Tidigt nittiotal jobbade jag på en hotellrestaurang. En kund ville ha ett menyförslag.
“Du kan faxa det”, sa han som om det var den naturligaste sak i världen.
Faxa! Mina händer började darra. Det var första gången jag skulle faxa ett dokument. Naturligtvis gick jag och tog en kopia av det handskrivna menyförslaget först. Så att jag själv skulle ha ett exemplar kvar.
“Är du en utomjording eller bara en idiot?” skrattade företagets teknikexpert. “Tror du att faxen teleporterar pappret?
Nej, jag är verkligen ingen teknikguru. Ändå låg jag länge i framkant när det gäller att ta till mig IT.
Jag skaffade mejl på nittiotalet, så tidigt att den enda jag kunde mejla var min dåvarande man och ett par kompisar som jobbade på universitet. Tänk så enkelt, billigt och roligt det var att kommunicera med människor i hela världen. Snart skulle alla vara uppkopplade. I alla fall om jag fick bestämma. Jag blev snabbt en missionär, internet var mitt evangelium.
På den tiden bodde jag i Uppsala och skickade mina texter till matredaktioner på en diskett i vadderat kuvert. Ungefär var tredje gång blev det knas på disketten eller formatet så att texten måste skickas om. Hela processen kunde ta en vecka. Säkrast var att ta tåget och komma upp på redaktionen för att lämna disketten med texten. Över en kopp kaffe frågade jag försiktigt om jag skulle få mejla in mina texter. Chefredaktören suckade. Han tänkte inte skaffa mejl. Det skulle aldrig slå igenom, det var alldeles för komplicerat. Jag fnös överlägset.
Idag ligger jag inte i framkant, jag har förvandlats till en gammalget som stretar emot. Det blev inte enklare och mindre stressigt. Numera förväntar sig uppdragsgivare och kollegor svar på en timme. Och alla olika kommunikationskanaler håller på att göra mig galen.
Mina skrivelever träffar jag på Teams, Skype, Facetime eller i chatt. En ny trevlig uppdragsgivare vill kommunicera i Whatsapp, som måste installeras. Två olika grupper förstås. Fast de skriver sms också. Ja, en del snabba saker hamnar så klart på Messenger. En ny Pokémongrupp bjuder in mig till Discord. Varje vecka måste nya kommunikationsredskap installeras, uppdateras och felsökas.
Min hjärna sjuder sakta i sitt spad. Jag är inte bara omsprungen av omvärlden, jag är omkullsprungen. Golvad. En gång var jag hyperhipp IT-missionär, nu börjar jag allvarligt fundera på om runstenar är det enda värdiga och naturliga sättet för människor att kommunicera. Korta kärnfulla meddelanden som lika gärna kan läsas om ett millennium. Och ingen som förväntar sig svar. ¨
