Låt mig berätta hur jag fungerar: jag fungerar så att jag samlar på obskyra fakta, särskilt ur svensk nöjeshistoria. Det är i princip min enda hobby, att leta reda på och hålla reda på folk som en gång frekventerade svensk radio och teve och revyscen.
Om du säger att jag inte är klok så har du förmodligen rätt.
Låt mig berätta om när jag råkade springa på namnet Trille. Någonting retade igång min nyfikenhet när jag läste “Trille” i en bok och jag sprang direkt till Google.
Trille Nielsen var en dansk sångerska som kan jämföras med en Joan Baez i USA eller en Turid här: en vän och finstämd röst som skär sig mot de politiska och uppkäftiga texterna. I Danmark blev hon riksbekant 1970, när hon i teve sjöng “Öjet”, en vacker visa med retfull text om Guds fördömande öga i skyn. Framförandet blev en sådan skandal att landets justitieminister personligen letade upp någon gammal paragraf om blasfemi, hädelse, och drog Danmarks Radio inför skranket för att de alls hade tillåtit sången att sjungas.
Det här var ju minst sagt intresseväckande, kände jag, och fortsatte lystet att rota vidare i fenomenet Trille. Och så upptäckte jag strax att Trille har gjort en singel med Cornelis Vreeswijk! Som jag inte kände till!
Låt mig berätta om min relation till Cornelis: jag gillar Cornelis. Jag har skrivit en bok om Cornelis. Jag har döpt min förstfödde son till Cornelis. Jag har släpat min familj till IJmuiden, en urtråkig holländsk kuststad, för att titta på huset där Cornelis bodde fram till 1949.
Via Trille trillar jag alltså över en Cornelis-platta som jag aldrig har hört! Eller hört talas om! Och inte nog med det: de båda sjunger Evert Taube – som jag också råkar vara mer än normalintresserad av. Dessutom gör de en av mina tolv bästa Taube-sånger: “Tango i Nizza”, den bortglömda men betydligt bättre uppföljaren till “Fritiof och Carmencita”.
För mig är det här troligen att jämföra med en fågelskådare som checkar av sin trehundrade fågelart eller en idrottare som slår sitt personbästa. Jag tror mig ha hört allt som Cornelis spelat in – herregud, jag har till och med hans sex skivor på holländska! – och så har jag inte ens hört talas om att han spelade in en av mina favoritlåtar! Vad är oddsen? Ingen aning, för jag har aldrig fattat hur odds funkar. Jag spelar nämligen inte. Det är inte så jag får mina kickar.
Mina kickar får jag av vetskapen att en holländare och en danska spelade in en sång, skriven av en tyskättling, om en svensk och en argentinska som möts på Rivieran – och att den vetskapen fram till ett givet ögonblick bara har legat och väntat på mig. Det är sådant som gör mitt liv värt att fortsätta.
Som sagt: säger du att jag inte är klok så har du förmodligen rätt.
