• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Andras dumhet är en evig källa till glädje

    Strutsar stoppar faktiskt huvudet i sanden titt som oftast – fast av väldigt goda skäl än enfald. Men hur är det med oss människor?

    Andras dumhet är en evig källa till glädje

    Fördelen med att ha fått dåligt minne är att man ständigt förundras. Gamla insikter och fascinerande fakta blir som nya. Så sen ett tag tillbaka tänker jag ofta på strutsen. En stor, klumpig fågel som saknar flygförmåga. Djuret som blev ett verb. Strutsande är en folksjukdom, en världsomspännande epidemi, kanske är det djupt intvinnat i människans dna att väja för obehagligheter även när det är korkat. Klimatkata­strofen är förstås det uppenbara exemplet där de flesta av oss enfaldigt stoppar huvudet i sanden, hellre än att möta faran och slåss. Vi strutsar. Flyr undan vetskapen.

     

    Men vad gör strutsen egentligen när den strutsar? Ja, en stor aptitlig fågel skulle raskt utrotas om den mötte hot från ormar, hyenor och gamar genom att fogligt ställa sig med steken i vädret. I själva verket gömmer sig strutsen ibland genom att lägga sig platt, men ­oftast springer den av bara attan på sina långa musku­lösa ben. När strutsen maxar kan den komma upp i sjuttio kilometer i timmen. Och när jättefågeln blir trängd försvarar den sig vildsint med kraftiga sparkar och hugg. De kraftiga klorna på stortårna är dödliga vapen. 

    Det påstås att en redig struts kan sparka ihjäl ett lejon. Så varför har den stackars strutsen fått rykte om sig att vara korkad och feg? 

     

    De flesta människor har aldrig träffat en struts och därför är det lätt att tro på fascinerande myter. Andras dumhet är ju en evig källa till glädje. Strutsar stoppar faktiskt huvudet i sanden titt som oftast – fast av väldigt goda skäl än enfald. Strutshonan lägger sina gigantiska ägg i grunda gropar. Och flera gånger under dagen är både honan och hanen där och roterar äggen för att solen ska värma dem jämnt. 

    En struts som strutsar är alltså strängt upptagen med det viktigaste i världen: att ta hand om sin familj och föra släktet vidare. 

     

    Jag vet inte riktigt hur den här kunskapen kan bli en sedelärande historia. Strutsen finns ju inte till för att lära oss veta hut, utan för sin egen skull. Men vi människor älskar ju att hitta liknelser och sensmoral överallt. 

    Kanske kan man leka med de här tankarna? Vi människor har förmågan att höja blicken över det egna nästet, vi ser inte bara omedelbara hot från en jaguar utan kan också förstå komplexa samband. Instinkten att strutsa, den som strutsen själv saknar, är stark när faran känns alltför överväldigande. Men om vi låter bli har mänskligheten goda chanser. Till skillnad från strutsen har nämligen de flesta av oss en hjärna större än en valnöt.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!