Mona är dräktmakare: ”Jag ser mig själv som en kulturbärare”

Solen skiner över de två rödmålade husen mitt inne i Alfta i Hälsingland. Det ena huset är från slutet av 1700-talet, det andra från början av 1800-talet, därför passar det bra att Mona ­Rosenqvist och hennes sambo Lennart Rönndén tar emot iklädda traditionsenliga dräkter från Alfta. De mörka ylletygerna kontrasterar mot försommargrönskan på gården och de röda väggarna. Det ena huset bor paret i, men i det andra har Mona sin ateljé och vävstuga. Som en av Sveriges få dräktmakare gäller det att ha gott om ­utrymme. 

Lokaltidningens reportage fick fart på företaget

För Mona har intresset för textilier och sömnad alltid funnits men det var först i vuxen ålder hon sydde sin första folkdräkt. 1983 började hon på en kurs i dräktsömnad. Det gav mersmak och fler kurser följde. Så småningom började hon själv hålla kurser och 1998 startade hon sitt eget företag som hon jobbat heltid med sedan dess. Redan från starten var ­intresset stort.

– Jag annonserade lite ­grann i början och sedan kom lokal­tidningen och gjorde ett reportage. Då började det ta sig direkt. Jag har alltid haft många som gått mina kurser och som velat ha hjälp med sina dräkter. Så det har aldrig varit vad ska jag göra nu, snarare vem ska jag glädja nu. Just nu har jag ett tjugotal kunder som väntar på att få sina dräktdelar.

Syr folkdräkterna för hand och väver tyger

Vi går in i huset som rymmer ateljé och vävstuga på nedervåningen. Breda ­golvplankor löper genom rummen och längs väggarna finns hyllor där tyger och folkdräktsdelar trängs i väntan på att användas. Mona slår sig ner vid ett arbetsbord och plockar upp ett mörkblått livstycke hon jobbar på för tillfället. Dräkterna sys för hand med små, noggranna stygn. Mona använder vaxad lintråd så hon plockar fram en liten vaxklump och drar tråden genom den. Tygerna i en folkdräkt består av ylle och lin och ibland någon del i bomull. För vissa dräkter kan även utvalda delar vara av siden. Mona väver dessutom själv en del av tygerna hon använder.

– Då vet jag att det blir som jag vill ha det. Men sen är det köpta tyger också, precis som det var förr i tiden.

Över 800 kända folkdräkter i Sverige

De svenska folkdräkternas historia sträcker sig långt tillbaka. Ursprungligen var det allmogens kläder.

– De hade olika varianter efter kyrkoåret, livets år, helg och vardag. Dräkterna såg olika ut om man var gammal eller ung, fattig eller rik, gift eller ogift, berättar Mona. 

Under 1850-talet började industrialiseringen komma igång på allvar och influenser utifrån letade sig in i de svenska hemmen. Därmed försvann också bruket att bära folkdräkt nästan helt. Men så i början av 1900-talet väcktes intresset för dräkterna på nytt i samband med att hembygdsrörelsen tog fart. Sedan dess har folkdräkterna framför allt använts som festkläder och vid speciella tillfällen.

Förutom att det finns olika varianter av dräkterna är de också knutna till olika ­platser. Idag finns över 800 kända folkdräkter i Sverige som hör hemma i byar och städer runt om i landet. Bara här i Alfta finns det flera varianter av dräkternas delar. 

Skräddare, mössmakerskor, prästdöttrar och stickerskor gjorde olika delar av kläder

– Alfta socken var en stor och rik bygd med många själv­ägande bönder och stora gårdar. Man kunde ha tid och råd att lägga på sina kläder. Kvinnorna i hushållet kunde väva mycket, även för avsalu. Med dessa kontanter kunde de köpa vackra tyger.

Tvärtemot vad många tror sydde inte kvinnor alla sina kläder, endast linneplaggen. De övriga plaggen gjordes av professionella yrkesmän och kvinnor. 

– Det var många som ­kunde vara inblandade i ­klädernas framställande förr. Skräddare sydde bland annat livstycken, västar och byxor. Mössmakerskor gjorde mössorna. Det kunde vara prästdöttrar som broderade. Och så fanns det stickerskor som gjorde de stickade delarna, jag vet att det här i Alfta fanns tre systrar som livnärde sig på det.

Mycket detektivarbete och forskning bakom folkdräkterna

På en galge intill arbetsplatsen hänger dräktdelar som ska sys om eller kompletteras. Alla med specifika mönster, färger och detaljer utifrån var i landet de har sitt ursprung. Mona plockar fram en livkjol från Bollnäs med blåa ränder i olika ­nyanser. Intill den hänger en svart långrock som hör hemma i Järvsö. Eftersom det finns så många olika dräkter och varianter ägnas en hel del av hennes arbetstid åt en form av detektivarbete eller forskning. 

– En del hjälp kan jag ofta få från kunden, men sedan får man kontakta hem­slöjds- och hembygdsföreningar och länsmuseer. Böcker är ju en annan bra källa. Man kan oftast inte sy efter dem men man ser hur varianterna ser ut, säger Mona och visar­ ­boken hon har framme på bordet nu. Den heter ­”Dräkternas Hälsingland” och här finns dräkter från landskapets 34 socknar.

Stort intresse för folkdräkter – även bland yngre

Idag är intresset för ­folkdräkter fortfarande stort. Mona har märkt hur även den yngre generationen har upptäckt dräkternas rika ­historia – och många av hennes uppdrag går ut på att göra justeringar på ärvda dräkter så att de ska passa den nya ägaren. Hon har gott om dräkter som ligger och väntar på att sys om. Och vill man ha en helt nysydd folkdräkt gäller det att ha tålamod, väntetiden är åtminstone ett år. Att intresset tagit fart de senaste åren tror Mona kan förklaras med läget i världen just nu.

– Jag har alltid haft mycket folk på kurserna mina. Det är ju häftiga rottrådar i de här dräkterna.

17:e generationen i Alfta

Hennes eget folkdräkts­intresse handlar om just de där rottrådarna. I 17 generationer har hennes släkt bott i Alfta på den norra sidan om älven Voxnan. Så dräkten hon bär idag är ett sätt att kopplas samman med alla de kvinnor som gått före henne.  

– Jag ser mig själv som ­kulturbärare. Det är härligt med historiska hus och byggnadsvård och allt, men vi får inte glömma bort att även bevara dräkttraditionen från dem som bodde i husen.­ Sedan fascineras jag av all variation som finns, att det inte är uniformt. Det är en fantastisk kulturskatt vi har.