Blind, trebent eller trött? Sandra räddar hundarna som ingen vill ha

Hon har både fristadshundar och jourhundar, alltså hundar som ska rehabiliteras och få nya ägare, på gården. Antalet varierar. Dagen när vi hälsar på är det sju fristadshundar och tre jourhundar. 

– Men i somras hade jag 20 hundar här.

Snart kommer två nya seniorer till gården. Fristadshundarna stannar här livet ut, jourhundarna ska så småningom förhoppningsvis få flytta till nya familjer.

Omplaceringarna kommer till Sandra på olika vägar. 

–  I början letade jag efter hundar själv. Nu blir jag kontaktad av länsstyrelsen, polisen och av privatpersoner.

En del hundar har inte fungerat i sina familjer, kanske inte med barnen. Några har blivit ensamma sedan matte eller husse dött och ingen kan ta hand om hunden. Andra har bott i missbrukarmiljöer och är rädda för människor som beter sig oförutsägbart.

– De här hundarna har blivit utsatta för olika saker och blir stressade. Det är knepiga hundar som tycker att människor är läskiga. Många har dåliga erfarenheter av män, säger Sandra.

Hon har höga krav på den som vill ta över en omplaceringshund.

– Det är inte så lätt att flytta en hund över natten. Det räcker inte med att säga att man är en “jättebra” hund­ägare. 

Hemmet är hundanpassat

Sandra är verksam som hundpsykolog, och jobbar med svåra hundar.

– Det finns ju ingen universitetsutbildning till hundpsykolog, men jag har bland annat läst etologi. Jag vill veta vad jag gör. Jag jobbar på att hundarna ska få uttrycka sina känslor. Många är rädda för att bli straffade.

Det är inte helt lätt att intervjua Sandra, trots att hon mutar hundarna med godis. De vill hellre undersöka kamera och block och umgås med de två besökarna. Vi sitter i vardagsrummet som är helt anpassat till hundarna, med breda soffor. Tejio som är en blandning mellan husky, collie och schäfer tror att han är en knähund och vill bli klappad hela tiden. Huskyn Kapten Nemo är kärvänlig och vill gärna pussas och slicka i ansiktet. Gumman sover mest hela tiden, men lunkar fram och dricker lite vatten innan hon återgår till att vila. Lukas, en svart cockerspaniel, är först lite reserverad, men sen går svansen som en elvisp när han blir kliad och klappad. Lukas är en omplaceringshund, som är här för att bli rehabiliterad innan han kan flytta till en ny familj. Rehabiliteringen sköts främst av Sandra, men också av flocken.

 – Teijo är hundarnas klapphund, han är supersocial och hjälper mig. Han har varit här sedan 2018.

Sandras engagemang har tidigare drivit hunddagis. Numera är hon inriktad på att dels erbjuda gamla hundar en fristad, och dels rehabilitera hundar. Att ta hand om gamla sjuka hundar är att döma sig själv till evig sorg, menar hon. En ansvarsfull hundägare måste se till att hundens liv avslutas på ett värdigt vis. Hon har också varit volontär på hundhem utomlands.

    Sandra, som är 35 år, är uppvuxen i Boden.

– I familjen har det alltid funnits hundar. Min första hund var en engelsk setter som var lika gammal som jag. När hon dog tyckte mamma att vi skulle vänta lite innan det blev en ny, men jag hade redan skaffat en!

– Hur jag hamnade i Småland? Jag och min bror cyklade hit, jag fick sommarjobb, och sedan träffade jag en kille och blev kvar.

 Samverkar med andra

Sandra arbetar både med den egna verksamheten och med att hjälpa andra djurräddarföreningar, bland annat med att utvärdera aggressiva ­hundar.

– Jag har lärt mig att vara noga med min säkerhet.

Förra året hade hon 15 jourhundar som i genomsnitt stannade i fem månader, och tio fristadshundar, varav fem dog. Året var präglat av pandemin så det blev inga resor. 2020 fanns 23 jourhundar, som i genomsnitt stannade i tre månader, och åtta fristadshundar, varav två dog. I genomsnitt hade hon 14 hundar samtidigt. Hon gjorde resor till hundräddningscenter i Irland och ­Rumänien.

 – Hur en vanlig dag ser ut? Ja, jag vaknar, ger hundarna mat, promenerar. Gumman orkar gå till brevlådan… Hundarna går ut och in, det finns hundluckor åt tre håll. På kvällen har vi kvällsmys, och framåt natten kollar jag mejl och sysslar med administration.

Lördagar vankas det lördagsgodis, också för hundarna. Sandra blandar eget godis.

Härom veckan bestod det av olika torrfoder, kattmat, blötmat, olika torkade inälvor,
tio olika sorters godis och tuggbitar, leverpastej, tre tuggben, banan, torkad fisk, fryst spenat, kål, äggskal, mangopuré och tångrom. SMAK kallar hon anrättningen, det står för Smaskigt, Motbjudande, Annorlunda och Konsistenser. Kålen ville ingen ha. Alla utom två åt upp spenaten.

 Rymningssäkert

Sandra startade verksamheten 2017 och drev den då i Växjötrakten innan hon hösten 2020 köpte gården som ligger i skogen en bit utanför Orrefors. De tidigare ägarna hade hästar. Sedan ­Sandra flyttade hit har hon lagt mycket tid och pengar på att stängsla hagar och rastgårdar. 

– De ska vara rymningssäkra.

Det är inte bara hundar på gården. I en hage går fyra får. De placerades här genom länsstyrelsen. När de kom var de skygga, överviktiga och hade förvuxna klövar. Numera är de sociala, välvårdade och kärleksfulla. De får rätt kost och har ordentligt med utrymme. På gården finns också tre svarta katter. De vill verkligen inte vara med på bild utan springer och gömmer sig och vägrar komma fram trots intensiva försök både av Sandra och den kattvana fotografen.

Sandra har tillstånd att ha 30 hundar samtidigt, men menar att det kanske är mer rimligt med ungefär hälften eftersom hon ska sköta allt på egen hand.

–  Jag jobbar 24 timmar om dygnet, året om.

Hon har viss hjälp av några volontärer, dels några som stöder verksamheten ekonomiskt, dels några som arbetar praktiskt. Men hon välkomnar flera.

– Maten kostar, liksom omsorg, transporter, försäkringar, veterinärer.

Hundhemmets namn  Black Dog har en enkel förklaring:

– Det är ingen som vill ha svarta hundar, de är de minst önskade hundarna, säger Sandra.