Blekingegadeligan: De danska familjefäderna utförde brutala rån

Är det något alla rånare har gemensamt är det viljan att komma över så mycket pengar som möjligt för att kunna leva ett liv utan ekonomiska bekymmer. Ju mer pengar man kommer över desto bekvämare liv kan man leva.

Det gäller alla rånare.

Det vill säga alla rånare utom just det danska gänget som i pressen kom att kallas för Blekingegadeligan.

Visserligen ville de ha så stora rånbyten som möjligt, men pengarna skulle inte hamna i egna fickor. De var ämnade för ett högre ändamål.

Välordnade liv mellan rånen

Rånen var ytterst brutala och skulle till slut kosta ett liv. Men mellan rånen och bedrägerierna återgick medlemmarna till sina vanliga liv med bra arbete, stilla familjeliv med fru och barn, fågelskådning och träd­gårdsarbete.

Läs även: Norrmalmstorgsdramat 1973: Sex dagar som skakade Sverige – så gick det sen

Allt började redan i början av 1970-talet. Runt den begåvade men rabiata kommunisten Gotfred Appels grupp KAK (Kommunistisk Arbejds­kreds) i Köpenhamn samlas ett antal unga vänstersympatisörer som upprörs över kriget i Vietnam, palestiniernas situation i Mellanöstern och orättvisorna i världen i största allmänhet. De flesta är söner från välordnade danska medelklasshem, några av de mest centrala växte upp i den idylliska förstaden Glad­saxe.

Målet för Appel är att göra revolution och skapa proletariatets diktatur, enligt en strikt tolkning av Karl Marx och Lenins läror. Och ungdomarna agerar på hans uppdrag som lydiga soldater i kampen. Det är de som går längst fram i demonstrationstågen. Det är de som aldrig backar när polisen kommer med sina batonger.

De är vänsterrörelsens allra hårdaste kärna.

Och de vill agera – inte bara prata.

Våldsamma attentat och brutala överfall

Gruppen sänder några av sina hän­givna ungdomar till Mellanöstern där de träffar medlemmar i PFLP, en socialistisk grupp vars mål är både ett fritt Palestina och en socialistisk samhällsordning. Medlen är både politiska och våldsamma och medan en del kallar dem en befrielserörelse ser många andra dem som rena terrorister. Bland verktygen för att nå sina mål används såväl attentat som flygkapningar.

Allt sådant kostar dock pengar och Appelgruppen erbjuder sig att hjälpa till med finansieringen. Och de tänker inte skramla med några bössor på stadens gator.

Istället bildas en liten, inre kärna i KAK som ägnar sig åt omfattande bedrägeriverksamhet och rån mot bank- och postkontor. Och det visar sig att de har en naturlig fallenhet för denna illegala verksamhet.

Varje kupp planeras minutiöst genom omfattande spaning och detaljerad planering. Själva rånet utförs med hjälp av batongslag och hot vilket paralyserar de utsatta och när rånarna försvinner byter de kläder, promenerar hem till sina familjer och sätter sig vid middagsbordet.
Inga spår lämnas men pengarna strömmar in till PFLP.

Välplanerade brott med inslag av rollspel

Och mellan rånen – tystnad. Få kontakter mellan medlemmarna, det stilla vardagslivet i mellanklassområdena tog vid tills det var dags för nästa kupp med mer spaning, mer planering, mer våld.

Till en början står polisen handfallen. Många har svårt att tro att det är danska gärningsmän som står bakom de brutala överfallen.

Läs även: Rånarligan inspirerades av Sherlock Holmes – låg MI5 bakom kuppen?

Effektiviteten, avsaknaden av kvarlämnade bevis och bristen på kända brottslingar som börjar leva på stor fot gör att man till en början tittar utanför landets gränser.

För även om det inte finns något som egentligen binder brotten till varandra har de ett antal gemensamma drag: de är välplanerade, de är ytterst våldsamma och har ibland inslag av rollspel. Någon gång sitter en av rån­arna i en rullstol före rånet, en annan gång är de utklädda till arbetare eller drar en barnvagn för att undvika att bli uppmärksammade.

Men vem som ligger bakom rånen är under många år en gåta.

Planerade att kidnappa sonen till svensk miljardär

1978 blir det uppror inom KAK. Den hårda kärnan av rånare är trötta på att ledaren Gotfred Appel behandlar alla medlemmar som tjänstefolk som ska utföra hans minsta order. Han, som hittills varit ledare för gruppen, och hans hustru kastas ut från organisationen och de som blir kvar utökar gruppen inom KAK som bli införstådd med kärnans kriminella aktiviteter.

Men det innebär knappast slutet för rånen. Tvärtom.

Rånen och bedrägerierna fortsätter men PFLP:s verksamhet slukar alla pengar de kan skicka – och mer än det. Från gruppens palestinska vänner kommer propåer om en verksamhet man vet kan ge mer pengar än aldrig så lyckade bankrån: Kidnappning.

Planeringsarbetet som tar vid är gruppens allra mest omfattande. Första frågan är: Vem ska kidnappas?

Efter att noga ha gått igenom de ­rikaste familjerna i närområdet faller valet på den unga Jörn Rausing i Lund, son till Gad Rausing och medlem i en av landets absolut mest förmögna ­familjer. Man kommer överens om att kräva 300 miljoner för hans frigivning.

Gruppen införskaffar en hytte i Norge som de bygger en cell i. Cellen bevakas av en videokamera och kommunikationen med yttervärlden ska ske via en mikrofon och högtalare.

Läs även: Rånarligan försvann med miljoner – började bråka och åkte dit

Gruppen åker vid flera tillfällen över till Skåne och bevakar Jörns varje rörelse. Man för anteckningar över hans dagliga rutiner, ser att han har en flickvän som måste hanteras och från buskarna fotograferas hans väg till och från bostaden.

Inget ska lämnas åt slumpen.

Man talar till och med in ett band med instruktioner som familjen Rausing ska följa för att återse sin son. Man får en palestinsk sympatisör att tala in meddelandet för att dölja eventuell dansk brytning.

Passar på att fågelskåda

Idén är att man ska bryta sig in tidigt på morgonen, binda flickvännen vid sängen och söva både henne och Jörn. Han ska sedan bäras till en väntande bil och transporteras till Norge.

Sedan är det bara att vänta.

Dagen då planerna ska sättas i verket lämnar gänget Köpenhamn tidigt och anländer till Lund enligt plan. Några av ligans medlemmar beger sig i väg till lägenheten medan en sitter kvar i bilen. ­Efter några minuter återvänder de – utan miljardärsonen. Man har upptäckt att gångjärnen på dörren till l­ägenheten sitter på fel sida vilket innebär att man inte kan fullfölja sin noggrant uttänkta plan till punkt och pricka.

Aktionen blåses av och en av medlemmarna bryter ihop och meddelar att han vägrar vara med på ett nytt försök. Om det är detta eller något annat som gör att hela planen skrinläggs är oklart, men Jörn Rausing märker aldrig vad han varit nära att utsättas för.

För att inte färden till Skåne ska vara alldeles för­gäves passar man på att åka till Falsterbo för att spana på lite fåglar. Några av rånarna är nämligen engagerade fågelskådare.

Hemligt gömställe på Blekingegaden

Hela den kriminella verksamheten var koncentrerad till en lägenhet på Blekingegaden i Köpenhamn som 1988 hyrdes i falskt namn. Det var där man träffades när man skulle planera, det var där man förvarade alla sina förklädnader, alla falska identitetskort, alla peruker och masker. Och framför allt en vapenarsenal stulen från beredskapslager i Danmark och Sverige, tillräckligt stor för ett mindre inbördeskrig. Där fanns naturligtvis pistoler och hagelgevär, men också Kalasjnikovs, handgranater, minor och ­pansargevär.

Inget som kunde kopplas till deras verksamhet fick förvaras i hemmet. Allt fanns på detta hemliga gömställe.

Polisen hade vaga misstankar mot flera medlemmar i det som kallades Appelgruppen.

Efter ett rån mot en penningtransport som gav över 8 miljoner kronor åkte några palestinier fast i Frankrike med sex miljoner danska kronor i bagaget. Visserligen fanns det inget som band Appelgruppen till rånen, men deras sympatier för den palestinska saken var välkänd. Man ville utreda gruppen i grunden, men misstro mellan den vanliga kriminalpolisen och PET (danska Säpo) försvårade arbetet.

Läs även: Bankrånaren hade varit polis – avrättade sina gamla kollegor

Tog från rika – gav till fattiga

1988 hade gruppen hållit på i närmare två decennier. Miljontals kronor hade stulits och skickats vidare enligt Robin Hood-principen (”Vi tog från rika och gav till fattiga”, som en av medlemmarna sa i en senare intervju).

Av den tidigare kärnan återstod fyra personer, men inför en planerad stöt mot postkontoret på Købmagergaden i november 1988 fick man ett tillskott utifrån, från en schweizisk medborgare.

Som vanligt var rånet minutiöst planerat, men ändå gick inte allt som planerat.

När polisen dök upp befann sig rånarna fortfarande på platsen och vid en skottväxling dödades en polis, den 22-årige Jesper Egtved Hansen.

Chocken inom poliskåren kanali­seras snart i en beslutsamhet att lösa gåtan kring rånen. Misstankarna mot medlemmarna i ligan är väldigt vaga. Man spanar på de kända medlemmarna men kan inte finna något som sticker ut. Vid en avlyssning hör man en av medlemmarna beklaga sig över att tandläkaren är så dyr – något som låter underligt i polisen öron. De har ju rånat bankerna på miljoner! Nog har de råd att laga sina tänder, om de är skyldiga.

Så småningom plockas medlemmarna in, en efter en. Husrannsakningarna ger absolut ingenting som binder dem vid någon brottslig verksam­het.

Nycklarna passar

Alla lever ordnade liv med arbete, vänner och familj.

Två av medlemmarna, bröderna Weimann, arbetar till och med som datakonsulter inom polisväsendet där de hjälper till att skapa databaser för effektivare brottsutredningar.

När detta står klart för utredarna har de lätt att hålla sig för skratt.

Det enda man hittar som kanske kan vara en ledtråd är en uppsättning nycklar som hittas hos några medlemmar. Ingen av de gripna berättar vart de går, vilket ökar polisens misstänksamhet ytterligare.

När häktningstiden närmar sig slutet är polisen desperat. All personal man kan avvara är ute och springer upp och ner i trappor för att försöka hitta den rätta lägenheten till nycklarna. Tusentals och åter tusentals lås prövas, utan resultat.

Det är då polisen får ett genombrott, lika plötsligt som oväntat.

Läs även: Viola försvann spårlöst – bråket med pappan slutade i familjetragedi

En av medlemmarna som hållit sig undan kör av vägen och när polisen kommer till platsen hittar man, förutom den svårt skadade efterlyste mannen, en telefonräkning som går till en lägenhet på Blekingegaden 2. Dit sänder man genast en patrull med de beslagtagna nycklarna.

De passar!

– Det var som att stiga in i paradiset, berättade en av förundersökningsledarna senare. Där fanns allt man ­kunde önska sig när det gäller bevis.

Mordet ännu ouppklarat

Polisen må ha varit glad över genombrottet men i minst lika hög grad chockade. Lägenheten är fylld med sprängmedel och vapen och pärmar fyllda med planer på genomförda och skrotade planer.

Nu är Blekingegadeligan äntligen fast!

1990 avgörs saken i rättssalen.

Tre personer döms till tio års fängelse, resten till mellan ett och åtta år.

Ingen dömdes för mordet på polismannen Jesper Hansen. Ännu idag är mordet ouppklarat.

Här kan du läsa alla våra artiklar från tidningen Historiska Brott & Mysterier

Prenumerera på tidningen Historiska Brott & Mysterier