Barn lär sig om åldrande på Dramaten – att måla en tant är väl ingen konst!

Det är Unga Dramaten som bjudit in skolor i Stockholm att rita av äldre personer klädda i teaterkostymer. Till sin hjälp har de välkända illustratören Stina Wirsén som inspirerar och försiktigt guidar barnen.

– Den mänskliga kroppen är bland det svåraste att teckna, men barn är friare till både motiv och slutresultat – det är därför det är så roligt att arbeta med barn och konst, säger Stina och fortsätter:

– Här får barnen betrakta fårade ansikten, en rynkig arm eller ett åldrat ben iklädda fantastiska kreationer från kostymförråden. Det är ett sätt att hylla åldrandet och den åldrande kroppen, i kontrast till all ungdomsfixering.

Tanter har rynkor men inga finnar

Stina Wirsén med sitt burriga blonda hår och snygga kimono ställer till en viss förvirring när hon frågar “Är jag en tant?”

– Njaaaeee, ropar barnen.

Men hur är då en tant? undrar Stina.

– Hon har grått hår och glasögon. Rynkor, men inga finnar, enas barnen.

– Ibland har de käpp!

– Och min farmor krymper, ropar en flicka. Hon är snart mindre än jag.

– Min mamma vill ha din autograf, säger en annan.

Det är Vasastans Montessoriskola som är på besök. De är först ut i projektet ”Teckna en tant”, och många tycker att själva besöket på Dramaten är minst lika spännande.

– Är det här ett berömt ställe? frågar en pojke.

Energin flödar när barnen tecknar en tant

I programmet ingår även en tur genom teaterns konstskatter – porträtt, takmålningar och byster – med många tillfällen att reflektera över åldrandet. Och ambitionen är högt satt.

– Historiskt har den unga kroppen ofta varit föremål för konstnärens blick, nu är det istället den åldersrika kroppen som ska avbildas av de unga. Den skönhet som ligger i åldrandet får alldeles för lite uppmärksamhet i vårt samhälle, säger Carl Johan Karlson, initiativtagare och konstnärlig ledare för Unga Dramaten.

Barnen får teckna kroki, det vill säga skiss av en levande modell, och in kommer först Lena Bengtsson, klädd i lång röd mantel och kunga­krona. En dödskalle i bakgrunden bidrar till extra fokus. Efter lite surr råder en tyst och koncentrerad stämning i Tornrummet och Stina Wirsén är mycket nöjd med den kreativa energin som flödar här. Kolkritorna raspar och ibland ropas det efter mera färg. Några av barnen är klara på ett par minuter, medan andra bara har hunnit med en liten del av kroppen, innan modellen byter ställning.

”Ansiktet är svårt”

Vi får prata med två av eleverna, Samuel och Victoria, som båda tycker att uppdraget är ganska svårt.

– Ja, särskilt ansiktet, säger Victoria som beskriver sin egen mormor som en tant som gillar tomater och blommor.

– Jag älskar att pyssla, berättar Victoria, så jag kanske ska bli konstnär när jag blir stor.

Det är dock ingen karriär för Samuel.

– Nej, det ligger inte på min lista. Jag ska bli proffskock eller kanske forskare.

Stina uppmanar barnen att kisa: “Det är ett bra trick för att inte fastna i detaljerna”.

– Och vet ni att huvudet är en åttondel av kroppen, säger Stina eftersom både vuxna och barn gärna målar ett stort huvud och en liten kropp.

Det blir kanske inte riktigt de där djupa diskussionerna om åldrande med ett gäng livliga åtta- och nioåringar, men det var å andra sidan inte meningen. Den stora vinsten är snarare leken, menar Stina Wirsén, att tecknandet blir en lek mellan modellen och barnen. Ingen prestation, ingen tävling, bara glädje.

Sämre finmotorik

– Jag är både imponerad och förvånad över barnens höga koncentration och allvar, säger Stina Wirsén förtjust.

– Och jag tycker också att vi fick bra samtal. Vi pratade till exempel om rynkor på händerna, hur ser de ut? Och alla tyckte tanterna var fina, så det har kanske väckt lite nya tankar.

Lena Bengtsson och Christina Hellberg är dagens modeller. De är medlemmar i Dramatens vänner och tvekade inte en sekund att ställa upp.

– Det var fantastiskt roligt, säger Lena, både att höra hur de tänkte och hur de ritade. Barnen var otroligt duktiga, och jag tyckte de tecknade väldigt likt!

Att använda kreativiteten genom att teckna eller måla, blir ju tyvärr allt mer ovanligt, i konkurrens med paddor och tv-spel.

– Men jag tror såklart att det är bra att träna upp kontakten med sina händer. Ur mitt perspektiv är det eländigt om vi inte lär barnen sådana grundläggande ”skills” som att klippa, teckna eller knyta skorna.

– Den typen av finmotorisk träning är en förutsättning för erövra nya kunskaper, säger Stina Wirsén.