För snart ett år sedan förlorade jag min far som gick bort efter ett våldsamt sjukdomsförlopp. Jag är enda barnet och min pappa och jag har alltid stått varandra väldigt nära. Hans död tog mig väldigt hårt.
Mamma blev såklart också förkrossad men hon är en person som varken visar känslor eller talar om dem. Jag har ett behov av att prata med henne om det som hänt, hon är ju den enda jag har kvar nu. Jag har en fin pojkvän som gärna lyssnar på mig men han delar ju inte mammas och min historia och mötte bara pappa ett par gånger.
Den första tiden efter pappas bortgång lät jag mamma vara i fred. Jag kände att det var det hon ville och jag accepterade det. Jag tänkte att hon med tiden skulle få ett behov av att tala om vår sorg. Nu inser jag att det förmodligen aldrig kommer att ske.
För tio dagar sedan kom mamma oanmäld hem till mig. Hon behövde min underskrift för att kunna sälja huset och sedan köpa en andelslägenhet i Spanien för pengarna. Hon säger att hon bara vill ha en liten lägenhet i stan och sedan bo i Spanien delar av året. Hon har en halvsyster som redan bor där.
Jag var helt oförberedd på detta och sårad över att hon inte ens tänkt på att inviga mig i sina framtidsplaner. Visst har hon rätt att bestämma över sin egen ålderdom, men det känns som att hon vänder ryggen till allt vi har haft tillsammans – även till mig.
När jag försöker tala med henne om det säger hon att det nog är hennes sätt att bearbeta sorgen på. Och om jag pressar henne det minsta stänger hon av helt.
Om jag inte skriver under kan hon inte gå vidare med sina planer. Men om jag skriver under säger jag farväl till mitt barndomshem, och det står jag inte ut med. Vad ska jag göra? Jag har bett om betänketid och det har mamma gått med på.
Filippa
Relationsexpert Vibeke Dorph svarar: Släpp din mor fri och gå vidare
Det finns många olika sätt att hantera sorg på och det är din mammas annorlunda reaktion på din pappas död ett bra exempel på. Medan du behöver tid att sjunka ner i minnet efter din far, reagerar din mamma precis tvärtom. Hon har ett behov av att komma bort och i väg. Hennes sätt att tackla sorgen är precis lika legitim och begriplig som din.
Du stod din far nära. Du fanns säkert där för honom hans sista tid i livet, när han var så sjuk. Jag tänker ändå att det nog var din mamma som drog det största lasset när det gäller vård och omsorg för honom. Kanske har hon under den tiden bearbetat en massa känslor och i sitt stilla sinne tagit avsked av det liv de hade tillsammans. Kanske är det därför hon nu är redo att gå vidare.
Jag tycker inte att det är något panikartat över hennes beteende, det är ju trots allt ett år sedan han gick bort. Skulle det ha hänt efter bara ett par månader skulle jag ha varit mer skeptisk.
Vore jag i dina skor skulle jag sluta vara bekymrad och släppa din mor fri. Jag förstår att det är svårt just nu men jag är övertygad om att du kommer att känna en lättnad när du slutar fokusera på det förgångna och ser framåt. Precis som din mamma.
Jag tror inte att din pappa hade velat att du och din mamma håller varandra som en känslomässig gisslan på grund av honom. Han önskar er nog glädje i livet.
Vibeke
Skriv till Vibeke
Behöver du någon att vända dig till med dina problem? Skriv till Vibeke Dorph om vänskap, kärleksrelationer eller familjkonflikter du vill reda ut.
Klicka här för att skicka din fråga till Vibeke
Du kan även skicka brev till: Fråga Vibeke, Hemmets Journal, 205 07 Malmö
Eller maila till hj.experter@egmont.se
Skriv “Fråga Vibeke” i ämnesraden.
Alla frågor hanteras med sekretess.
Vibeke Dorph är intresserad av människor, relationer och varför vi hamnar i konflikt med varandra. Hon brinner för att kunna hjälpa oss att själva hantera jobbiga situationer. Läs mer om Vibeke här.
