Det riktigt lyser av glädje och livslust om Louise Gustafsson, 37, när vi kommer hem till henne och hennes man Andreas, 39, i deras stora och ljusa villa i Lidköping.
Yngsta dottern Edith, 8, visar upp en prydnadssak hon gjort av papper och tejp och hennes storasyster Astrid, 10, sitter hukad över sina skolläxor.
Om man inte känner till det kan man inte ana den tuffa tid med olika prövningar som Louise och Andreas tvingats gå igenom. Först kampen för att bli föräldrar och sedan kampen mot cancern.
– Jag brukar säga att jag är född pessimist, men jag var tvungen att göra ett val; att leva för att dö – eller leva för att leva. Jag måste inrikta mig på att se fördelarna, säger hon.
Louise och Andreas har varit ett par sedan de var i tidiga tonåren och gick på högstadiet tillsammans.
– Han var den snygga killen i nian som alla tjejer ville ha, säger hon med ett leende. Vi var som man säger “a match made in heaven”, men det var tydligen inte meningen att vi skulle få barn tillsammans.
Det visade sig nämligen att ingen av dem kunde få barn på naturlig väg. Det upptäckte de när alla deras vänner och syskon fick barn och de själva drömde om att få bli föräldrar.
Fick två missfall
– Alla våra vänner och arbetskamrater pratade om graviditeter och förlossningar och var man än vände sig såg man stora magar. Alla frågade oss när vi skulle skaffa barn, säger Louise.
– Jag gladde mig enormt för min systers skull när hon blev gravid, men båda mina missfall skedde under hennes två graviditeter så det var tufft.
2004 ställde Louise och Andreas sig i kö för IVF-behandling, provrörsbefruktning. Louise var optimistisk och trodde att hon skulle kunna bli gravid på första försöket.’
Men det skulle krävas sju IVF-behandlingar innan hon fyra år senare blev gravid med Astrid och även då var Louise och hennes man livrädda för att det inte skulle sluta lyckligt.
– new-module-37Jag hade fått två missfall tidigare och jag var därför länge rädd för att det skulle hända igen. Det tog lång tid innan jag vågade tro att jag skulle få behålla barnet, säger hon.
– Det var en känslomässig berg- och dalbana för oss båda, säger Andreas. Vid varje IVF-behandling hoppades man att det skulle lyckas. Sedan trycktes man ner igen.
Men den här gången gick det bra och strax före årsskiftet 2008 föddes Astrid.
Fick ett friskt barn
– Vi var båda otroligt lyckliga. Jag hade fått en frisk och fin baby. Äntligen hade vi fått uppleva det vi drömde om, säger Louise och lägger armen om sin man som satt sig bredvid henne.
– Det kändes så naturligt och rätt, säger han. I området där vi byggt vårt hus bodde det många barnfamiljer redan då och det hade varit en ständig påminnelse och påtaglig sorg om vi förblivit barnlösa.
På Astrids ettårsdag föreslog Louise att de skulle försöka få ytterligare ett barn. Trots den psykiska belastningen som det innebär att gå igenom IVF-behandlingen och den känslomässiga berg- och dalbanan var hon beredd att gå igenom det på nytt.
På fjärde försöket lyckades de och den 30 december 2010 – nästan på dagen två år efter första barnet – föddes lilla Edit.
– Hon föddes dessutom dagen efter min 30-årsdag, säger Louise och skrattar.
Efter elva IVF-behandlingar, 94 gynekologiska undersökningar och 12 samtal med psykolog hade Louise och Andreas till slut fått familjen de drömt om.
Var värt varenda krona
– Vi har räknat ut att vi under de åren körde 17 000 mil till Sahlgrenska och privatkliniken som vi sedan anlitade. Jag hade fått elva kassar med mediciner som hormonsprutor, tabletter och spray och vi hade lagt ut 120 000 kronor, säger Louise.
De tyckte det var värt varenda krona och varenda körd mil. Men den lyckliga tiden som småbarnsföräldrar varade inte ens i två år. Sedan slog katastrofen till…
– Det kom verkligen som en blixt från en klar himmel. Jag stod i köket och stekte kyckling och Andreas var iväg och tvättade bilen när jag plötsligt tyckte att kycklingen luktade konstigt och att jag inte kände igen mig i vårt eget kök.
Hon blev yr och var tvungen att sätta sig ner. Samtidigt försvann synen på ena ögat. Andreas skjutsade direkt in henne till sjukhuset. De trodde själva att symptomen berodde på utmattning, de stressiga åren när de kämpade för att få barn hade satt sina spår.
– En läkare ville att jag skulle gå igenom en datortomografi. På röntgen upptäcktes en skugga, men man befarade först att det var en stroke eller möjligen ms.
Trodde att hon skulle dö
När hon fick beskedet att läkaren ville göra en magnetröntgen förstod hon själv att det kunde röra sig om en hjärntumör, vilket också bekräftades.
– Det var en riktig mardrömsdiagnos. Jag var övertygad om att jag skulle dö.
Den känslomässiga berg-och-dalbanan för Louise och Andreas startade igen. Andreas fruktade att han skulle lämnas ensam med två små barn. Och Louise pendlade mellan hopp och förtvivlan.
Den tredje januari 2013 opererades hon och när hon vaknade upp var både hon och Andreas överlyckliga över att allt enligt läkarna gått bra. Enligt läkarna var tumören godartad och den hade inte spritt sig.
Men tre dagar senare fick hon chockbeskedet att tumören visat sig vara betydligt aggressivare än vad man först trott. Louise fick genomgå en mycket tuff behandling med strålning och cellgifter.
– Tumören försvann och det har nu gått fem år utan några tecken på att den är på väg att komma tillbaka. Jag mår bra idag, men jag fick så kraftig strålning att jag har blivit ljud- och ljuskänslig och lider av hjärntrötthet. Jag kan ha svårigheter med att koncentrera mig långa perioder och problem med rumsuppfattningen.
Fick en idé
Under tillfriskningsprocessen satt Louise en dag och gjorde pärlarmband med sina döttrar. Hon lekte med pärlorna och plötsligt hade hon fått ihop orden “Go Life”. Det födde tanken på en insamling.
– Jag hade tänkt pärla 200 armband som skulle säljas för 100 kronor styck till förmån för Cancerfonden och Hjärnfonden, berättar hon.
Louise Gustafsson
Ålder: 37
Yrke: Personlig coach, författare och föreläsare.
Familj: Maken Andreas, 39, och döttrarna Edith, 9, och Astrid, 10.
Aktuell: Föreläser om sitt liv, om kampen för att få barn och om hjärntumören som hon drabbades av. Har hemsidan golifesweden.com och långt framskridna planer på en pod på temat ”Sjuknärvaro – att arbeta med/efter svår sjukdom”.
Men efterfrågan på armbanden överträffade alla förväntningar. De 200 armbanden sålde slut på några dagar.
Med anledning av framgången startade hon den ideella föreningen Go Life Sweden. Hittills har hon sålt 16 000 armband och samlat in 1,3 miljoner till cancerforskningen, forskning om hjärnans sjukdomar och om ofrivillig barnlöshet.
Dessutom har hon skrivit en bok om sin sjukdom och barnlösheten och en barnbok om IVF. Hon är även en flitigt anlitad föreläsare och det är det hon brinner för mest i dag.
– Alla därute har en koppling till cancer, hjärnans sjukdomar eller ofrivillig barnlöshet. Mina föreläsningar tas väl emot och för varje gång landar orden från min mamma allt djupare: “Det finns en smula lindring i de drabbades gemenskap”.
Njuter av livet
Louise tycker att hon trots allt haft tur och att det är en välsignelse att hon och Andreas har två friska barn.
– Jag njuter av livet med min familj varje dag och tycker att jag har haft en extrem tur. Min man brukar säga att han tycker att jag är mycket roligare att leva med nu än innan jag blev sjuk, säger Louise med ett skratt.
