“Hälsning från Lesbos. Har upplevt dramatik idag, mött gummibåtarna som kommit från havet. Packade med folk, inklusive gamla och spädbarn – starkt. Ses senare i veckan.”
Meddelandet från vår kollega Fredrik Kullberg läser vi upp på veckans redaktionsmöte. Fredrik har åkt till Lesbos i Grekland för att försöka ge oss en ögonblicksbild av det som händer just nu. Och vi vet, att när han skriver att det är starkt, då är det ingen tvekan om att han har hamnat mitt i händelsernas centrum. Fredrik tar inte till styrkeord i onödan.
Den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget pågår, och vi är många som sett bilderna, i tidningar och på tv.
Någon lägger upp en status på sin facebooksida och ber att få slippa bilder på döda barn i sitt flöde, hon är känslig och orkar inte, som hon skriver.
Jo, känslig kan man vara. För visst kryper bilderna innanför skinnet på oss. Små livlösa barnfötter, förtvivlade föräldrar, blickar som utstrålar desperation. Att sitta i sin soffa, med en kopp kaffe, slöbläddrande på mobilen, och få fram en bild på ett drabbat litet barn, det känns som en knytnäve i magen.
Ändå är det liksom ingenting mot att själv vara en av dem som inte ser någon annan utväg än att betala tusentals kronor för en plats på en överfylld gummiflotte och en osäker färd över vattnet. Lämna allt, för att kanske ha en chans till ett bättre liv för sig själv och sina barn.
Vi ville inte blunda. Vi ville se hur det ser ut på plats. Vi ville möta människorna bakom rubrikerna och statistiken.
Läs Fredrik Kullbergs rapport från den förvandlade semesterön i det här numret av Icakuriren.
Under finska vinterkriget och andra världskriget tog Sverige emot över 70 000 ensamkommande krigsbarn från Finland. Efter kriget skickades många hem igen. Jag kan bara gissa vilka trauman som skapas, när man som liten tas från sina föräldrar och sedan, när man rotat sig i sin nya familj, lärt sig ett nytt språk och nästan glömt sitt gamla, rycks upp igen.
Idag vet vi mer om barns behov. Låt oss använda den kunskapen!
