Carina: Jag kände mig vilsen när barnen flyttade – tills jag fick en idé

Jag är 52 år och bor i en mindre stad. När jag ser tillbaka på de senaste åren känns det nästan som om jag har levt flera olika liv. Det är först nu jag kan säga att jag har hittat ett lugn och en riktning men vägen hit har inte varit spikrak.

Jag hade länge definierat mig själv genom min familj. Jag och min man Anders träffades när vi var unga och ganska snart kom barnen, Emma och Johan. Livet blev ett virrvarr av förskolelämningar, föräldramöten, middagar som skulle lagas och kläder som skulle tvättas. Jag trivdes men jag tänkte inte mycket på vem jag själv var. Jag var mamma, fru och anställd på ett kontor. Det var min iden­titet.

Åren gick fort. Plötsligt stod Emma där med flyttlasset packat för att börja plugga på universitetet och året ­efter följde Johan efter. När vi hade kramat dem inför resan såg jag mig omkring i huset. Tystnaden var bedövande. Jag som alltid längtat efter en stund för mig själv tyckte nu att det var outhärdligt.

Läs även: Jag blev deprimerad när barnen flyttade ut

Jag längtade efter att känna mig behövd

Anders tyckte också att det var ovant men han anpassade sig snabbt. Han hade sitt jobb, sitt fiske och sina vänner. Själv kände jag mig rådvill. Jag började ifrågasätta vem jag var nu när ingen längre behövde mig på samma sätt.

Jag försökte fylla tomrummet. Började gå långa promenader och anmälde mig till småkurser men kände ändå att det saknades något. Vissa dagar blev jag sittande i soffan och grät utan att veta varför.

Läs även: Camilla sa upp sig när glädjen försvann: ”Har man inte hälsan har man ingenting”

En kväll när jag satt och bläddrade i en veckotidning fastnade jag för en artikel om volontärarbete. Det handlade om människor som arbetade ideellt på olika sätt – på äldreboenden, second hand-butiker, språkkaféer. Jag kände ett sting inom mig. Kanske var det just vad jag behövde? Att känna mig behövd igen.

Något inom mig vaknade till liv igen

Jag tog mod till mig och ringde till en second hand-butik i stan som drevs av en hjälporganisation. Redan veckan efter stod jag där lite nervös och osäker bakom disken. Men känslan som kom när den första kunden log och tackade mig var överväldigande. Det var som att något inom mig vaknade till liv igen.

Snart blev butiken mitt andra hem. Jag lärde känna de andra volontärerna, människor i alla åldrar med de mest skiftande bakgrunder. Det fanns en pensionerad lärare, en ung kille som väntade på att få börja en utbildning och en kvinna i min egen ålder som nyligen gått igenom en skilsmässa. Vi fann varandra direkt.

Läs även: Ann-Margret gjorde författardebut som 80-åring: ”Jag trodde aldrig jag hade så mycket fantasi”

Att få sortera kläder, skylta varor och småprata med kunder kanske låter enkelt men för mig blev det en livlina. Det var inte bara att jag gjorde nytta – jag kände att jag fick tillbaka något också. Varje gång en kund gick därifrån med ett leende eller en fyndpåse fylldes jag av en värme jag inte känt på länge.

Början på ett nytt kapitel

Sakta men säkert började jag hitta tillbaka till mig själv. Jag märkte också att min relation till Anders förändrades. När jag slutade vänta på att han skulle fylla mitt tomrum och i stället började fylla det själv fick vi plötsligt mer att prata om. Han blev nyfiken på mitt engagemang och ibland ­följde han faktiskt med till butiken för att hjälpa till.

Det kanske låter som en liten sak men för mig blev det början på ett nytt kapitel i livet. Jag insåg att man inte blir färdig bara för att barnen flyttar hemifrån. Det finns alltid nya vägar att gå.

Läs även: Lillian: När barnbarnen vuxit upp blev vi väldigt ensamma

Idag är jag tryggare i mig själv än jag varit på många år. Nu vet jag att jag kan stå på egna ben, att jag kan skapa mening i mitt liv även utan barnen hemma. Och det bästa av allt är att Emma och Johan säger att de ser mig som en förebild. Att deras mamma vågade göra något nytt.

När någon frågar hur det känns nu när barnen flyttat och jag har mycket egentid brukar jag le och svara:

– Det är början på något nytt.

För det är faktiskt precis så det känns.

Carina