Tokyo – megametropolen med många ansikten

Klockan är åtta på morgonen, Hidetaka Goto kommer och hämtar mig. Vi sätter oss i bilen och far i väg. Hidetaka är min japanske bekant, via gemensamma vänner har vi tidigare haft kontakt över Internet. Trafiken flyter sakta fram, jag frågar hur lång tid det tar att köra de 15 kilometer han har till jobbet.

– Beror på, ungefär en och en halv timme. Jag brukar stanna här framme och köpa frukost. I dag har jag faktiskt rakat mig, det brukar jag annars göra i bilen.

40 miljoner

Tokyo är stort. Räknar man in kranskommunerna på pendlingsavstånd bor det drygt 40 miljoner människor i megatokyo. Det är ingen mening att försöka få en överblick över hela stan ens på några veckor. Jag valde ut några stadsdelar som
jag sedan hela tiden återvände till, två
favoriter är Shinjuku och Ginza.

Shinjuku är det moderna Japan. Skyskrapor reser sig runt stationen och handeln sprudlar. Här finns allt från jättestora bokaffärer, fotoaffärer, barer, second handaffärer och sexklubbar. Till och med här i kommersens Mekka går det utmärkt att hitta billiga måltider, jag åt god lunch för 50 kronor.

Efter lunchen går jag in i en sjuvånings fotoaffär, det är trångt, varje plan känns som 20 kvadratmeter. Efter att ha börjat högst upp blir jag hänvisad till källaren, det är där de har ljusmätare. Typiskt nog var just den modellen jag ville ha slut.

– You buy? frågar expediten. Utan att riktigt förstå svarar jag jakande.
– Ten minutes ok? Ok, svarar jag och i väg springer han. Efter tio minuter kommer han andtruten tillbaka med rätt modell och affären kan göras upp.

Inga gatuadresser

Efter en lång dag med shopping och sightseeing börjar jag röra mig mot mitt boende i Noda-shi. Min värd Yasu Umezawa har skrivit ut en detaljerad karta så att jag ska hitta i myllret av gator och bakgårdar. I det annars så välorganiserade landet finns nämligen inga gatuadresser. Postadressen anger bara kvarter och nummer, husets nummer beror på när det är byggt. Därför har alla hushåll i Japan fax, inför besök faxar man en detaljerad karta. Bli inte heller förvånad om taxichauffören stannar och frågar efter vägen.

På kvällen väntar Hidetaka på mig, klockan är tio och vi ska gå på japansk snackbar. Vi stannar utanför en dörr och rättar till kläderna, sedan knackar Hidetaka på. Innanför dörren är belysningen dämpad, Hidetaka presenterar sig och sedan mig för mama san, ägarinnan. Därefter blir vi visade till ett eget bord, när vi satt oss lutar sig Hidetaka fram och förklarar för mig.

– De här ställena är nästan bara för japaner, det är svårt att komma in som västerlänning. Jag har varit här tidigare, det underlättar också. Blir whisky bra? Det är enklast så.

Whisky och kareoke

Snart kommer vår whisky, en hel flaska av inhemsk tillverkning, det vi inte dricker upp sparas till vårt nästa besök. Som tillbehör kommer varma fuktiga handdukar för att tvätta händerna och ansiktet. Sedan slår sig servitrisen ner vid vårt bord och häller upp, även till sig själv. När jag ser mig runt i lokalen ser jag samma syn vid de andra borden. Män med värdinnor från baren.
– Den här typen av ställen är mycket vanliga i Japan, berättar Hidetaka. Många går direkt hit efter jobbet, populärt bland till exempel lärare och tjänstemän.

I Japan är det männen som gör karriär, kvinnorna är hemma. Det urgamla mönstret lever fortfarande kvar. Men många av dagens kvinnor ställer inte upp på det längre. Just nu skakas Japan av att kvinnorna helt struntar i familjelivet och i stället satsar på karriären, födelsetalen rasar. Kanske överlever inte snackbarerna ett jämlikt framtida Japan, eller så anpassar de sig och erbjuder sin service till både män och kvinnor.

– Nu när du är på japansk krog måste du sjunga karaoke, säger Hidetaka och får stöd från vår värdinna som springer efter mikrofon och fjärrkontroll.

Det blir en lyckad kväll och vi stannar till sent, först dagen efter kommer jag på att jag inte betalat. Hidetaka har ännu en gång kört sitt specialknep och betalat när jag inte märkt det.

Fashionabel shopping

Ginza är sedan 1800-talet Tokyos världskända fashionabla shoppingområde. I dag är det kanske mer lyx än det allra modernaste. Om man tröttnar på flärden kan man alltid ta en öl på någon liten bar under järnvägsspåret. Här finns också de stora premiärbiograferna.

Nära Ginza, till vänster om kejserliga palatset ligger Hibiyaparken. Ett himmelrike för trötta fötter. Det finns gott om bänkar att vila på, annars en bristvara i Japan. Här landade jag flera gånger med en iste och tilltugg.

Det är skönt att sträcka ut sig och lägga upp fötterna på räcket framför sofforna. En välklädd herre slår sig ner i soffan jämte och slänger fram fötterna som jag. Tyvärr räcker inte benlängden riktigt och fötterna far ner i rabatten. Jag skrattar dock inte när jag lite senare, för andra gången samma dag, slår pannan i karmen på en alldeles för låg toalettdörr.

Av: Christer Olofsson