“Tänk dig att du sitter i en bil som ska ge sig av på en lång, lång resa. Vilka tar du med dig?”
Det måste vara omkring tio år sedan nu. Säkert mer. Men jag kommer aldrig att glömma min allra första hypnos-session. Det här var alldeles in-
nan jag till sist fick veta vad jag led av, varför jag var så bortom utmattad och rasade i vikt trots att jag bokstavligen vräkte i mig både mat, och till sist näringsdrycker (sådana som ges till cancerpatienter i livets slutskede).
Jag VISSTE att jag var sjuk, något i min kropp var väldigt, väldigt fel, det var så uppenbart. Så här kan INTE en “vanlig” utbrändhet kännas. För varför orkar mina utbrända vänner resa och umgås medan jag bokstavligen inte ens kan stå upp? Jag var tvungen att sitta ner och skala potatis till barnen. Jag var tvungen att “för-äta” för att orka laga middag. Till sist rann all mat jag åt bara rakt igenom. Så är det väl inte för utbrända, tänkte jag.
Trots det sa alla läkare att jag var hundra procent frisk och “inga fler prover gick att ta”. Det stämde ju inte för ingen kollade min kortisolproduktion (som vid den här tiden var otäckt nära obefintlig och dödligt, en enkel magsjuka hade skickat mig över kanten).
Så jag – eftersom jag ju var helt frisk – bestämde mig att som en sista utväg testa hypnos. Allt satt kanske bara i skallen.
På frågan ovan svarade jag min familj. Inga andra. Och jag minns hur ljuvlig den där känslan var: att med endast familjen bara köra och köra och köra, för att aldrig mer komma tillbaka.
I dag skulle jag svara detsamma. Bara familjen, tack!
Om hypnosen hjälpte? Verkligen! Det gjorde den. Men det “satt kvar” alldeles för kort tid, så jag skulle behöva gå ofta för att få ett bestående resultat. Lite som folk regelbundet går i terapi borde jag få hypnos.
Och snart får jag äntligen träffa den där hypnotisören igen. Den här gången ska han lära mig att stänga av. Att inte agera eller reagera på allt som sker. Som ett led i min stressreducering.
Drömmen är att han lär mig att själv hantera min av sjukdom allt för höga stressnivå. Att lära mig att känna när det är läge att stänga och “kliva ur”
kämpa/fly-läget jag oftast befinner mig i. Ta mig ur den “röda zonen”. Ge mig lite bättre livskvalitet.
