg, berättar Linda. När jag var riktigt liten ville jag inte ens följa med när mina föräldrar skulle bort och hälsa på någon. Men med hjälp av mamma skaffade jag mig sakta men säkert ett självförtroende som byggde på att alltid stå upp för mina åsikter – något som gjorde att mina lärare nog ibland blev ganska trötta på mig.

– Jag var också en typisk pojkflicka med skit under naglarna och ständigt trasiga byxknän. Både jag och brorsan blev tidigt motorintresserade och jag var bara 11 och han 7 när vi båda började köra bil, traktor och motorcykel hemma på gården. Vi hade en egen crossbana i skogen där vi dundrade fram på våra små motorcyklar och när pappa behövde hjälp med att bära bevattningsrör, så ropade han lika gärna på mig som på brorsan.

– Här är jag 9 år och sjunger tillsammans med “gubbarna” Bosse, Jan och pappa Mats i dansbandet Splitz på Råda bygdegård utanför Gullspång”.

Talangtävlingar
På fritiden var det sång, bästisen Linda Kjällström och ponnyn Bionica som gällde. Samtidigt som hon drömde om att bli antingen ridande polis eller advokat när hon blev stor.

– Jag och Linda var med i hur många talangtävlingar som helst från det jag var 8 tills jag fyllde 13, säger hon. Vi var riktigt bra och det stod ofta om oss i lokaltidningen, något som väckte avundsjuka hos en del skolkamrater. Jag blev utfryst och fick smaka på hur vidrig mobbning kan vara. Jag är verkligen inte långsint och inte mycket för att ge igen, men jag erkänner att jag idag ändå kan känna en viss glädje och tillfredsställelse gentemot alla de som en gång var så elaka mot mig.

– Jag och Linda var väldigt företagsamma. Vi gjorde egna tidningar som vi tvingade våra föräldrar att köpa, vi bjöd på cirkus och musikal mot entrépengar och vi lät kompisar rida på min häst och hjälpa till i stallet. Mot betalning, förstås…

Allra första gången hon uppträdde inför publik var på en företagsjulfest. Tillsammans framförde de två Lindorna sina hits “Ein bisschen frieden”, “Änglamark”, “Tunna skivor”, “Vildandens sång” och Pugh Rogefeldts “Jag är en liten pojke”.

– Jag glömmer aldrig lyckokänslan när vi efteråt fick varsin nystruken 50-lapp i handen. I det ögonblicket var jag fullständigt övertygad om att jag var på god väg att bli stormrik!

– Ett av alla dessa årliga skolfoton. Jag gissar att jag är 8-9 år, flätorna är fina men jag har visst lite glest mellan tänderna.

Gillade dansband
1983 vann Carola den svenska Melodifestivalen med “Främling” men den då snart 9-åriga Linda förhöll sig ganska kallsinnig till den nya stjärnan.

– Visst sparade jag på bilder av henne och gick med i hennes fan club – men hemma på skivspelaren var det Vikingarna, Sven-Ingvars och andra dansband som snurrade, säger hon. Det var ju den musiken mamma och pappa lyssnade på och som jag växt upp med. Och så gillade jag Anna Book jättemycket innan jag som tonåring blev frälst på Joey Tempest och hans grupp Europe och annan hårdrock.

Första egna grammofonskivan var Herreys debutalbum och som 11-åring vann hon en stor talangtävling på Skara sommarland där priset var en skivinspelning. Och precis innan hon skulle in på scenen kom skivbolagsdirektören själv och skrämde henne halvt från vettet.

– Det var första gången jag träffade Bert Karlsson. Han kom fram till mig och sa: ” Vinner du inte idag så ska jag spela in en skiva med dig ändå för du är en stor stjärna!” Skivan vi spelade in hette “Älskar, älskar mitt liv” fast det påstår Bert att han inte minns. Det dröjde faktiskt nästan 20 år innan vi sågs igen men nu pratar han om att ge ut den gamla inspelningen på nytt. Idag är hans dotter Johanna en av mina allra bästa vänner och samtidigt min stora trygghet inom musikbranschen!

Scenskräck

– När jag var 13 drabbades jag plötsligt av scenskräck. En skräck som inte gick över helt förrän jag fyllt 20. Jag vet inte vad den berodde på, kanske var det tonåren och hormonerna och prestationskraven från både omgivningen och mig själv, men plötsligt en dag brast allt. Jag framförde en julkonsert i Älgarås kyrka när jag plötsligt, mitt i en låt, bara slutade sjunga och sprang ut ur kyrkan.  Jag kom aldrig tillbaka och märkligt nog skrämmer det mig än idag att sjunga i just kyrkor!

Efter att ha läst ekonomi på gymnasiet i Mariestad, som också inbegrep ett ganska intensivt festande på kvällarna och uppfattningen att TV-programmet “Glamour” var betydligt roligare än läxorna, flyttade hon till Stockholm som 19-åring. Några ekonomijobb fanns inte på den tiden men efter att ha svarat på en annons i DN blev hon i stället barnflicka på Östermalm. Till två små barn vars mamma var flygvärdinna och pappa inom reklambranschen.

– Jag skötte barnen, städningen, tvätten och matlagningen, berättar Linda. Barnens mamma ville ha nybakat bröd varje dag och fiskbullarna skulle jag göra själv och inte köpa på burk. Det var en väldigt bra skola för mig. Men det blev många och långa samtal hem till mormor Doris för att få råd och tips om hur de där fiskbullarna eller den där beställda fårfiolen skulle tillagas.

Under tre år jobbade hon sedan halvtid på en festfixarfirma och halvtid med att sjunga i firmaägarens band och det var först då som den envisa scenskräcken äntligen försvann.

Reseledare
– Efter det jobbade jag som reseledare och stortrivdes under det år jag jobbade på Mallorca och Gran Canaria. Inte minst älskade jag att jobba med barn i miniklubben på dagarna och jag har faktiskt kontakt med några av de barnen än idag. Jag minns speciellt alla talangtävlingarna jag höll i för barnen och alla låtarna som var populära på den tiden och som barnen mimade till. Nyligen fick jag ett sms från en gammal jobbarkompis som berättade att hon just besökt en av dessa miniklubbar och att tre av de sju som var med i talangtävlingen mimade till min hitlåt “Jag ljuger så bra”. Snacka om att cirkeln slutits och jag blev så rörd att jag började gråta när jag insåg att ungarna faktiskt sjöng min låt där nere!

På Kanarieöarna träffade hon TV-programledaren Richard Sjöberg, kärlek uppstod, de åkte hem tillsammans, flyttade ihop – men efter ett år tog förhållandet slut.

– Jag kom hem och var arbetslös – och jag som älskar att jobba och att jobba mycket. Jag tror missnöjet spelade en väldigt stor roll till att Richard och jag gick skilda vägar, säger hon.

Via jobbet som konferensproducent på ett stort hotell, sjungande servitris på Wallmans salonger i både Stockholm och Oslo, TV-programmet “Sikta mot stjärnorna” år 2000 (där hon gestaltade Aqua-Lene), programledare för “Ordjakten” i TV 4 landade hon i det som kom att bli hennes stora genombrott 2005.

Linda tillsammans med Stefan Gunnarsson och Roger Pontare i vårens upplaga av TV-programmet “Så ska det låta”.

– Ja, herregud, vad det hände mycket på kort tid, säger hon. Jag köpte mitt hus, jag var med i TV-succén “Fame Factory” i TV 3 och jag tävlade med låten “Alla flickor” i Melodifestivalen. När låtskrivarna ringde och berättade att låten kommit med i tävlingen låg jag och sov i min loftsäng i den lägenhet på söder där jag bodde tillfälligt och jag blev så glad att jag studsade upp – och slog huvudet så hårt i taket att jag höll på att svimma av. Jag fick världens bula och hade fruktansvärt ont i huvudet flera dagar efteråt!

Genombrottet
“Alla flickor” kom sist i finalen men Linda Bengtzing fick ett gigantiskt genombrott! En succé som hon förra året följde upp i Melodifestivalen med låten “Jag ljuger så bra”. Trots att hon inte var med i årets tävling så har hon under vintern och våren, tillsammans med Markoolio, fått en stor hit med låten “Värsta schlagern”. I höstas och vintras spelade hon den utslagna Mimi i musikalen “Rent” i Stockholm på ett så övertygande sätt att hon blev Guldmask-nominerad. Och snart åker hon land och rike runt tillsammans med bland andra Lasse Holm, Lotta Engberg och Lasse Berghagen på den stora “Diggiloo”-turnén.

– Till hösten siktar jag på en klubbturné där jag tänker överraska med att blanda schlager och hårdrock, avslöjar hon. Jag hann också med två veckor i Thailand, tillsammans med två tjejkompisar, i slutet av mars, något som jag tyckte jag kunde unna mig efter en minst sagt tuff höst och vinter. Förutom osannolikt mycket jobb blev min mamma svårt sjuk och vi fruktade att det var cancer, men tack och lov visade det sig vara muskelknutor som gick att operera bort och idag mår hon riktigt bra. Även om hon började jobba mycket tidigare än vad läkarna hade tänkt sig. Där är vi nog väldigt lika varandra, mamma och jag.

– Jag mår nog egentligen nästan oförskämt bra, men visst drömmer jag som alla andra om att möta drömmannen och den stora, himlastormande och evighetslånga kärleken. Och den mannen kan egentligen se ut precis hur som helst. Bara han har ett eget liv och en egen vilja och inte följer mig som en hund i spåret. Sådana karlar ger mig bara panik och får mig att försvinna illa kvickt.

– Jag litar på min inre röst som säger att något som man älskar och längtar efter riktigt mycket också kommer till en.

Vill ha barn
– Och barn vill jag ha. Gärna så fort som möjligt – fast jag inser att det inte är lika lätt att skaffa barn som att köpa hus…

– Jag älskar verkligen barn och skulle verkligen bli förtvivlad om jag inte fick egna barn. Men jag litar på min inre röst som säger att något som man älskar och längtar efter riktigt mycket också kommer till en. Förr eller senare.

– Jag inser ju att 33 långt ifrån är någon katastrof, men ändå suger jag åt mig all information som berättar hur riskerna stiger för både mamma och barn med stigande ålder. Men skulle jag gå omkring och tänka för mycket på det, så skulle jag kanske inte bli gravid alls den dag då jag förhoppningsvis hittar den man jag vill ha barn tillsammans med. Dessutom vet jag ju inte om den mannen kanske redan har fyra barn och inte vill ha flera eller kanske rentav har valt att sterilisera sig – vilket inte skulle förvåna mig ett dyft med tanke på min vanliga otur i kärlek…