Vi firade min farmors hundraårsdag. Fyra generationer sjöng “Ja, hon har levat uti hundrade år!” för henne. Det var mäktigt. I mitten av långbordet satt en liten parant gumma som var 23 fyllda när andra världskriget tog slut och som minns när min farfar landsfiskalen var med om att ta bort motboken.
För tre år sedan sjöng vi likadant för farfar. Nu hänger två telegram med hundraårsgratulationer från Hans Majestät Konungen bredvid varandra på salongsväggen i trevåningshuset där farmor fortfarande bor och verkar.
Mina systrar gratulerade mig till mina goda gener. Jag stirrade på dem och var just på väg att säga “det är väl era gener också?” innan jag kom på att de är adopterade. Vi har lite olika hudfärg, mina systrar och jag, men vi är ju trots allt syskon och kallar samma människor för farmor och farfar så då borde vi väl ha samma genbank också. Tänkte jag. Tills jag kom ihåg hur det förhåller sig. Med åren glömmer man lätt sådant där.
Jag kommer från en spretig släkt. Mina två bröder är inte syskon med mina tre systrar och min högt älskade moster är min mors kusin. Mina kusiners barn, som mina barn kallar sina kusiner, är om man ska vara noga deras fyrmänningar.
För några år sedan åkte min far och jag till Madeira med min äldste son och min systers äldste son. Det bar sig då inte bättre än att vi blev misstänkta för människosmuggling. Den portugisiska polisen frågade hur vi två karlar hängde ihop med de två pojkarna. Jag förklarade sambandet – det här är min far, det där är min son och det där är min systerson – och polisen såg inte övertygad ut när de studerade oss och våra pass. Min far och jag har olika efternamn. Min son och jag har olika efternamn. Min far och systerson har visserligen samma efternamn, men i gengäld olika hudfärg. Så här i efterhand förstår jag att polisen blev misstänksam. Vi klarade oss undan med blotta förskräckelsen.
På mina båda sidor av släkten finns också, sedan generationer tillbaka, vad jag kallar “original” eller “excentriker” men som folkmunnen har gett betydligt mer nedsättande benämningar. Folk som beter sig eljest och tänker i andra banor än oss vanliga kvarntrampare. Som hör röster som inte finns och ser saker som ingen annan ser. Men som också anfäktas av demoner och svartsyn.
När jag berättar för mina söner hur vår genetiska historia ser ut så kan jag alltså säga till dem: “Det finns en viss risk att ni kommer att lida av psykisk ohälsa – men då kan ni trösta er med att ni i alla fall kommer att göra det väldigt länge!”
Det kanske inte gör dem så himla mycket gladare, men de fnissar iallafall. De har humor nämligen, mina söner. Kanske ligger det i generna, kanske är det oundvikligt när man kommer från en sådan familj.
