Emma utmanande ångesten med fällskärmshopp: ”Jag orkade inte vara rädd för allt”

Emma Alexson Accaoui är 19 år när hon kastar sig ut ur ett flygplan på 1 000 meters höjd för första gången. Aldrig tidigare har hon varit så rädd, trots att de tio föregående åren präglats av just ångest. 

Allt började när Emma var nio år. Hon satt hemma vid sitt skrivbord då hennes mamma bad henne komma ut till vardagsrummet. Hon berättade där för Emma och hennes syster att deras pappa hade råkat ut för en bilolycka och omkommit. 

Emma beskriver sin pappa som en person med två olika sidor. Den ena var extremt kärleksfull.

– Jag och min syster var hans allt. Jag minns hur han lyste av stolthet när vi gick vid hans sida på stan. Det är en kärlek jag fortfarande bär med mig. Den andra sidan av pappa hade en beroendeproblematik. 

När olyckan inträffade var föräldrarna skilda och Emma och hennes syster bodde varannan vecka hos sin pappa. 

Pappans död skapade stark ångest

– Som nykter var han fantastisk, lekte mycket och hade kul. Men jag kände mig inte alltid trygg med honom, vid något tillfälle somnade han full när vi var där. Det var vid de där tillfällena som jag för första gången, utan att veta vad det var för något, kunde känna ångest.

Pappans bortgång skapade ett starkt ångestpåslag. Som litet barn kunde Emma inte ta in att hennes pappa inte längre fanns. 

– Den djupare sorgen kom först när jag var äldre och förstod att han aldrig mer skulle finnas i mitt liv. 

Så kom en stark rädsla över Emma att även hennes mamma skulle ryckas bort från henne. Vem hade hon då?

Separationsångest och katastroftankar

– Jag insåg att man inte kan kontrollera allt i livet. Tänk om mamma också skulle dö? Jag drabbades av en enorm separationsångest och katastroftankar. Mamma var min stora trygghet i livet. 

Så fort hennes mamma var sen eller bortrest tänkte Emma att polisen snart skulle dyka upp och ge ett dödsbesked.

– Jag gick med en stor klump i magen i flera år. Jag följde med mamma till brevlådan, till frisören. Jag åkte till och med hem från ett läger en gång för att kontrollera att hon var i livet. 

Den växande oron gjorde att Emma slutade sova över hos kompisar och hoppade av sina aktiviteter. Emma stod gråtandes och höll fast sin mamma i armen när hon skulle iväg till jobbet. När Emma var runt 13 blev det ohållbart och Emmas mamma tog kontakt med BUP. 

– Jag hade ingen aning om vad ångest var och hade svårt att förklara känslan hos psykologen. Mamma fick övningar som att skicka iväg mig till skolan trots att det var jobbigt, typiska exponeringar, och efter en stund i skolan brukade ångesten klinga av. 

Kontrollbehov och panikångest

Känslan av osäkerhet utvecklade ett kontrollbehov. Emma satte press på sig själv och ville ha högsta betyg i allt. Periodvis hamnade hon i depressioner och drabbades av panikångestattacker. 

– Trots att jag fick bra resultat på proven började jag alltid oroa mig för nästa prov. Jag var i ständig beredskap för nästa katastrof. Utan att förstå det då använde jag oron för att skydda mig själv från det som orsakade oron. Oftast inträffade det ju inte och jag trodde att det var tack vare min oro. Det blev en självuppfyllande profetia. 

Hela tonårstiden präglades av oro. Även om Emma på gymnasiet började känna viss trygghet i vänner skiftade oron till annat – hur hon skulle få ett bra boende, en bra utbildning eller klara sig som pensionär. 

– Aldrig kunde jag slappna av.

Hoppade fallskärm för att utmana känslorna

Till slut kom Emma till en punkt – hur hon skulle kunna hantera livet? 

– Jag kände att jag behövde prova något nytt, utmana känslorna istället för att låta dem styra mig. Jag insåg att jag behövde exponera mig för det allra värsta. Det var då jag kom på att jag skulle hoppa fallskärm, säger Emma.

Sagt och gjort. Emma anmälde sig till en kurs, läste kursboken två gånger och gjorde sitt första hopp – med målet att överleva. Skulle hon klara av den extrema rädslan, skulle hon kanske kunna klara annat i livet också.

– Jag räknade med att jag skulle kunna dö. Men jag kände så starkt att detta var rätta vägen framåt, jag orkade inte vara rädd för allt längre. Att jag riskerade livet, så som jag uppfattade det, med ett fallskärmshopp visar hur dåligt jag mådde, menar Emma och fortsätter:

– Om jag inte skulle våga hoppa visste jag inte hur jag skulle orka leva hela livet med all ångest, jag ville bli fri från den. 

15 fallskärmshopp innan ångesten avtog

Vid själva tillfället var hon förstås skräckslagen. Men hon hoppade. 

– Först svartnade det för ögonen. I två sekunder var det som att alla sinnen försvann, säger hon.

Men Emma kände sig inte lycklig över att hon faktiskt hade klarat av hoppet. För i samma sekund som hon landade fruktade hon nästa hopp. Hon hade nämligen betalt flera tusen för att göra ytterligare 23 hopp och därmed få en fallskärmslicens. 

– Det tog över 15 hopp innan jag slutade vara livrädd. Innan dess var det mycket ångest, många tårar och inre dialoger med mig själv. 

Därefter hände något. En successiv förändring – och ­istället för skräck stod nu hoppen för frihet.

– Jag kom till en insikt om att jag kan göra saker fast det är jobbigt, bara jag tror på det. Det var början på min mentala resa i att våga utmana mina föreställningar. Ångest är otroligt tufft att hantera, men man behöver förstå att det endast är en känsla, förklarar Emma.

Reste trots ångesten och blev vildmarksguide

Fallskärmskursen var starten på en lång process. Emma frågade sig hur hon ville se tillbaka på sitt liv den dag hon ligger på dödsbädden. En lista på upplevelser växte fram som ledde henne några varv runt jorden – ett halvår i Australien, arbetsvisum i Canada och resor i Centralamerika och Asien.

– Innan varje resa var jag fylld av ångest. Men jag försökte låta nyfikenheten driva. Istället för att låta ångesten stoppa mig tog jag den i handen. Efter varje resa kände jag ändå att det var värt ångesten som ju alltid klingat av så småningom. 

Emma utmanade sig själv vidare genom att läsa till vildmarksguide i Åre. År 2010 arbetade hon som reseguide i Sydafrika. Kort därpå började hon en andra säsong på ett kryssningsfartyg. Emma ställde höga krav på sig själv, tempot var högt och på grund av ständig sjösjuka fick hon svårt att äta på fartyget. Energin dalade. Väl hemma hamnade hon i en utmattningsdepression och började tvivla på om hon skulle orka leva mer. 

– Jag kände sådan uppgivenhet. Jag kämpade så hårt med mig själv och mina rädslor, ändå mådde jag så dåligt. Varför var livet en sådan kamp? Hur ska jag orka leva ett helt långt liv? 

Valde livet och lärde sig sig bli snäll mot sig själv

Men hon valde ändå livet och insåg att hon måste förändra synen på sig själv för att orka framåt. 

Efter ett tag började Emma plugga beteendevetenskap, främst för att hon ville se vad forskningen visade.

– Jag ville fylla på med teoretisk kunskap. Med dessa studier föll massor på plats. 

Samtidigt träffade Emma en terapeut som blev viktig. 

– Jag fick lära mig att acceptera saker och leva utifrån mina värderingar. Sedan dess har jag inte varit rädd för mina känslor. Jag vet att de i sig inte kan skada mig. Jag vet också vilka verktyg jag kan använda när det blir stressigt. Jag lärde mig att bli snäll mot mig själv, att livet inte alltid blir som man tänkt och att inte försöka kontrollera allt. 

Vill visa att det går att leva det liv man drömmer om

Emmas viktigaste budskap är att man kan utveckla sin mentala styrka och flytta sin komfortzon, något som hon skriver om i sin coachande bok ”Från fritt fall till hopp”.

– Genom min bok vill jag hjälpa andra och visa att det går att leva det liv man drömmer om, ingen är ensam om att må dåligt. Jag föreläser och är väldigt öppen med min historia. Nu skäms jag inte längre för den. Det är inget konstigt att ta hjälp, det är en styrka och inte en svaghet. 

– Övergripande pratar vi om psykisk ohälsa som inte längre är så skambelagt. Men jag upplever att det på individnivå fortfarande är väldigt tabubelagt, säger Emma som fortsatt att utmana sig själv. 

Stått på flygplansvinge i Kina

Nyligen genomförde hon Ironman i Kalmar, hon har gjort en Svensk Klassiker och tidigare har hon stått på en flygplansvinge i Kina.

– Ett flygteam i Bålsta undrade om jag ville testa wingwalking, alltså att stå fastspänd på en flygplansvinge under en show högt uppe i luften. Uppvisningarna ledde till att vi åkte till Kina och Förenade Arab­emiraten och gjorde olika uppvisningar där. Det var sådan enorm boost och det kittlade rejält i magen när planet och vi wingwalkers gjorde loopar, utbrister Emma. 

På en bra plats

År 2013 träffade Emma sin nuvarande man Daniel som hon har barnen Liv och William med. Hon känner sig harmonisk och upplever att hon befinner sig på en bra plats i livet.

– Jag har hittat hem i yrkes­livet som beteendevetare och KBT-terapeut. Sedan jag blev klar med de stora pusselbitarna i mitt liv har jag sysslat med att hjälpa andra och mår väldigt bra av det. Jag vet att saker kan hända, men det har gjort mig mån om att vara tacksam över det vi har. Saker kan förändras. Mitt trauma har lärt mig att inte ta något för givet och jag uppskattar samvaron med dem jag älskar. Jag strävar efter att leva i nuet, även om jag trivs med att planera in nya roliga utmaningar framåt i tiden