Janique deltog i röjningsarbetet efter 11 september

Janique Svedberg var en av de modiga volontärer som arbetade i rasmassorna efter att tvillingtornen i New York fallit 2001. I sina hårsnoddar hade hon sytt in mängder av smärtstillande piller som tog henne igenom dagarna på Ground Zero. Där och då visste inte Janique att upplevelserna i samband med terrordåden skulle bli det första steget till ett liv rent från droger.

Janique Svedberg bodde på 29:e våningen i en skyskrapa på 8:e gatan i New York. Från sitt vardagsrumsfönster kunde hon se de ståtliga tvillingtornen i byggnadskomplexet World Trade Center resa sig mot skyn en bit bort på Manhattan.

Janique Svedberg

Ålder: 52 år.
Yrke: Beroendeterapeut.
Familj: Hunden Blue, av rasen chihuahua, 11 år.
Bor: I lägenhet i Göteborg.
Bakgrund: Janique kom till New York som 16-åring för att jobba som dansare och sångare. Efter 33 år som New York-bo flyttade Janique 2015 tillbaka till Sverige. 

– Tornen stod mitt framför våra panoramafönster. Det kändes som att de var så nära att jag kunde ta på dem men det var förstås en illusion, konstaterar hon.

När Janique och hennes dåvarande man Sam fick besök från Sverige var World Trade Center ett givet utflyktsmål. Det södra tvillingtornet hade ett inglasat observationsdäck för allmänheten på 107:e våningen. Där kunde Janique och hennes gäster sitta och blicka ner på New York från 400 meters höjd samtidigt som de åt lunch. 

Andra gånger besökte Janique det stora köpcentrumet längre ner i byggnaden. Tvillingtornen var ett självklart inslag i hennes vardag. Som alla andra New York-bor tog hon för givet att tornen var en bestående del av stadsbilden och skulle stå kvar för evig tid. Men morgonen den 11 september 2001 hände det otänkbara.

– Jag stod i köket när jag hörde en öronbedövande smäll utanför fönstret, vilket fick mig att springa in i vardagsrummet. Därifrån såg jag hur ett stort grått rökmoln vällde ut från det norra tvillingtornet. Nyhetsankaret på tv förklarade att Word Trade Center stod i brand. Hon spekulerade i att det förmodligen var ett litet Cessnaplan som tappat kontrollen och kraschat in i tornet.

Såg tornen falla

Janique väckte sin man Sam som motvilligt tog sig upp ur sängen.

– Sam jobbar med att utbilda krypskyttar inom FBI och den amerikanska militären. Han är en riktig machoamerikan som aldrig gråter men när han fick se tv-bilderna började tårarna rinna på honom. Han sa direkt: ”Det här är ett terroristattentat!” Jag protesterade ihärdigt och menade att det måste vara en helikopterpilot som kanske hade varit påverkad av något och somnat vid spakarna.

17 minuter efter den första kraschen såg Janique och Sam på tv hur ett stort passagerarflygplan träffade det södra tornet.

– Då förstod jag att Sam hade haft rätt. Det var verkligen fråga om ett terrordåd.

Janique och Sam tog sig upp till fastighetens takterrass på 35:e våningen för att få en bättre överblick över dramat nere vid World Trade Center. 

– Jag var rädd för att tornen skulle falla mot oss, men Sam förklarade att de var byggda så att de istället skulle implodera och falla rakt ner.

Janique och Sam betraktade hur båda tornen med en halvtimmes mellanrum rasade samman. De bestämde sig för att ta sig till katastrofplatsen för att hjälpa till, men bara Sam släpptes igenom avspärrningarna för att delta i arbetet. 

– Jag gick hem till min affärspartner som jag ägde ett galleri tillsammans med. På tv såg jag hur andra byggnader runt tvillingtornen också föll. Jag var orolig för Sam som befann sig där nere. Inga signaler gick fram när jag försökte ringa honom.

Spöklik tystnad

På kvällen kom Sam hem helskinnad. Nästa morgon följde Janique med honom till volontärernas samlingsplats. Den här gången fick hon komma vidare till platsen där World Trade Center dagen innan jämnats med marken.

– Den vita askan låg tjock över hela området, och jag såg bilar som var helt tillplattade. Det kändes som om man befann sig på en filminspelning. Men det konstigaste var den spöklika tystnaden. Det sedvanliga New York-sorlet var helt borta. Det var som att vandra i kompakt, ljuddämpande snö. Emellanåt uppfattade jag enskilda röster som ropade på någon av räddningshundarna eller begärde en påse till någon kroppsdel de hade hittat, men i övrigt hördes inga ljud. Nästan alla som fanns på plats viskade till varandra. Jag kommer heller aldrig att glömma den stickande lukten av flygplansbränsle. Den lukten låg över Manhattan i flera månader efteråt.

Bland all bråte lade Janique märke till en flygstol, öppna resväskor med kläder i och andra personliga tillhörigheter.

– Jag stack ner handen och tog upp några saker som låg på marken. Det var bland annat ett visitkort från en person som jobbade på investmentbanken Lehman Brothers, som hade en lokal i ett av tornen, och ett familjefoto som förmodligen hade stått på någons skrivbord.

I rasmassorna låg även olika likdelar från de omkomna.

– Jag blev enormt chockad första gången jag såg avslitna kroppsdelar på marken. Då blev det som hade hänt verkligt för mig.

Janique deltog i röjningsarbetet efter 11 september

Firades ner i t-banan

På katastrofplatsen rådde kaos. Janique fick börja med att gå runt och dela ut vattenflaskor till brandmän och poliser. Men snart kom räddningsmanskapet på att de kunde få bättre användning för henne.

– Håligheterna som gick ner till tunnelbanan var för små för att brandmännen skulle kunna ta sig igenom dem. Eftersom jag är liten i kroppen och dessutom hade erfarenhet av bergsklättring frågade en av brandmännen om jag kunde gå ner i tunnelbanan och leta efter överlevande. Det fanns inte på kartan att säga nej till det.

Fastspänd i en säkerhetslina firades Janique ner på tunnelbaneperrongen. I famnen hade hon en hund av rasen jack russel med en liten kamera på huvudet. Hunden sprang runt och letade efter människor i tunnlarna medan hon själv lyste med en ficklampa och ropade efter överlevande.

– Långt bort såg jag eldsvådor, men annars var det helt mörkt. Det var en sådan kvävande hetta att jag inte stod ut mer än omkring tio minuter åt gången. Även om jag visste att jag var förankrad i ett massivt rep kunde jag ändå inte låta bli att tänka på vad som skulle hända om repet släppte och jag blev kvar där nere.
Efter terrorattackerna har jag bara bergsklättrat vid ett tillfälle och då blev jag så panikslagen att jag bad om att få bli nedfirad. Jag tror att det har att göra med mina upplevelser nere i tunnelbanan.

Janiques förhoppningar om att hitta någon vid liv infriades aldrig. När hon inte längre behövdes nere i tunnelbanan övergick hon till att hjälpa till med sökhundarna som oförtröttligt letade efter eventuella överlevande och kroppsdelar från de omkomna.

– När hundarna hittade någon kroppsdel var det min uppgift att ropa efter en påse i rätt storlek och färg. Om det gick ett helt pass utan att en hund hittade något fick jag gräva ner mig bland en massa bråte. När hunden sedan hittade mig kunde den gå av sitt arbetspass nöjd och belåten. Det var nog efter arbetet vid Ground Zero som jag blev kär i hundar, säger Janique och kastar en blick mot andra sidan rummet där hennes livskamrat, chihuahuan Blue, ligger och sover sött i sin lilla korg.

Janique deltog i röjningsarbetet efter 11 september

Syntes i svensk tv

Nyhetsredaktioner i Sverige nåddes av ryktet att en tjej med svenska rötter tillhörde volontärstyrkan som jobbade på katastrofplatsen. Mellan de långa, hårda arbetspassen rapporterade Janique om sina upplevelser i direktsänd tv.

– En taxi hämtade upp mig och körde mig till en annan del av Manhattan där tv-studion låg. Det var som att komma till en helt annan värld. Vår sida av Manhattan kunde likställas med en krigszon. Det fanns ingen elektricitet och gatorna var fulla av skräp och råttor. För att över huvud taget bli insläppt där var man tvungen att uppvisa pass och hyreskontrakt. På 54:e gatan, där taxin släppte av mig, pågick däremot livet som vanligt. Folk gick omkring på gatorna som om inget hade hänt och allt ifrån biografer till nagelsalonger var öppna. Det var riktigt läbbigt att se hur opåverkade människor där var av terrordådet.

När Janique kom till tv-studion blev hon sminkad och fixad i håret.

– Sedan åkte jag hem och bytte om till arbetskläder och for tillbaka till Ground Zero. Att röra sig mellan så diametralt motsatta miljöer var en märklig upplevelse.

Janique betonar samtidigt den stora medmänsklighet som New York-borna visade varandra i efterdyningarna av terrorattackerna.

– Det uppstod en speciell sammanhållning. Restauranger levererade gratis mat, grannar knackade på hos varandra och kollade så att allt var okej, och om man såg en främling på gatan som grät kunde man gå fram och ge den personen en tröstande kram.

Även i kaoset nere på katastrofplatsen fanns det fina stunder.

– På kvällarna ordnades en liten ceremoni i en tunnel. Brandmän kom med säckar i olika färger. De tog av sig hjälmarna och lyste med sina ficklampor i marken samtidigt som präster och representanter för andra religioner läste böner över de omkomna som låg i säckarna. Även om det var sorgligt så var det också fenomenalt vackert.

Bedövade sig med piller

Efter två veckor fick civila inte längre delta i det riskfyllda sökandet. Volontärerna hade varit tvungna att lägga band på sina känslor under katastrofarbetet. Först i efterhand kunde de ta itu med sina trauman.

Janique kände dock aldrig något behov av bearbetning. En del av förklaringen till att hon höll en känslomässig distans till sina upplevelser tillskriver hon det grava missbruk som hon befann sig i. Vid tiden för terrordåden var Janique sedan flera år svårt beroende av starka mediciner i kombination med alkohol. Till slut var hon tvungen att stoppa i sig 60 smärtstillande piller per dygn för att hålla abstinensen borta.

– Det är hemskt att erkänna, men jag sydde in piller i hårsnoddarna. Jag hade hundratals tabletter förvarade där när jag jobbade nere på Ground Zero. Pillren trubbade av min hjärna så att jag slapp känna någonting, förklarar hon.

Efter terrordåden hamnade många av de småföretagare som hade sina lokaler nära de rasade skyskraporna i uppförsbacke, så också Janique. 2004 gav hon och hennes affärspartner upp och avvecklade sitt galleri.

– Vi kom liksom aldrig igång med affärerna igen. Efter det som hänt kändes det dessutom banalt att sälja konst för så mycket pengar. När vi stängde galleriet sadlade jag om till fastighetsmäklare. Den enda anledningen till att jag valde det yrket var för att jag skulle kunna finansiera mitt missbruk. Jobbet gav mig också möjlighet att obemärkt kunna stjäla piller från mina klienter, erkänner Janique.

Även om missbruket fortskred hade terrordåden fått Janique att betrakta sitt tablettberoende med nya ögon.

– Jag kände väldigt starkt att jag måste bli ren. Efter att ha sett hur människor tog hand om varandra efter 11 september kändes det fel att alla mina tankar kretsade kring hur jag skulle få tag på nya piller. Att leva ett sådant egocentriskt liv gjorde mig så ont. Det tog lång tid innan jag klarade av att sluta, men sedan 2007 är jag drogfri. Mina upplevelser i samband med terrorattacken blev startskottet för mitt nya nyktra liv.

Scroll to Top