Josefin Neldén aktuell som Sally Bauer: Jag tänkte ”varför har ingen gjort en film om hennes liv?”

Skådespelaren Josefin Neldén satt och googlade Sally, sin yngsta dotters namn. Av en slump trillade hon då ­in på simmarpionjären ­Sally ­Bauers Wikipediasida och blev helt uppslukad.

– Jag hade inte hört talas om Sally Bauer men blev jätte­fascinerad. Jag tänkte ”varför har ingen gjort en film om hennes liv?”.

Sally Bauer var en svensk långdistanssimmare som 1939, några dagar innan andra världskriget bröt ut, simmade över Engelska kanalen. Tidigare hade hon bland annat korsat Kattegatt och Ålands hav.

– Vilken otrolig bedrift, konstaterar Josefin. Psyket det måste krävas för att vara långdistanssimmare…

Spelar Sally Bauer i ”Den svenska torpeden”

Det – men även att Sally Bauer, en ensamstående mamma, var så före sin tid – fascinerade Josefin.

– Många delar av Sallys liv var normbrytande, och alla som bryter normer har ett mod och en vilja att stå upp för den de är. Det tycker jag är inspirerande och häftigt. Men jag störde mig på att jag inte kände till henne. Jag tänkte ”hur kan den här personen ha gjort det här, och jag har inte hört om det?”.

Josefin började fundera på om hon själv skulle bli tvungen att se till så att fler fick höra talas om Sally Bauer. Men mindre än två månader senare plingade telefonen. Ville Josefin provfilma för rollen som Sally Bauer?

– När hon som ringde sa ”jag vet inte om du känner till en person som hette ­Sally Bauer…” steg min puls. Jag kunde inte tro att det var sant. Det var något som brann i gång i mig då.

Josefin, uppvuxen i Göteborg, förklarar att hon som barn kallades Sälen. Hon älskade vatten och befann sig oftare under än ovan ytan. Pappans släkt kommer från Hälsö i Göteborgs norra skärgård och familjen seglade mycket på somrarna. Men crawla kunde Josefin inte. Ett och ett halvt år innan inspelningen av filmen om Sally Bauer startade började hon därmed simträna.

Simträning inför filmrollen

– Jag hade aldrig tagit ett crawltag innan i mitt liv, men det var bara att hoppa i bassängen.

– Jag fick jättebra hjälp, men att träna simning i ett och ett halvt år… Den största utmaningen var inte själva simmandet utan att hålla i tränandet – att gå och göra mina längder de dagar då jag vaknade och kände ”jag är inte sugen på att träna idag”.

Samtidigt fanns det något lockande i att träna hårt ­fysiskt inför en roll.

– Kombinationen av fysisk och psykologisk utmaning är ingenting man snubblar över varje dag. Jag hade drömt om att få göra en sådan roll.

Under den här perioden arbetade Josefin med flera andra projekt, vilket ledde till att hon nu testat simhallar på en mängd olika platser runt om i världen.

– Jag simmade bland annat i en simhall i Bryssel. Bassängen låg på tredje eller fjärde våningen och där fanns takfönster som gav ett speciellt ljus. Det finns väldigt vackra simhallar.

Och i slutänden kom all träning till nytta. Filmen om Sally Bauers liv, Den svenska torpeden – regisserad av ­Frida Kempff, blev av. Under inspelningen fick Josefin träffa Sallys son, Carl-Axel.

– Han är med i en scen på slutet av filmen då han ror båten Sally och hennes son sitter i. Vi hade ett otroligt fint samtal. Det är ett möte jag håller varmt om hjärtat.

På frågan om det finns några likheter mellan henne själv och Sally Bauer svarar Josefin ”pannben”.

– Det sa Carl-Axel att Sally hade, och det kan jag känna att jag också har. Jag tog mig igenom ett och ett halvt års träning – det krävde pannben.

Ville bli skådespelare redan som barn

Tillbakalutad i soffan berättar Josefin att hon redan som barn hade siktet inställt på att bli skådespelare. När hon var sju år anmälde hennes mamma henne till kulturskolans teatergrupp.

– Hon tänkte att det skulle passa mig – och det gjorde det.

Josefin ler en aning samtidigt som hon fortsätter:

– För ett tag sedan hittade jag en bok från när jag gick i trean i lågstadiet. I den hade jag – efter att vi gjort ett ­studiebesök på Volvo – skrivit ”när jag blir stor ska jag inte jobba på Volvo, jag ska bli skådespelare”. Den drömmen fanns redan då.

Men det var först då hon som 19-åring filmdebuterade i Ulf Malmros ”Tjenare kungen” som Josefin på riktigt förstod att en framtid som skådespelare skulle kunna bli verklighet. Hon minns det första mötet med filmbranschen som en kärlekshistoria.

– Jag blev förälskad i team­arbetet och leken. Det fanns något lättsamt i det. Jag kände mig hemma.

Josefin Neldén är med i ”Doktrinen”

Efter det har Josefin medverkat i flera tv- och filmproduktioner samt i en rad teater­föreställningar hemma i Göteborg. Hon Guldbaggenominerades för rollen som Lena i filmen ”Känn ingen sorg”, baserad på Håkan Hellströms låtar, men blev känd för en större publik då hon spelade servitrisen Maggan i succéserien ”Vår tid är nu”.

– Att få gestalta en så stor del av en människas liv, inte bara ett litet skeende, är unikt. Det är, och kommer nog alltid vara, en av de största saker jag fått göra. Det var en underbar upplevelse och vi som gjorde serien tillsammans har en nära relation än idag.

Utöver att Josefin är aktuell med filmen om Sally Bauer kan man se henne i TV4-­serien ”Doktrinen”. Där gör hon Nina – en, enligt Josefins ­beskrivning, misslyckad ­journalist som ramlar över världens scoop.

– Den serien är obehagligt aktuell, om ryska påverkansoperationer.

Det kan låta som om hon aldrig är ledig, men det är ­Josefin ibland. Då pysslar hon gärna i trädgården.

– Det finns något avkopplande i det. Kroppen får arbeta, inte huvudet. En gång sommarjobbade jag som gravvårdare i Finland. Vi rensade gravar och krattade gångar. Det var fint. Man ser tydligt när något är färdigt, när ogräset är borta. Så är det sällan i mitt yrke – då tänker man ofta vidare.

Tvungen att tacka ja

Efter en kort paus lägger ­Josefin till:

– Annars blir det mest ­kulturupplevelser när jag är ledig. Jag tycker om att gå på teater, extra mycket efter pandemin. Då förstod man på ett annat sätt det stora i att få uppleva något gemensamt i ett rum med andra människor.

Just teaterscenen är vad som väntar härnäst, när det kommer till jobb. Josefin ska i vinter göra ”En folkefiende” av Ibsen på Göteborgs stadsteater.

– Jag hade egentligen tänkt ta en teaterpaus. Men när jag fick läsa det här manuset blev jag tvungen att tacka ja.