Christin, 53, lever i ofrivillig ensamhet: “Värken har gjort mig isolerad”

Christin säger att hon är en känslig själ, så det är ett stort steg för henne att berätta det här för oss men kan det hjälpa någon annan så: 

– Jag vet inte om det är min värk som har gjort mig så ensam men det är i alla fall en bidragande del. 

När hon funderar på saken tror hon att frön till hennes ensamhet såddes tidigt. Christin började förskolan ett år tidigare, och hade kompisar att leka med när hon var där, men fick inte hänga med den gruppen till första klass.

– Det känns som att jag aldrig riktigt kom ifatt i kompiskretsen. Och jag var ganska utelämnad i min situation, för vi pratade inte så mycket känslor hemma under min uppväxt – så som det var hos många på den tiden.

Som tur är var hon hästtjej och att vara med djuren i naturen gav henne näring att växa.

– Jag har också alltid haft min gudstro och den hjälpte mig att förstå att jag har ett värde och är älskad av någon. 

När Christin gick på gymnasiet trillade hon av sin häst och efter det började värken komma. Den starka värken har gjort att hon haft svårt att behålla jobb några längre perioder. Hon har jobbat i några månader, för att sedan behöva vara sjukskriven.

– Mitt favoritjobb var i ett stall med skadade travhästar. Där kände jag verkligen att jag gjorde nytta. Genom livet har djuren betytt lika mycket som människor för mig. De är ren kärlek och har en öppen kanal till hjärtat.

Nu har hon fått diagnosen fibromyalgi och är sedan något år tillbaka sjukpensionär.

– Även det gör ju att jag inte får den sociala biten naturligt via kollegor. Värken gör också att jag vissa dagar har svårt att ta mig ut, vilket ökar isoleringen. Som tur är har jag min hund som håller mig sällskap.

Känslokall relation

Vid 22 års ålder träffade Christin en kristen man och flyttade till Östergötland. Efter en tid valde de att gå ur det kristna samfundet de tillhörde. Det var rätt beslut, samtidigt som de därmed förlorade lite av sin “familj”.

– Nyligen tog jag kontakt med Svenska kyrkan, prästen där har gett mig så mycket, och det finns en pysselgrupp – så jag tror det kan bli en del av min lösning.

När Christin var 32 år föddes hennes äldsta dotter, två år senare kom den andra, och med moderskapet fick hon en uppgift och ett sammanhang.

– Någon behövde mig och jag fick finnas till för dem. Eftersom barnen var så viktiga tog jag större plats, styrde upp livet, samtalade med skolan och ställde krav. Ja, i den rollen växte jag, och jag är glad att se att tjejernas liv har utvecklats som de ska. Båda pluggar på universitetet nu och häromåret sa min äldsta dotter att “inget har fattats oss”. Det värmde mammahjärtat. 

Relationen med barnens pappa höll inte, paret separerade för tio år sedan. Något år senare flyttade Christin till Skåne och en annan man men tyvärr visade sig den relationen bli ganska känslokall och det fanns problem i familjen.

– Jag tror ju att mycket går att förändra med empati och engagemang – det har jag med mig från kristendomen – men här gick jag på en nit. För cirka ett och ett halvt år sedan separerade vi. Jag vet ju att perioden efter en separation är jobbig, och jag ville inte vara ensam, så jag flyttade in hos en granne med två små barn som också nyligen hade separerat. Jag bodde där i några månader och vi kunde stötta varandra.

– I förlängningen är det svårt att bo ihop två vuxna och det underlättade inte att mitt ex bodde på andra sidan staketet, haha, men jag är ändå glad för den tiden för jag hann stärka mig själv. 

Nu bor hon i ett sommarstugeområde och säger att hon är rädd för att bli en gammal gumma som sitter ute i skogen och ses som konstig. 

– Men jag är ju full av för­ståelse och kärlek, bara man vågar komma fram. Jag vet att vi är ganska många ensamma som bor här och ändå ser jag dem sällan. Tänk om vi istället kunde börja heja på varandra, säga några enkla ord, eller ses över en enkel kopp kaffe i varandras kök. Svårare än så borde det ju inte vara att komma ur ensamheten.