Sångaren, musikern och – som han skrev sig i telefonkatalogen så länge det fanns en sådan – fil.kand. Mikael Wiehe ger sig ut på avskedsturné. På typiskt välformulerat Wiehe-vis förklarar han för pressen varför just nu: “Medan jag fortfarande kan stå på benen, medan jag fortfarande kommer ihåg låtarna, medan jag fortfarande kan sjunga och medan jag fortfarande kan höra applåderna.”
Det tillhör Wiehes specialiteter att alltid, verbalt och välfunnet, kunna förklara sina bevekelsegrunder. Det skiljer honom från många kollegor i gitarrbranschen, som oftare påar sina sånger: “Här kommer en typ låt om vahettere kärlek eller nåt sånt.”
I Malmö där jag bor är Wiehe inte bara en artist. Här är han också allmänt förekommande. När jag spelade “Titanic” hemmavid hade min tioåring ingen aning om vem han lyssnade på. När jag sa att artisten heter Mikael Wiehe sa tioåringen direkt: “Jaha, han bor vid min skola!” Vilket lärarna berättat med stolthet för mellanstadieungarna, som var lika stolta de utan att veta varför.
I Malmö är Wiehe ett ständigt ämne för muntligt traderade anekdoter – nästan i paritet med en av hans strängförsedda föregångare, Carl Michael Bellman. Bellmanhistorierna har med tiden fått allt mindre med visdiktaren att göra. Wiehe-anekdoterna har – åtminstone än så länge – spår av sanning. De flesta av anekdoterna är inte särskilt spektakulära, utan mer av typen “jag såg Wiehe på Coop häromdagen”. Andra har lite mer kött i sig.
En väninna till mig, som flera gånger gjort sig lustig över Wiehe i radio, hamnade vid bordet bredvid honom på en uteservering. Plötsligt reste han sig och spände ögonen i henne. Hon fruktade en utskällning över något oförskämt hon sagt i P3. I stället sa han: “Du vaktar min konjak medan jag går och köper en Tarragona!”
En annan väninna följde med en karl hem och hade en trevlig natt. Tidigt på morgonen gick hon ut i bara nattlinnet att köpa frukostfrallor till dem. Karln från igår satt vid köksbordet med utsikt över den bakgård hon passerade på vägen till butiken. Som en sorts tack för i natt drog hon, ute på gården, upp nattlinnet på ryggen och visade honom vad hon hade. När hon vände sig om för att se hans blick uppe i köksfönstret såg hon att på balkongen ovanför stod – Mikael Wiehe.
Helt utan avsikt råkade hon alltså moona Wiehe i gryningen.
Pröva att byta ut “Mikael Wiehe” mot “en okänd man” i någon av anekdoterna ovan och märk hur mycket sämre historier det blir. Vilken story som helst blir saftigare om en känd person är med på ett hörn. I Malmö har vi bara en känd person. Jag gissar att mina barnbarn en dag kommer att berätta historier om hur Mikael Wiehe, en tysk och en fransk tävlade i vem som kunde vara längst i en svinst
