• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Fråga experten: "Min man bara rycker på axlarna åt min oro"

    Signaturen Nettan upplever att hon och hennes man inte riktigt kan prata med varandra på samma sätt längre.

    Fråga experten: "Min man bara rycker på axlarna åt min oro"
    Foto: Istock

    Fråga: Det är ju valår i år, och en riktigt märklig värld som jag inte alls känner igen. Inte för jag vet om det var bättre förr, men det fanns i alla fall på något sätt en politik och ett sätt att vara som för mig var bekant. Jo, jag för­står att många med mig – vi som är lite äldre – kan uppleva det så här, men inte min man. Han tycker inte det är något särskilt med det. Han tycker inte det är något att oroa sig för att vi håller på att få ett totalt invandrarfientligt parti som det största och att alla de "gamla vanliga" hänger på. 

    Min man, som jag varit gift med i mer än 40 år, tycker att om tiderna kräver att länderna stänger sina gränser och att skumraskfigurer regerar så är det bara att gilla läget, för det är i alla fall inget att göra åt saken. 

    Jag skulle kunna räkna upp massor med saker som jag oroar mig för som min man bara
    rycker på axlarna åt. Han har förstås rätt i att vi inte kan på­verka det så mycket, men ändå. Min man har fått en sorts fatalistisk ådra som jag inte känner igen. Det som har blivit ett pro­­­blem är att vi inte längre kan prata med varandra så där förtroligt som vi en gång kunde. Vi hamnar fort i varsin hörna som två trista politiker på tv. Jag har försökt undvika de "hetaste" samtalsämnena, men våra olika meningar smyger sig in i de mest triviala samtal, som vad vi ska äta, vilken film vi ska se eller vart vi ska åka på semester.  

    Snälla, hjälp mig att få till en samvaro med min man som är lite mer som förr.

    Allra vänligast, Nettan

    Ingemar svarar: Det låter besvärligt att ni ska behöva passa på vad ni säger hela tiden, att ni så lätt hamnar i opposition till varandra. Kanske är det oundvikligt att man med åren blir lite mer renodlad i sina åsikter och att där man i yngre år var mer flexibel inte längre är så sugen på att kompromissa? Men det finns också många exempel på att det är tvärtom – en gång var man bergsäker, men med åldern blir man allt mer osäker på rätt och fel. 

    Din man verkar snarare ha ham­nat i någon sorts "laissez faire" ­eller "que sera sera" – "låt gå" eller "det som sker det sker". Medan du blir allt mer upprörd över världens tillstånd och att tider som flytt var mer rimliga och begripliga. Kanske var det så? Men din man har ju rätt i att det är ganska svårt att som individ göra så mycket åt saken…

    Jag brukar råda till att man ska försöka undvika de samtalsämnen som leder till trista situationer, men i ert fall skulle det ju sluta med att ni antagligen fick tystna helt och det skulle förstås vara riktigt trist. ­Kanske är tvärtom lösningen – att generöst och intresserat lyssna på varandras tankar? För visst har väl din man några åsikter kring det som händer, eller? 

    Det borde vara möjligt att få till en trevligare samvaro med frågor och påståenden som: "Hur tänker du då? Så har jag aldrig tänkt! Hur har du kommit fram till det? Men, är inte det oroväckande? Jag tänker såhär, men det kan ju vara att dra på för stora växlar – vad tycker du?"  

    Men det kan heller inte vara någon naturlag att du varje gång måste respondera på det som han säger utan kanske ibland bara kan låta det finnas där oemotsagt.

    Så till slut: Prova dig fram, minska lite på prestigen och ha er samvaro främst för ögonen. Man kan inte förändra andra, så ge akt på vad du säger, hur du säger när det funkar och när det blir otrevligt, utan att för den skull ge upp din rätt till åsikter. Och sedan förstås – gör mer av det som får er samvaro att blomstra. 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!