Johanna: Min väninna misshandlades av sin man

Vi hade lärt känna Rasmus och Irene när barnen gick på samma förskola. Ett år bjöd de med oss till Gotland över påsklovet. Vi hade inte tillbringat mycket tid nära inpå varandra förut och under den där veckan såg jag mer än jag hade önskat.

De första dagarna gick bra men sedan blev det ruskigt väder. Rasmus var på dåligt humör och tog ut det på Irene. Hon sa emot honom om någon bagatell och han spände ögonen i henne. Det var en riktigt otäck blick som de inte märkte att jag såg.

Samma kväll hörde jag honom väsa till Irene att hon skulle passa sig. När hon vände sig om var hon tårögd. Jag var förfärad. Vår äldsta dotter hade sovit över hos dem flera gånger men efter det här skulle jag inte vilja ha honom i närheten av våra barn igen.

LÄS ÄVEN: Våra kompisar utnyttjade oss för pengar

Jag pratade med Peter som tyckte att det lät gräsligt men ville tro att jag missuppfattat. Det var svårt att tro att trevlige Rasmus kunde uppföra sig på det sättet.

Stämningen blev obehaglig

När barnen lagt sig på fredagskvällen hällde Rasmus upp whisky till sig och Peter. Efter ett par glas blev stämningen obehaglig. Han började komma med sexuella anspelningar och allt var som illa förtäckta förolämpningar mot Irene. Jag skyllde på trötthet och gick och la mig. Irene gjorde det samma.

Jag kom hem med en helt annan inställning till Rasmus än jag haft när vi åkt. Även Peter hade dragit öronen åt sig. Jag hade helst undvikit Rasmus helt men kunde inte förmå mig att göra det för Irenes skull.

Vi fortsatte umgås men i mindre omfattning än tidigare. När barnen ville övernatta hos varandra såg jag till att det blev hos oss. En söndag träffades Irene och jag nere på stan. Jag försökte försiktigt ta upp det som hänt i stugan men hon styrde direkt in samtalet på något annat. Jag ville inte göra henne besvärad så jag höll tyst.

Så gick ett halvår. En dag fick vi höra att Irene låg på sjukhus med hjärnskakning. Det påstods att hon hade halkat i badrummet.

LÄS ÄVEN: Jag blev förföljd – stalkern visste var jag bodde

Peter ringde till Rasmus, som bekräftade det vi fått höra. Jag litade inte ett ögonblick på hans version och jag insåg att tystnad inte längre var ett alternativ. Jag besökte Irene på sjukhuset och berättade vad jag sett och hört på Gotland men hon försökte bortförklara alltihop. För mig var det uppenbart att allt inte stod rätt till.

– Du kan ringa mig när du vill om du vill prata, sa jag.

Efteråt ringde jag till polisen och berättade om mina misstankar men det ledde ingenvart. Irene höll fast vid sin historia.

Bråket slutade med misshandel

Nyårsnatten samma år bankade hon på vår dörr. Hon var blåslagen och hade sprungit barfota i snö och minusgrader. De hade varit på fest och barnen sov hos hennes föräldrar. Rasmus hade börjat bråka direkt de kommit hem och grälet hade urartat.

Vi ville ringa polisen men hon bad oss att låta bli. ­Istället fick vi hjälpa henne att dokumentera skadorna. Sedan gjorde hon något ­modigt. Hon berättade för både sin och hans familj och för deras närmaste vänner. Hon erkände att olyckan i badkaret inte alls hade varit någon olycka och hon hotade Rasmus med polisanmälan om han rörde ­henne igen. Inte alla men många tog tydligt avstånd från hans beteende. Det verkade vara det som bet hårdast – att folk slutade att vara tysta, konfliktskygga och neutrala.

LÄS ÄVEN: Min man insisterade på ett femte barn – sen stack han

Idag är de skilda. Rasmus har genomgått viss behandling och deltar i en stödgrupp. Omgivningen är försiktigt optimistisk. Irene är idag en av mina närmaste väninnor. Hon gick i terapi i flera år för att bearbeta det hon varit med om och hon lever numera med en ny man. Det är underbart att se hur bra hon och barnen har det idag, och våra familjer umgås regelbundet. Jag önskar verkligen henne och barnen allt gott i livet.

Johanna