Häng med på New Age-festival

Festivalkänslan slår till direkt. Glada vimplar vajar i vinden, en trummas dova slag hörs från en lada och tälten står som spön i backen. Det är rejäl svensk högsommar och fladdrande rosa indisk mystik på samma gång.
Gurun som skrider fram på ängen heter Swami Balendu. Han ler. Det gör många här. Ler, tittar varandra djupt i ögonen och kramas. En man i löst sittande, naturfärgade kläder och en kvinna i grön, fladdrande kjol möts i en omfamning som bara fortsätter.

För mig som just kommit hit känns det lite obekvämt, nästan genant. Festivaldeltagarna har redan varit här några dagar och trots att de är fler än tusen verkar alla känna varandra.

Undrar hur lång tid det tar att knäcka den sociala koden och få en kram själv?
Vid den stora tavlan med dagens aktiviteter träffar jag Cornelia Södergren, som använder meditation och olika alternativa terapimetoder för att coacha människor. Hennes blå ögon matchas av kläder i havsblå nyanser och en sjal i mollskinn. Tidigare var hon designer. Nu jobbar hon med att få människor att bli mer sig själva, “inifrån och ut” som hon säger.

– Jag har jobbat med många skådespelare och andra kändisar. Väldigt uttrycksfulla personer, som ändå klär sig i svart och grått, berättar Cornelia. I djupmeditation kallar vi fram den inre gudinnan, som berättar för min klient vilka kläder hon ska ha.

När vi sedan går igenom garderoben undrar hon ofta vem som har hängt in de där grå och svarta plaggen. Det känns helt fel. Sedan går vi ut och handlar nytt. Där jag står i mina jeans och olivfärgade topp kan jag inte låta bli att fråga:

– Vad säger du om mina kläder?
– Du klär i grönt, men du skulle kunna blomma ut lite mer.

Det skulle jag nog kunna. Men frågan är – varför? Själv brukar jag tycka det är rätt skönt att gömma mig i jeans och tröja och lägga tid och energi på annat.
Jag går till loftet, där det dansas intensivt, nästan som i trans. Och vidare till tipin, där människor ligger utsträckta och gör en trumresa.

Festivalen är verkligen det smörgåsbord av livsåskådning som kännetecknar det som brukar kallas “New Age”. I ett av de stora tälten talas det om Deeksha, som är väldigt inne just nu. Det handlar om energiöverföring genom handpåläggning och förs ut genom en ständigt växande skara lärjungar, utexaminerade från en kostsam treveckorskurs vid ett indiskt ashram.

I skogsdungens lilla kapell samlas en mindre skara för att stillsamt fundera över begreppet lycka och hur man ska nå den.
Det är Francisca “Kali” von Koch som lär ut den buddistiska vägen till upplysning. Som Dharma-lärare gör hon det alltid gratis, en mångtusenårig tradition. Efter ett kort föredrag sitter vi mitt emot varandra, två och två. Två frågor ska ställas och besvaras i tio-minuters-monologer, först av den ena och sedan av den andra. “Var har du sökt lycka i ditt liv?” och “Vad gör dig lycklig i denna stund?”

I sammanlagt 40 minuter sitter jag alltså och tittar en vilt främmande kvinna i ögonen samtidigt som vi berättar djupt personliga saker för varandra. Vi ler först lite förläget mot varandra, men snart känns situationen helt naturlig. Och fantastisk!

Detta djupa möte med en medmänniska väcker tankar om alla dem som jag bara passerar i vardagen. Alla möjliga möten som aldrig blir av. Jag känner mig faktiskt plötsligt lite lycklig.

Och ännu lyckligare blir jag av maten – en orgie i färger på flera buffébord. Man äter så mycket man vill av matiga sallader, ugnsbakade rotfrukter och kryddiga woker. Vegetariskt, förstås. Barnen får också sitt, pizza och pasta och majs.

Alla måltider avnjuts på ängen – Gud vet vad som händer när det regnar. För givetvis finns det en äng. Det finns det på alla festivaler.
Här finns ordet till och med i namnet. När det gamla ålderdomshemmet Backa i Molkom för tio år sedan köptes av två entusiaster med livsåskådningsintresse, fick platsen byta namn till Ängsbacka. Sedan ett par år tillbaka är ägarna norska.

I den här delen av landet är gränsen mot väster flytande. Festivalen är ett par veckor på sommaren. Kursverksamhet pågår hela året. Öppenhet är en förutsättning – det här är ingenting för den med en strikt vetenskaplig syn på livet.

Det börjar skymma. Den stora lägerelden har tänts och från “Café på sné” hörs trubadurtoner. Ungdomarna har samlats till disko. Själv drar jag mig till skogsbrynet bakom tältplatsen, där en svetthydda har byggts upp efter indiansk modell. Jag är en av 25 kvinnor som skrivit upp sig för programpunkten “Women fullmoon sweatlodge”. Ana Olivegren håller i ceremonin.

– Jag använder naturkrafterna, säger hon. En svetthydda är läkande och renande. Många bestämmer sig för att göra en innan något stort ska hända.
Vi klär av oss kläderna och ställer oss i en ring. Jag känner mig blyg och undrar vad jag har gett mig in på. Jag är ju ute på jobb! Det är en vecka sedan chefen frågade mig om jag ville åka till en festival och skriva ett reportage. Javisst, sa jag. Nu kryper jag naken in i en låg hydda och sätter mig på jordgolvet.

Heta stenar som legat i elden utanför hyddan bärs in och läggs i en urgröpning i marken. De glöder i mörkret tills vatten hälls på och ångan fyller det lilla utrymmet. En böneskramla förs från hand till hand och kvinnorna berättar om sina liv, från barndom till nu.

Det är helt kolsvart och hett och redan efter första rundan vill några krypa ut. Sammanlagt är det fyra rundor, mer än två timmar, och det är flera som inte orkar. Mellan varje runda öppnas luckan för luft och lite vatten.

Det är mitt i natten när jag ramlar ut ur hyddan och slänger mig i blåbärsriset. Jordig och helt blöt av svett sveper jag en flaska mineralvatten på ett par sekunder. Jag kunde inte känna så mycket mystik. För min del handlade det mest om att härda ut.

Det mest mystiska efteråt är att huvudet känns så kristallklart och lätt, trots att kroppen är ett vrak.

Efter en dusch är det dags att lägga sig i överslafen i ett fyrbäddsrum. Tidigare på dagen misslyckades jag med att hitta hyrtält nummer 17, där jag egentligen skulle bo. I stället fick jag detta lyxboende bland volontärer. Jag sträcker på mig och njuter i de rena lakanen – i fem minuter. Sedan börjar kvinnan under mig att snarka. Högt!

Jag rafsar ihop mina grejer och trillar ut på gårdsplanen. Klockan är tre på natten och siktet är inställt på skogen. Jag har ju liggunderlag och sovsäck med mig. Men från en annan dörr kommer en ung man med orange keps, som undrar vart jag är på väg. Och nej, i skogen ska jag verkligen inte bo.

– Kom med mig till loftet här borta. Där finns madrasser och där kan du sova, säger han.
Tänk att änglar kan ha orange keps! Han går före mig uppför trappan. Klockan sju ska jag bli väckt, för då ska utrymmet användas till annat.
– God natt, säger killen, innan han går.

Och så får jag en kram.

Av: Anette Sievers