• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Så påverkas vi av den ofrivilliga ensamheten

    Sverige har störst andel ensamboende i världen. Självvald kan den vara en lyx, men att vara ensam mot sin vilja är svårt. Vi måste börja prata om vad ensamhet gör med oss!

    Så påverkas vi av den ofrivilliga ensamheten
    Foto: iStock Katarzyna Bialasiewicz

    Birgitta, 58 år, är gift, och har två vuxna barn – ändå känner hon sig förtvivlat ensam. 
    – Det kan gå en vecka utan att jag träffar någon annan människa än min man. 

    Birgitta har 18 vänner på Facebook – barnbarn och kusiner inräknat. Hon har en barndomskompis som hon betraktar som en vän, som hon skulle kunna ringa om det händer något allvarligt. Därutöver har varken hon eller maken något socialt umgänge. De träffar i princip aldrig andra par, inte heller några singelvänner. Kontakten med andra människor består i att säga hej till snabbköpskassörskan, att prata lite med personalen under ett läkarbesök, och att då och då träffa barn och barnbarn.  

    – För en annan människa kanske det här inte skulle vara ett problem. Men jag är i grunden en social person. Jag hämtar min energi ur andra människor. För mig är ensamheten en stor sorg, säger Birgitta. 

    – Jag har till och med gått och sett fram emot vår pratstund. Jag känner ju inte dig, vi har aldrig tidigare träffats, ändå kände jag att det här var något av veckans höjdpunkt. Att få sitta ner med en annan människa och prata om viktiga saker i ett par timmar. 

    Umgänget försvann när Birgitta blev sjuk – hon kan inte tolka det på något annat sätt. Då slutade kollegorna – som hon betraktade som sina nära vänner – att höra av sig. De bjöd inte längre med henne på middagar, hon glömdes bort när kollegorna gjorde spontana restaurangbesök direkt efter jobbet. 

     Umgicks med kollegorna

    Innan Birgitta blev sjuk jobbade hon som vårdbiträde på ett servicehus. Hon älskade sitt jobb, framförallt att få sitta ner och prata med pensionärerna. Dessutom hade hon i princip hela sin sociala bas på service-huset. De var ett stort gäng vårdbiträden som höll ihop. De träffades hos varandra på helgerna, grillade, gick promenader, åkte till Åland, och flera gånger i månaden sågs de
    direkt efter jobbet och gick till en restaurang och åt en bit mat. 

    En av dem var en extra nära vän till Birgitta. De köpte alltid julklappar till varandra, och pratade förtroligt och personligt om kärlek, livet och jobbet. 

    För femton år sedan blev Birgitta sjuk. Hon drabbades av en slags reumatism, och fick samtidigt en neurologisk sjukdom. Hon blev sjukskriven under en period. De följande åren avlöste sjukskrivningarna varandra. Till slut blev Birgitta sjukpensionär. 

    – Där och då blev jag ensam. Sjukdomarna gjorde mig fysiskt isolerad, och jag kunde inte längre följa med när de gamla kollegorna gick ut på restaurang. Jag trodde väl lite naivt att de skulle fortsätta hålla kontakten med mig. Att de skulle komma och hälsa på ibland, att jag skulle bli inbjuden till deras träffar och middagar. Men så blev det inte. Jag tappade kontakten med dem nästan på en gång. Jag fortsatte att ringa, fortsatte att bjuda in, men jag fick inget gensvar. Till slut tröttnade jag. Vänskap bygger ju på ett givande och tagande. Det kan ju inte bara vara den ena som tar kontakt. Om jag märker att jag inte får respons så drar jag mig undan. Jag vill inte ligga människor till last. 

    Hon hamnade under den sociala radarn, hon var inte längre en del av gemenskapen, hon glömdes bort, eller ignorerades. Birgitta har försökt att vara ihärdig, och så sent som i somras gjorde hon ett försök att bjuda hem alla gamla arbetskamraterna på middag. De hade planerat att ses "någon gång i juni", men ingen hörde av sig, och projektet rann ut i sanden. 

    – Då var jag ledsen. Att ta initiativ till en middag, och ingen bryr sig – det var ett hårt slag. Jag kände mig som en sjuåring som bjudit in till ett barnkalas, utan att några barn dyker upp. 

    – Jag har funderat mycket över varför det har blivit så här. Är det min personlighet som människor inte gillar? Det är så konstigt – jag är helt säker på att de gillade mig förr i tiden. 

    Hon stötte på en av de forna arbetskompisarna i köpcent-rumet häromveckan, och hon gjorde ett sista försök, och sa att det skulle vara roligt att träffas någon gång. 

    – Ja, men vi ses ju här då och då, sa den före detta arbetskompisen. 

    – Men det är en gång i halvåret, tänkte jag. Vi står här och småpratar i fem minuter. Det räcker inte för mig. På vägen hem storgrät jag. 

    Tidigare i livet har Birgitta alltid varit omgiven av männi-skor. Under skoltiden var hon omtyckt, och hade lätt att få kompisar. Likaså när barnen var små – hon knöt snabbt vänskapsband med barnens kompisars föräldrar. De träffades i lekparken, hade gemensamma barnkalas, och åt ibland någon enkel vardagsmiddag tillsammans.

    Vill inte vara en belastning

    Det vuxna umgänget med barnen är också "normalt". Hon träffar dem regelbundet, och hon njuter av varje sekund med barnbarnen.

    – Men jag vill inte vara en belastning för barnen. De har sina liv, och det är som det ska vara. Jag skulle aldrig berätta för dem om mina ensamhetskänslor. Inför dem låtsas jag att allt är bra. Jag vill inte att de ska gå och oroa sig för mig. 

    – Men jag älskar när vi ses. Därför tycker jag så mycket om julen och andra högtider. Då är det garanterat umgänge. Jag vet att det händer saker, och att jag kommer att träffa folk ett par dagar. Jag lever upp. 

    Maken vet om hur hon känner sig, men också inför honom försöker hon att lägga band på sig. 

    – Jag vill inte att han ska känna att han inte är tillräcklig, men jag har också behov av att sitta vid köksbordet och prata om livet med en väninna. 

    Maken beskriver hon som en "ensamvarg", som tycker om att pyssla för sig själv och som inte har något större behov av umgänge. Men han är också "världens snällaste", och han uppmuntrar Birgitta att ta kontakt med folk, eftersom han vet hur mycket det betyder för henne. 

    Fått kontakt

    Birgitta har varit engagerad i olika nätforum med ensamhet som tema. Där har hon bland annat kommit i kontakt med ett annat par som hon och maken har träffat ett par gånger. 

    – Jag är väldigt glad för den kontakten, det är en gudagåva, men det handlar om två middagar om året. Det är inte så att vi hörs dagligen. De flesta som jag kommer i kontakt med på ensamforum bor i andra delar av Sverige. Jag bor ju i Stockholm, och här verkar folk inte vilja ha kontakt.

    – Jag har också försökt bjuda in grannen på fika, men sånt gör man tydligen inte. "Du får jättegärna komma in på fika någon gång", sa jag i hissen. "Visst", sa hon. Men nu har det gått ett år, och hon har fort-farande inte kommit. 

    Hur ser en dag i ditt liv ut?

    – Å, herregud. Vill du verkligen veta det? Den är ganska bedrövlig. Jag lyssnar på radio, skriver dikter, läser tidningar. Vi åker och handlar ett par gånger i veckan, då och då besöker jag vårdcentralen. Mer än så är det inte. Det händer ingenting. Eftersom jag är isolerad på grund av min sjukdom, kan jag inte anmäla mig till kurser eller åka på resor. 

    När Birgitta tänker på framtiden får hon "ångest". 

    – Vad skulle hända om min gubbe dör? Det törs jag inte tänka på. Jag skulle bli så oändligt isolerad. 

    – Jag vet faktiskt inte hur jag ska gå tillväga för att hitta vänner. Jag tvivlar ofta på mig själv. Jag tänker att jag inte duger som vän. Att jag är för mycket, att jag vill för mycket. Jag trodde aldrig att "sociala Birgitta" skulle hamna i den här situationen, men nu har jag gjort det, och jag vet inte hur jag ska ta mig ur den. 

    Nästa sida: "Vem kommer att gå på min begravning?"

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!