I förra numret skrev jag att jag har börjat mangla, och att det fungerar nästan meditativt för mig. Tiden och omgivningen försvinner, valsarna snurrar, ut kommer ett tillfredsställande resultat i form av välpressade lena lakan, som tar mycket mindre plats i skåpet.
Kanske fick ni en bild av mig med lugn i blicken, rosor på kinden och håret lite snyggslarvigt uppsatt, som en hemmafru från 50-talet?
Det är dags för en mindre korrigering.
Dagen efter att tidningen gått till tryck hade jag röjarhelg, alltså storstädning. Åka till återvinningen, tvätta kuddar, rensa och sortera.
Så stod jag där i tvättstugan i lördags och manglade, när duken plötsligt började veckas på ett illavarslande sätt. Mangeln knorrade missnöjt, sedan la den av.
Inkorvad i mangelduken låg mitt lakan.
Ena dottern är lugn och metodisk och läser bruksanvisningar som ett rinnande vatten, så jag kallade ner henne till tvättstugan. Tillsammans försökte vi förstå hur vi kunde befria lakanet (hennes kära gamla Lejonkungen-påslakan). Vi drog, vi slet, vi lirkade. Ibland verkade valsarna gå igång, och en liten snutt av Lejonkungen tittade fram, men sedan var det stopp. Som att den bara retades.
“Lugna dig, mamma! Akta fingrarna!”, manade dottern, som tyckte att jag överreagerade.
Men det var varmt som i helvetet i tvättstugan, och jag förvandlades till en brottare som skulle vinna över den tjuriga mangeln. Mitt hår stod på ända, min blick var vild och ansiktet illrött. Hej då, mindfulness, hej galenskap!
“Så sent som IGÅR skrev jag i Icakuriren att jag blir LUGN av att MANGLA!! Detta är INTE LUGNANDE!!!”
Ungefär så gick jag på. Men hjälpen visade sig vara närmare än jag trodde. Mina grannar Thomas och Anita gick lugnt ner och löste det hela med lika delar våld och envishet, som Thomas uttryckte det. Lejonkungen kom lös, och mangeln är som ny igen. Nåja, nygammal.
I det här numret av Icakuriren tipsar två modeproffs om hur man kan se över sin garderob. Det handlar om att rensa bort hyllvärmare och bygga upp en bra bas. Så jag fortsätter kanske helgens röjarspår och ser över mina kläder. Men det dröjer nog innan mina nerver är starka nog för att dra igång mangeln igen.
