• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Vandring - Special

    Semestern är aldrig långt borta i Sverige. Packa matsäcken och vandra en led. Vi testade vandring på Sörmlandsleden direkt efter jobbet en fredag. Läs även om vandringslederna nära dig, bästa utrustningen och äventyrarens tips.

    Foto: Hedda Sievers

    Nyfikna hästar väcker på morgonen.
    Foto: Anette Sievers

    Man behöver inte resa långt för att koppla av. Den som går någon av Sveriges alla vandringsleder får vacker natur och ibland ett äventyr.

    Så var det för oss – Anette och Lotta med döttrarna Emma, 10, och Hedda, 12. Vi bestämde oss för att vandra en bit av Sörmlandsleden mellan Tullgarns slott och Trosa längs Östersjökusten, en sträcka på 17 kilometer. Halvvägs ligger badplatsen Komötet, där vi skulle sätta upp tältet.

    Nu blev det inte riktigt så. Vi hamnade visserligen i en hage, men när vi vaknade på morgonen var det hästar som stod och slickade på tältduken.

    Läs även

    • Vandringslederna nära dig
    • Bästa utrustningen för vandringen
    • Äventyrarens bästa utetips

    Det var en vanlig arbetsvecka och vi var ganska trötta när vi vandrade iväg. I vanliga fall skulle vi ha åkt hem var och en till sitt på fredagskvällen, ätit middag och kanske slötittat på tv. Nu tog vi i stället bilarna till Trosa, parkerade dem vid hamnen, tog länsbuss 702 till Tullgarn och gick den dryga kilometern upp mot slottet. Klockan var fem när vi kom ut på själva leden.

    Det är synd att påstå att flickorna hade varit jättesugna på att gå långt med sina mammor, men efter två minuter var allt missmod som bortblåst. Då upptäckte de det första äventyret. I dikesrenen växte kaveldun med sina cigarrliknande fröställningar. Pillar man upp dem blir det enorma mängder dun. Snart flög stora bollar över fälten.

    Sedan gick vandringen av bara farten och tjejerna hittade ständigt nya utsiktstorn, grodor och pinnar efter vägen.
    Vi vuxna höll koll på markeringar och karta.

    De första kilometrarna avverkade vi med jobbet som bagage, men det lättade fort. För varje steg vi tog försvann vardagen bakom oss och snart var det inte arbetsuppgifter och kolleger vi pratade om.

    Det är något magiskt med att under lång tid sätta den ena foten framför den andra. Tankarna tar nya vägar, i stället för att trampa runt i invanda cirklar.

    Kanske vi blev lite väl avslappnade. Det var ett tag sedan vi såg några markeringar och vi bestämde oss för att gena över ett skogsområde för att komma på leden igen. Det gick bra, men vi blev snart förvirrade igen. Orange kvadrater ledde in i en hästhage, samtidigt som orangemålade träd pekade upp i skogen.

    Nu insåg vi bristerna i vår utrustning – vi borde ha haft med oss en kompass och en bättre karta än den vi skickat efter från Sörmlandsleden. Problemet är att gamla markeringar på en del ställen har fått sitta kvar när sträckningen ändrats.

    Snart förstod vi att hästhagen var en återvändsgränd och vi började gå upp på de karga klipporna. En vidunderlig utsikt över Östersjöns skärgårdslandskap mötte oss och vi stannade och tuggade i oss några kolor. Rasterna är guld när man är på vandring, men nu började det skymma och vi sträckte på stegen för att nå till Komötet före mörkret.
    Överallt mötte nya stigar och små skogsvägar. Det gjorde att vi aldrig kände oss riktigt vilse – även om vi snart skulle inse att vi var det.

    Plötsligt stod vi vid en hage. Nu var det mörkt och vi gick med pannlampor för att se markeringarna. Då såg vi var vi var. I den hästhage vi hade stått i några timmar tidigare. Om det kändes som en besvikelse? Inte alls. Vi skrattade så vi grät, slog upp tälten och somnade ovaggade.

    Nästa morgon vaknade vi med utsikt över Tullgarns slott, där vi hade startat vandringen.
    Länsbussen tog oss tillbaka till Trosa. Där drack vi kaffe på mysiga Vega vid kanalen, bland alla trävillor med spets på förstukvisten kvarglömda från en annan tid.

    Jag tror inte att vi hade haft roligare om vi gått rätt och nått Trosa till fots som planerat. Alla var överens om att vandringen var perfekt!

    Och det fanns en bonus med att vi gick vilse. Lotta och jag kände oss taggade att hitta rätt och unnade oss en ny vandring mellan Tullgarn och Trosa. Det gick bra – i dagsljus och med lantmäteriets detaljerade karta och en kompass.
    Snart ska vi gå en ny bit av en led.

    Av: Anette Sievers

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!