Camilla: Min mans sjukdom fick oss att hitta tillbaka till varandra

Min man gick igenom en fas som skadade både hans släkt och vänner. Först efter att han själv blivit sjuk förstod jag varför. Att sjukdomen skulle förändra våra liv på ett positivt sätt kunde jag aldrig tro.

Nyår för några år sedan blev på många sätt det viktigaste årsskiftet i våra liv. Inte minst för vårt äktenskaps skull. Efter några påfrestande år kändes det som om vi var på gränsen för vad vi kunde hantera. Jag kände knappt någon glädje i vardagen längre och min man Jesper, som varit min stora kärlek, hade blivit den mest påfrestande människan i mitt liv. Men så blev han sjuk och det räddade vårt äktenskap.

Problemen började när svärfar diagnosticerades med cancer. Man påbörjade behandlingen men det var uppenbart att det inte gick åt rätt håll och han avskydde att bli behandlad som en sjukling. Några veckor efter hans 70-årsdag såg vi honom på benen för sista gången. Han satt i rullstol de sista månaderna av sitt liv och gick bort i början av sommaren.

Läs även: Jag ljög för alla om vem som var pappa till min son

Min man blev arg och aggressiv

Jespers beteende började förändras direkt efter faderns diagnos. Han blev spänd och stel. Och tyst. Han ville inte prata om det som hänt utan gick istället undan för sig själv. Jag antog att han var rädd och orolig men med tiden blev han även väldigt aggressiv. Han som alltid varit lugn och duktig på att bita ihop tappade tålamodet över småsaker. Vi andra började tassa på tå för honom. Främst jag och barnen men även hans familj, till och med hans mamma. Han var lika otålig mot alla. Det värsta var att ju sämre fadern blev, desto kortare i tonen blev Jesper mot honom. Efter ett besök på sjukhuset var jag så upprörd att jag inte kunde hålla tyst. I hissen sa jag ifrån.

– Du kan inte behandla din pappa på det där sättet!

– Vad tror du att du vet om någonting? slängde han ur sig.

Han, som knappt höjt rösten till mig under våra trettio år tillsammans. Nu fanns det en aggressivitet där som var obehaglig. Vi sa knappt ett ord till varandra under resten av dagen. Han bad heller inte om ursäkt. Vi försökte bara låtsas som om det inte hade hänt.

Läs även: Min pojkväns förra tjej försökte få honom tillbaka

Barnen drog sig undan

Jesper och jag hade två vuxna barn tillsammans, Robert och Ella. De hade båda hittat sin plats i livet och börjat planera för egna familjer. De levde ihop med bra människor och vi hade varit väldigt glada för att våra barn haft tur i kärlek. Nu började Jespers beteende skapa problem. Han blev attackerande och ifrågasättande. Han la sig i allt möjligt och hade alltid nära till kritik.

När hans pappa gick bort blev det ännu värre. Jesper tog ut sin frustration på omgivningen. Jag trodde att det handlade om sorg och att det snart skulle bli bättre. Men månaderna gick och han förblev arg och bitter. Han och Robert rök ihop om allt möjligt och vi såg mindre av Ella. Ett år efter att hennes farfar gått bort frågade hon mig om vi funderat på äktenskapsrådgivning.

– Jag tror att pappa behöver prata med någon, sa hon.

Hon menade att äktenskapsrådgivning kunde vara en bra början. Hon var orolig för sin pappas hälsa och för vårt äktenskap. Även om jag också undrade hur det här skulle påverka oss i längden ville jag tro att problemet skulle försvinna av sig självt. När det värsta av Jespers sorge­process var över skulle nog allt återgå till det normala igen. Men så hände något annat.

Läs även: Efter 23 år fick jag äntligen träffa min halvsyster

Drabbades av samma sjukdom

I slutet av sommaren, två år efter att hans far gått bort, diag­nosti­cerades Jesper med samma sjukdom!

Vi var i chock.

Läkarna kunde inte ge några säkra förklaringar. Det kunde vara genetiskt, samma livstilsvanor, kanske hade de båda exponerats för något skadligt ämne. De kunde inte heller svara på vad som skulle hända nu men efter fler undersökningar fick vi i alla fall veta att Jespers prognos såg bättre ut än faderns.

Vi ville tro att det betydde att han skulle klara sig men samtidigt tvingades vi hantera risken att han skulle dö. Det här ledde till en ny personlighetsförändring hos Jesper.

Jag minns den dag han fick beskedet. Han kom hem, satte sig vid köksbordet och berättade. Han var alldeles omskakad. Han såg naken och sårbar ut, som om chocken hade skalat av alla yttre lager. Jag var rädd för att den där aggressiviteten skulle bli ännu värre nu och försvåra det som låg framför oss men det blev tvärtom. Vreden var som bortblåst och den kom inte tillbaka.

Läs även: Jag försonades med min vän – men mamma förlät jag aldrig

Kärlek och rädsla

Vi sökte tröst och kraft hos varandra. På nätterna låg vi och höll om varandra. Jag var otroligt tacksam för att vi hittat tillbaka dit igen. Utan närheten och ömheten hade månaderna som följde blivit mycket svårare. Jesper hade stött bort många människor under de senaste åren men det är svårt att vara arg på någon som befinner sig i den situationen och vi omgavs av familj och vänner.

Han opererades. Vi var förvarnade om att han kunde få påse på magen men operationen gick så bra att det inte behövdes. Man trodde att man fått bort allt men säkert skulle vi inte veta förrän vi fick resultatet från de nya testerna.

Medan vi väntade firade vi jul och nyår. Det blev väldigt speciella helger. Visst fanns där mörker, rädsla, och bitterljuva stunder men framför allt kändes det i hjärtat. Det fanns mycket kärlek och vad som än väntade efter årsskiftet ville vi göra tiden fram tills dess så meningsfull som möjligt.

Vi hade nyårsfest hemma hos oss och bjöd alla våra närmaste, släktingar och vänner. På vår bröllopsresa hade vi rest till Spanien och Jesper hade älskat maten där. Nu hade vi dukat upp med spanska rätter. Jesper höll tal, tackade för allt stöd han fått och bad om ursäkt för hur han betett sig under den jobbiga tiden dessförinnan.

Läs även: Min styvdotter var nära att förstöra våra liv

Det obearbetade kom till ytan

I januari gick vi tillsammans till hans läkare och vi fick det bästa besked vi kunnat få. Man hade inte hittat några spår av cancern. Vi gick som på moln när vi lämnade sjukhuset – vi hade fått vår framtid tillbaka!

Idag vet jag vad som hände med Jesper när hans far blev sjuk. Han hade aldrig haft för vana att prata mycket om sin uppväxt eller relationen till föräldrarna. Jag visste att det fanns spänningar mellan Jesper och fadern men det hade varit mycket värre än så.

Under uppväxten hade fadern varit kall och tyrannisk. Jesper hade uppfostrats med kritik och hårda ord. Allt det obearbetade hade kommit upp till ytan när fadern blev sjuk.

Jag hade trott att Jesper varit arg på livet men han hade varit arg på sin far. När fadern dog sörjde han inte det han förlorat utan det han aldrig fått.

Jesper har nu varit cancerfri i tre år. Vi planerar för en resa till Spanien och om ett halvår blir vi farföräldrar för första gången. Jag tror, att många av våra bästa dagar ligger framför oss.

Camilla

Skicka in din berättelse!

Har du själv upplevt något i ditt liv som du vill berätta och dela med dig av till andra? Det kan vara stort som smått. Skriv och berätta med dina egna ord!
Du får gärna vara anonym, men ange namn, adress och personnummer eftersom alla införda bidrag honoreras. Vi kan behöva redigera och korta ner texten.

Adress: Läsarnas egna berättelser, Hemmets Journal, 205 07 Malmö. E-post: lasarberattelser@egmont.se

Välkommen med din läsarberättelse!

Carina Löfgren, redaktör

Scroll to Top