Tomas: Min fru vill lämna mig – och ta vårt barn med sig

Jag är en 44-årig man som ­varit gift med min fru i tre år. Vi har en ung son tillsammans. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om de problem vi haft de senaste åren. Vi har båda varit allvarligt sjuka och jag har också kämpat med arbetslöshet. Det har lett till att vi tillbringat mycket tid hemma och tillsammans, vilket tärt på vårt förhållande.

Läs även: Martin: Varför vill min partner inte lösa våra problem?

Jag har fått ta hand om allt det praktiska hemma eftersom min fru också varit sjuk. Jag var ansvarig för att lämna vår son på förskolan, mata honom, städa och plocka undan, samtidigt som jag antingen hade ett jobb eller letade efter ett och hanterade efterverkningarna av min egen sjukdom. Detta resulterade i att jag gick ner mig i stress och depression.

Coronapandemin gjorde det inte lättare att hitta ett jobb, men jag hade turen att komma in på en kurs som jag var mycket nöjd med. Efter den första veckan där kom min fru och sa att hon ville lämna mig. Hon var trött på vårt liv och ville skiljas. Jag var förkrossad och föreslog parrådgivning. Först gick hon med på det, men sedan sa hon att det inte fanns något att arbeta för. Jag fick reda på att hon under en lång tid sms:at med en före detta pojkvän, som hon också träffade. Hon sa att han var hennes första och största kärlek, som hon bara hade lämnat för att han var omogen, men nu hade han förändrats.

Läs även: Min partner blir galen av svartsjuka

Som sagt: Vi har en liten son tillsammans som jag inte vill släppa taget om. Men nu vill hon flytta till en lägenhet 70 kilometer från där vi bor och ha vårdnaden. Jag är rädd för att om hon får till det med sin före detta pojkvän kommer hon att flytta 150 kilometer bort och då kommer jag inte att kunna träffa min son på vardagarna. Min fru har flyttat ut och jag har ingen aning om vad som kommer att hända. Jag står inte ut längre, för det har pågått under en mycket lång tid. Vad ska jag ta mig till?

Tomas

Vibeke Dorph svarar:

Det här är inte första gången jag hör talas om omogna kvinnor som väljer att skaffa barn med en man och sedan tar för givet att hon äger rätten till barnet och därför har rätt att göra med det precis som hon vill. Lyckligtvis är detta en felbedömning – men en felbedömning som ni tyvärr också verkar ha anammat.

Läs även: Karin: Jag kan inte sluta tänka på min exman

Fast hör på: Du har lika stor rätt till ditt barn som din fru har och lyckligtvis har du också lagliga rättigheter som hon måste följa. Dessa rättigheter är dina att hålla fast vid och kämpa för. Ni har gemensam vårdnad, vilket i sig borde hindra din fru från att flytta långt bort utan ditt samtycke. Det är också möjligt att din fru vill ha vårdnaden, men det är väl upp till er två att bestämma det? Du kan få hjälp med att kämpa för dina rättigheter från vänner. Det finns också föreningar som hjälper pappor i en situation som din. De kan hjälpa dig och de känner till dina rättigheter mycket bättre än jag.

Jag förstår att du är upprörd över din frus beteende, men varken du eller jag kan göra något åt hennes extremt barnsliga beteende. Så alliera dig med några människor som vill att du ska vara lycklig och använd sedan din energi till att kämpa för din son. Red ut dina rättigheter och se sedan om du och din fru inte kan hitta en lösning som är bäst för er båda.

Läs även: Min exman vill inte uppfostra vår dotter

Om hon inser att du har rättigheter som hon måste följa kanske hon till ­exempel inte har lika bråttom att flytta så långt bort när hon inser att hon själv måste stå för transporten fram och tillbaka för att du och din son ska ha den 50-procentiga kontakt ni har rätt till.

Vibeke