Filmen Så som i himmelen, med Michael Nyqvist och Helen Sjöholm i huvudrollerna, gick upp på biodukarna 2004. Filmen regisserades av Kay Pollak och sågs av över 1,4 miljoner besökare och är den tredje mest sedda svenska biofilmen under 2000-talet.
Musikalversionen gör nu ett liknande segertåg. Så som i himmelen har spelats på Oscarsteatern sedan i höstas, men är redan den största svenska musikalsuccé sedan Kristina från Duvemåla. Dessutom en av de mest påkostade musikalerna i Sverige – någonsin. Redan före premiären låg utgifterna på över 20 miljoner kronor.
– Att publiken kan känna igen sig i handlingen tror jag är en del i förklaringen till framgångarna. Föreställningen tar upp livets stora frågor – döden, otrohet, kärlek och mobbning, och det är lätt att relatera till karaktärerna. Jag tror dessutom att många kan relatera till själva körlivet. Körkulturen i Sverige är ju otroligt stark, säger Philip Jalmelid som spelar huvudrollen – den världskända dirigenten Daniel Daréus som flyttar tillbaka till sin norrländska hemby och börjar leda byns kyrkokör.
Det där med att leda en kör har Philip erfarenhet av. För några år sedan coachade han den gotländska kör som hans mamma sjunger i.
– Det var mamma som bad mig. Jag övade med dem ett tag och var med på ett uppträdande. Att jobba med amatörer är otroligt kul. Man blir liksom påmind om varför man började med det här en gång i tiden. Dessutom har jag stor nytta av den erfarenheten nu när jag spelar Daniel.
Tog flera år innan han fick rollen
Philip Jalmelids insatser i Så som i himmelen har rosats. I Dagens Nyheter beskrivs han som “fullständigt fenomenal” och i Expressen som “en lysande sångare med kraftfull utstrålning”. När Icakuriren pratar med Philip har han dessutom nyligen tilldelats ordenssällskapet Stallbrödernas pris. Delar av motiveringen lyder:
Nu händer det som alla känt
Vidöppen är den dörr som stått på glänt
Känslan är ju ofattbar
Bara dröm om alla dagar som är kvar
Vi skådar succéer över oöverskådlig tid
för vår egen Philip Jalmelid
– Jag har varit inne i Så som i himmelen-cirkusen i sex år, jag har gått på auditioner i olika etapper. Det har varit fram och tillbaka om jag skulle få rollen eller inte. Jag har tyckt att processen har varit jobbig, ett tag var jag nästan på väg att ge upp. Men så här i efterhand är jag såklart glad över att det faktiskt är jag som gör rollen. Det är ju nu jag har mitt mediala genombrott, även om jag nog slog igenom i branschen när jag gjorde Chess på Göteborgsoperan 2012.
Han menar att han har haft några år på sig att förbereda sig på uppmärksamheten.
– Jag tycker att det känns helt okej med intervjuer och att folk känner igen en även om jag egentligen är en person som vill kunna gå till Ica med morgonrufsigt hår och mjukisbyxor.
Vem är han då – Philip Jalmelid?
Jo, han är 36 år, bor i Gustavsberg strax utanför Stockholm och har en ettårig son. Han är uppvuxen på Gotland och har ärvt sin musiktalang från mamman.
– Jag var blyg när jag var liten. Jag hade absolut ingen lust att stå i centrum. Jag var ingen fotbollskille, däremot hade jag livlig fantasi. Jag tyckte om att spela upp sketcher och jag använde vår gamla folkabuss som scen. Skjutdörrarna på bussen var ridån. Men mitt i blygheten var jag en kicksökare. Jag var väl ett typiskt bokstavsbarn. Jag var ganska rastlös och inte speciellt förtjust i skolan.
“Sluta försöka låta som Körberg”
Första gången han uppträdde var på Förskolans dag. Då var han sex år. Han sjöng Jungman Jansson på den stora scenen i Almedalen och var så nervös att han glömde bort vad han skulle sjunga. Kompisen Emelie fick stå bredvid och viska texten i hans öra.
Men det var inte bara musik som gällde under hans uppväxt. Motocross var ett lika stort intresse – hans pappa är trots allt rallyförare – och Philip hann till och med bli gotländsk klubbmästare i motocross. Dessutom gick han fordonsteknisk linje på gymnasiet och jobbade ett tag med att sälja reservdelar till bilar.
Först när han var 21 år började han gå in för musiken på allvar. Hans kompis hade anmält honom till den gotländska tävlingen Tiljans talanger med över 3 000 personer i publiken. Han sjöng Anthem och gjorde succé. Sedan blev det musikalprogrammet på Kulturama och senare Teaterhögskolan i Göteborg. För hur talangfull han än är behövdes utbildning.
– O ja. Min röst var all over the place på den tiden. Jag hade ingen teknik och var inte skolad. Andning, muskler, anatomi – allt sådant är viktigt när man ska få koll på rösten. Som sångare är det viktigt att förstå hur den egna rösten fungerar. Min förebild var länge Tommy Körberg. Till sist sa en sångpedagog åt mig: “Sluta försök låta som Körberg. Du blir bara en blek kopia av honom. Hitta din egen röst istället.”
Däremot kom han snabbt fram till att det var musikal som han ville syssla med.
– Ett tag var jag inne på att bli operasångare. Men musikal passar min röst bra. Jag har ju mycket färger i rösten, den är ganska stor. Jag är glad att jag satsade på just musikal – det är så lustfullt, dessutom har jag så roliga kollegor.
All uppmärksamhet – kommer den att leda till prestationsångest nu?
– Absolut. Så funkar min personlighet. Jag har 5,5 års utbildning – det är mer än de flesta som jobbar med det här. Det är typiskt mig att utbilda mig länge innan jag ger mig ut i branschen. Jag är alltid rädd för att misslyckas. Men pressen kommer väl egentligen främst från mig själv. Beröm tycker jag är härligt, det vill jag gärna ha.
Vad säger din musikaliska mamma om dina framgångar?
– Mamma tycker att det är fantastiskt. Hon hade ju själv en dröm att bli något inom musiken. Hon hade lätt kunnat bli en ny Birgit Nilsson. Mammas röst är helt enorm, men det var svårare att ta sig fram i den här branschen på den tiden.
Och pappa rallyföraren?
– Han är så stolt att han håller på att spricka. Mina styvsystrar brukar skoja om att de tar tid på hur många minuter det tar innan pappa fäller sin första tår när han är på mina förställningar.
