Viñales – Där Kuba är som vackrast

Vi lämnar Havanna i den tidiga morgonen när storstaden knappt vaknat. Motorvägen är nästan utan trafik, med enstaka oxkärror, ryttare och grupper av liftande arbetare på väg till sockerrörsfälten. Längs just den här motorvägen har vi varit med om det mesta, mötande trafik i eget körfält, fordon helt utan ljus, ungar som spelat baseball över vägbanorna och annat smått och gott. Man gör med andra ord klokt i att ta det lugnt.

Omgivna av vidsträckta, böljande fält av sockerrör färdas vi västerut. Vårt mål är halvön Pinar del Rio och det område som kanske är Kubas vackraste – Viñalesdalen. Restiden är beräknad till tre timmar, men det kommer att ta längre tid, det finns så mycket att se längs vägen. Just där Sierra de Rosario börjar resa sig, viker vi av från motorvägen för att besöka naturreservatet Las Terrazas.

Strax vandrar vi fram i den tropiska vegetationen, där kungspalmer majestätiskt reser sig. Vi spanar efter världens näst minsta groda, utan resultat. Men vi ser minimala kolibrier och en hel del annat av alla de nästan hundra fågelarterna och de över 800 olika växterna.
Härifrån kan man också göra guidade turer i bergen, från några timmars lätt vandring till heldagsturer. Mitt i reservatet ligger hotellet Moka, som drivs som ett ekoturistcenter. Det är också här i Pinar del Rio-området som Kubas gryende ekoturism utvecklas, en grön motpol till massturismens Varadero. Så mycket som tjugo procent av landets yta lär åtnjuta någon form av naturskydd.

Färden fortsätter mot Viñales. Vi befinner oss nu i tobakslandet, det är här den mesta och bästa tobaken odlas, den som förs till fabrikerna i staden Pinar del Rio eller i Havanna, för att av flinka händer rullas till de världsberömda cigarrerna. Men här befinner vi oss långt från den exklusiva air som omger Havannacigarrerna. Här möter vi i stället en lantlig idyll fylld av hårt arbete, värkande armar och obarmhärtigt gassande sol.

Landskapet är prickat av enstaka små gårdar omgivna av tabacales, tobaksfält. Med skäror skördas tobaksbladen och hängs på träställningar för att torka. Bara de finaste bladen duger till de bästa cigarrerna, men olika blad på plantan kommer till användning till något av de olika lager som bygger upp en cigarr. Bladen delas in i tre klasser: ligero, seco och volado. Allra finast, med mest arom är ligero, som fått mest solljus.

När hässjorna är fyllda bärs tobaken in i stora lador för sluttorkningen. Här kommer bladen under en till två månader så sakteliga att gå från grönt till tobaksbrunt. Därinne doftar det rikt aromatiskt, medan ljuset silar in. Det ska vara nästan mörkt, men samtidigt måste vinden komma in och hjälpa till med torkningen.

Upplevs arbetet med tobaken som hårt är det bara förnamnet när det gäller slitet i sockerrörsfälten. Sockerrören blommar med vackra vita plymer. Men delar av fälten står sotsvarta, avbrända, förberedda inför skörden. Med machetes hugger sig arbetarna sakta fram genom skogen av tre–fyra meter höga plantor. Längs vägen möter vi oxkärror och traktorer med vådligt höga berg av sockerrör, på väg till raffinaderierna.

Vi stannar till vid ett litet stånd för att svalka oss med sockerrörssaft, guarapo. Ett par sockerrörsstjälkar matas in mellan valsarna, några varv på hjulet och den lätt grumliga vätskan rinner ner i en bunke. Vi serveras i en uppskuren läskburk, det smakar ganska gott, inte alls bara sött. Här är det inte tal om att betala med dollar, det är lokala pesos som gäller. Annars är det lätt absurt att man i det socialistiska Kuba inte klarar sig utan amerikanska dollar. Allt man gör som turist betalas i dollar, det är sällan dyrt, men dollarn regerar.

I vägkanterna sitter svarta gamar, tiñosas, och väntar, de finns överallt, på stängselstolpar, eller svävande under molnen. Ständigt med ett vakande öga efter något förolyckat.

De böljande ofantliga sockerrörs-fälten får ge vika och djungeln tränger sig inpå vägen. Bergen reser sig, blånar. Viñalesdalen omkransas av bergskedjan Sierra de los Organos. Namnet lär bergen ha fått när de spanska conquistadorerna på avstånd tyckte topparna såg ut som orgelpipor. Landskapet som nu öppnar sig tar andan ur oss. Höga, men smala berg, mogotes, tornar upp sig ur dalens grönska. De lodräta klippväggarna är inklädda i en tät väv av träd, ormbunkar, palmer, växter och mossor. Högt däruppe har man funnit fossiler av havsdjur, en gång var detta havsbotten. Nu forsar friska bäckar nere i de djupa dalbottnarna.

Kalkklipporna har genom årmiljonerna eroderats av floder och regn, här finns de största grottsystemen på hela ön. Ja, den största av dem alla, La cueva del Indio, lär vara den längsta i hela Karibien med sina 45 kilometer. Den grotta de flesta turister kommer till ligger en halvmil norr om det lilla trevliga samhället Viñales: La cueva de San Miguel. Vid öppningen ligger en bar med disko. För en dollar får man följa en 150 meter lång gång till en grottsal och en restaurang med halvtråkig mat. Intressantast med grottan är väl att förrymda slavar höll till här under den onda epoken i Kubas historia.

Men det finns oräkneliga andra och mer spännande grottor att utforska och kostnaden för en guide är överkomlig. En annan av “sevärdheterna” som guider och guideböcker vill att man ska besöka är den flera hundra meter stora fresken, “El mural de la prehistoria” som berättar områdets förhistoria på en klippvägg. Visst är det kanske världens största, men kanske också världens fulaste.

Vi tar oss snabbt därifrån. På de små åkerlapparnas lysande röda jord odlas, förutom den obligatoriska tobaken, majs och grönsaker. Dalen är rik och frodig, men livet levs enkelt och jorden brukas med ålderdomliga metoder. Knappast några maskiner används, ofta går man och plöjer med plog spänd bakom puckelryggiga zebuoxar. Transporterna sker också med häst, mula, åsna eller oxkärror. Det ger en ljudväv som man inte ofta får uppleva i vår moderna tid. En saktmodig mix av dragdjurens svaga stönanden, klapprande hovar, en knirrande kärra, råmande boskap. Och fågelsång därtill.

Ett av skälen till att Viñalesdalen fick skydd under Unescos världsarvslista var, förutom den egenartade och sköna naturen, också arkitekturen och den etniska mixen av människor från olika håll och kulturer. Utspridda i landskapet ligger små träkåkar, bohios, oftast vita, ibland karibiskt blå, mintgröna eller rosa.

På de skraltiga verandorna sitter folk och vickar i de obligatoriska gungstolarna. Bara man kommer inom synhåll hälsar alla glatt. Det är ingen konst att få kontakt, problemet är att inte bli kvar överallt i trevliga samtal och rom- eller kaffedrickande. Det är ju så mycket att se också.

Resfakta – Kuba

· Kuba hör till Karibien.

• Här bor 11 miljoner människor, varav 2 miljoner i Havanna.

· Spanska är det officiella språket, men många kan engelska, åtminstone i de större städerna och turistområdena.

· Tidsskillnad mot Sverige: -6 timmar.

· Valuta: Ironiskt nog är det dollarn som regerar i detta socialistiska land. På landsbygden är det bra att också ha kubanska pesos. Kreditkort fungerar mer sällan.

· Mat: Det var länge förbjudet för kubaner att driva privata restauranger. Det har luckrats upp en smula. Bäst, folkligast och billigast äter man på så kallade paladares, ett litet (lagstadgat) antal bord, mer eller mindre hemma hos någon. Potaje, en röra på svarta bönor hör till de typiska rätterna.

· Köpa: Köp inte kubanska lyxcigarrer på gatan, erbjudandena är många, men ofta är det simpla cigarrer med maggördlar från till exempel Cohiba eller Montecristo. Hantverk av olika slag och Havana club rom är bra köp.

· Sevärt: Det vore synd att bara njuta stränderna på till exempel Varadero. Havanna, självklart, med Habana viejas lite avflagnade charm, gamla dollargrin på gatorna och häftig musik. Strandpromenaden Malecon, där alla samlas. Isla de la Juventud, dykning och natur. Gamla intressanta kolonialstäder som Trinidad (på världsarvslistan), eller Santiago, i högsta grad levande och vibrerande av musik och dans. Jungfruliga stränder, regnskogar och vackert kulturlandskap.
På Pinar del Rio-halvön: Las terassas, tobaksodlingarna, Viñales samhälle med sin koloniala arkitektur, Valle de Viñales, världsarv av underbar skönhet. Maria la Gorda, en av de bästa för dykning och snorkling. Guancahacabibes-halvön, organiserade jeepturer.

· Säsong: Året runt, men juli–augusti kan bli för het, orkanvarning i september–oktober. För den som vill resa runt kanske november–april är bäst.

· Så reser du: Efter några års stopp flyger nu till exempel Trivselresor och Apollo på Kuba. Reguljärflyg med till exempel Air France, Iberia och KLM, från 7 600 kronor.
Obs! Visum behövs för resan.

Av: Kalle Kranz, Peter Kranz