Lillian: När barnbarnen vuxit upp blev vi väldigt ensamma

När vi gick i pension min man Oskar och jag skulle vi äntligen få all tid i världen att umgås med våra barnbarn. Det längtade vi efter. Men när vi nu till slut gick i pension blev det inte alls som vi tänkt oss.

Och anledningen är inte konstig alls utan det beror helt enkelt på att barnbarnen har blivit större. De behöver inte oss på samma sätt. De klarar sig själva och har egna kompisar och intressen. Det är naturligtvis precis som det ska vara.

Läs även: Saga: Min man fick välja – datorspel eller sin familj

Vi har fem barnbarn och alla är i ungefär samma ålder. De är mellan 14 och 19 år. Inte behöver de någon barnvakt och inte kan vi underhålla dem med sagor, kortspel och lekar av alla de slag som vi gjorde förr när de var små.

Jag tror nog att de tycker om oss men vi kan inte hänga med i deras dataspel, musik och moderni­teter.

Hade aldrig barnvakt

Oskar och jag fick barn ganska tidigt, kanske alltför tidigt, i alla fall med tanke på att vi flyttade långt hemifrån på grund av våra ­arbeten. Vi hade ingen som ställde upp och hjälpte oss utan vi fick klara oss själva.

Läs även: Elisabeth: Min dåliga självkänsla har förstört så mycket

Våra föräldrar kom cirka en gång om året. Det var långt att resa och det var kostsamt, arbetsamt och tog mycket tid. Våra övriga släktingar hade vi bara telefonkontakt med. Min syster kunde komma och ­besöka oss någon enstaka gång och stannade då väldigt kort tid.

Vi hade aldrig någon barnvakt till våra tre pojkar. När jag skriver aldrig var det också aldrig. Far- och morföräldrar ville träffa oss när de kom och inte ta hand om tre barn. Och vi ville förstås träffa dem också. Det innebar att vi var hemma med våra barn mestadels.

Saknade inte uteliv

Klart att det hände att en av oss deltog i någon aktivitet på arbetet men det var sällan. Vi hade grannar och andra vänner också som vi umgicks med men det var mycket sporadiskt.

Barnen var aktiva och vi körde dem till olika aktiviteter. Oskar var också deras fotbollstränare och jag var alltid med och servade barnen med fika och bullar. På vintern spelade de hockey och vi deltog naturligtvis.

Läs även: Anne-Christine: Min vän sa att jag skulle sluta tycka synd om mig själv

Vi föräldrar turades om att köra barnen men våra pojkar spelade i ­olika lag varför det var väldigt mycket skjutsande hit och dit.

Som jag minns det saknade vi inte något uteliv. Vi hade fullt upp med våra tre pojkar och det var en underbar tid. Barnen var till stor glädje och vi trivdes som det var utan barnvakt.

Längtade efter barnbarn

När pojkarna blev äldre ­umgicks vi med deras kompisars föräldrar en del. Men allra mest var vi i familjen tillsammans. Alla tre pojkarna ut­bildade sig så småningom på ­andra orter. Inte konstigt ­eftersom vi bor på en liten ort utan möjlighet till utbildning.

De kom ofta hem och hälsade på och vi besökte dem. Det var roligt att åka till andra orter, kul att göra små ­utflykter. Det var inte ofta vi tillbringade en helg ­ensamma hemma.

Vi längtade otåligt efter barnbarn både Oskar och jag. Vi mindes hur roligt vi haft med våra egna barn. Mycket lek, kramar och roliga upptåg. Det ville vi ­uppleva igen.

Fick inte jobba deltid

När vi äntligen fick vårt första barnbarn var vi överlyckliga. Vi ville verkligen vara mycket med lilla Greta. Problemet var bara att hon bodde några mil ifrån oss och vi jobbade både Oskar och jag.

Läs även: Anna: Sonens flytt till USA krossade mitt hjärta

Vi arbetade heltid och vi ­kunde inte gå ner i arbetstid. Det fick man inte på den ­tiden utom om man hade egna barn.

På helgerna åkte vi däremot ofta och träffade lilla Greta. Så småningom fick vi ytterligare fyra barnbarn boende på olika orter. Vi ville gärna vara barnvakter och stötta våra barn och det gjorde vi en hel del. Det var en rolig och samtidigt jobbig tid.

Ingen tid över för vänner

Vi hjälpte barnen med att fixa i deras bostäder, byta bildäck, bakade bullar och köpte kläder och leksaker till barnen. Det blev inte tid över för att umgås med vänner. Barnen och framförallt barnbarnen tog all vår tid.

Vi hade velat träffa dem mer än vi gjorde men det var svårt. När barnen blev större kunde de vara hos oss över helger och det var kul. Alla kusinerna lekte väldigt bra med varandra. Vi försökte hitta på olika saker att göra med dem som att vara i skogen, bygga kojor, gå till lekparker, läsa sagor, spela spel, sjunga eller baka. Ibland var vi på bio eller teater.

Barnens föräldrarna var otroligt glada över att vi tog hand om barnen så mycket. Vi ledsnade aldrig, varken vi eller barnbarnen. Det var en härlig tid, om än också jobbig. Vi tyckte aldrig att vi räckte till.

Socialt trötta efter jobbet

Både Oskar och jag hade ­arbeten som innebar att vi ­arbetade med människor. På fritiden var det skönt att inte träffa så många människor och försöka vara social. Det hade vi nog av på jobbet. ­Barnen och deras familjer var fullt tillräckligt tyckte vi då.

Läs även: Madeleine: Jag trodde att ett barn skulle rädda vårt äktenskap

Det var inte förrän alla barnbarnen var stora, ja nästan vuxna, som vi upptäckte att vi hade dåligt med vänner och fritidsaktiviteter. När vi gick i pension var det inte längre lika självklart att barnbarnen ville tillbringa sin ­fritid med oss. De hade andra intressen som vi inte kunde delta i och några av dem hade också flick- eller pojkvänner som de umgicks med.

Barnbarnen har egna liv

När vi nu ringer och frågar om de inte kan komma till oss är de nästan alltid upptagna med något annat. Det är jobb, studier, träning, nöjen och partners förstås. Saker som de vill eller måste prioritera. Men när vi träffas är de alltid vänliga, sociala och lovar att de ska bli bättre på att träffas. Men de har sitt liv och det måste vi acceptera.

Nu känner vi oss ganska ­ensamma Oskar och jag. Klart att vi har familjeträffar vid födelsedagar och stora helger när vi träffas allihop men ­däremellan händer det inte mycket.

Nu ångrar vi att vi inte försökte umgås mer med vänner utan bara ägnade i stort sett all vår fritid till barnen och barnbarnen. Samtidigt minns vi den tiden med värme och kärlek.

Lillian