• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Kalle Lind: Gå inte i fällan om ni ska skriva in kompisar i era romaner!

    En av killarna kallade jag ­Mögel. Namnet till trots var det en hyllning till min bäste vän. Och för övrigt var han heller inte särskilt smickrad över att få heta Mögel...

    Kalle Lind: Gå inte i fällan om ni ska skriva in kompisar i era romaner!

    Jag skrev en roman som nittonåring. Det säger jag inte för att skryta, för den var med all säkerhet inget att skryta med. Jag skickade den till ett förlag som returnerade utan kommentarer. Jag hade limmat ihop sidorna sju och åtta. Det var ingen som hade sprättat upp dem.

    Troligen var den oläslig. Det kommer jag aldrig att kunna kontrollera. Under min osentimentala period i livet – några få men förödande månader då jag var i tjugofemårsåldern – slängde jag disketten och den enda utskriften jag hade. 

    Romanen handlade om fyra killar i min egen ålder som blev strandsatta i en bondby och aldrig lyckades ta sig därifrån. Byns enda taxi hittade inte bortom bygränsen och de gjorde sig omedelbart ovänner med alla tänkbara chaufförer. Kanske utgick berättelsen från min egen upplevelse av att växa upp i en småstad och ständigt känna att livet pågick någon annanstans.

    En av de fyra killarna kallade jag Mögel. Namnet till trots var det ett hyllningsporträtt av min bäste vän. Jag lånade alla Mögels inre drag från min kompis, som var allt det jag inte var: orädd, självständig, allergisk mot smicker och inställsamhet. 

    En annan av killarna kallade jag Stridh. Han var gängets driftkucku och spefågel, en kortvuxen rikemansgosse som bar en alldeles för varm Henri Lloyd-jacka och mest sprang i vägen. 

    Jag bad min bäste vän läsa och såg fram emot att för första gången göra honom lite rörd och förlägen. Med viss förväntan frågade jag honom vad han tyckte om texten.

    Det visade sig att han var upprörd. Han tyckte att jag hånat honom och plockat en massa fula poänger på hans bekostnad. Jag stod som ett fån och undrade vad han menade.

    Sedan insåg jag att just det – min kompis är ju något kortare än genomsnittet och just det – han äger ju faktiskt en Henri Lloyd-jacka!

    Jag hade alltså lånat all personlighet till en figur och två yttre detaljer till en annan. Min kompis kände bara igen sig i detaljerna. 

    Förtvivlat försvarade jag mig och svor heligt och dyrt att jag inte ens tänkt på att den Stridh jag beskrivit råkade se ut som min polare. Det var ju Mögel, den trygge, osentimentale och genomskådande, som helt och hållet var modellerad efter kompisen. 

    Det var inget han kunde se. Och för övrigt var han heller inte särskilt smickrad över att få heta Mögel.

    Jag tänker ofta på det där missförståndet när jag någon gång skriver fiktion. Om man inspireras av folk omkring sig så är det detaljerna man ska byta om man inte vill bli påkommen. Man kan i princip rycka en person direkt ur verkligheten och beskriva vederbörande som otrevlig, oförskämd och oönskad. Ser man bara till att ge honom en yvig hårman när förlagan råkar vara skallig så kan man vara tryggt förvissad om att ingen känner igen sig.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!