• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Kära vänner, nu är det dags att ta farväl

    För inte länge sen var jag 24, och alldeles nyss kände jag mig som 42. Nu har jag plötsligt fyllt pensionär. Hur gick det till?
    Åsa Holmström gör sig redo för nästa fas i livet.

    Kära vänner, nu är det dags att ta farväl

    Hur kan livet gå så fort? För inte länge sen var jag 24, och alldeles nyss kände jag mig som 42. Nu har jag plötsligt fyllt pensionär. Hur gick det till? Jag märkte verkligen ingenting, men fick en brysk ledtråd om livets framfart vid en hälsokoll nyligen. "Jaha, du har gått ner 3 cm och upp 3 kg", sa doktorn. "Härligt! Då är det plus-minus noll", sa jag. "Är väl inte illa för en 60-plussare? Jag kan ju skaffa platåskor. Och kanske en snygg korsett." Doktorn stirrade och tyckte jag skulle kolla benskörhet och blodfetter. Det lät trist, så jag bestämde mig istället för att ta ett glas vin med en väninna, mest för att hålla blodtrycket i schack. Och blodfetterna.

    "Men hallå", sa väninnan. "Nu har du jobbat övertid hela livet, är det inte dags att varva ner?" "Hmmm", sa jag, och tänkte VARFÖR DÅ? Sen gick jag hem och tänkte VARFÖR INTE? Jag pratade lite med barnen som skrattade rått och kallade mig för arbetsnarkoman. Sen blev det tillökning i deras familjer med både barn och hund, och jag var plötsligt eftertraktat byte som passopp och gratis arbetskraft (ungefär som nu, fast roligare, och ingen risk att bli övertalig). Jag fick ett oväntat och mycket starkt stöd för snabb pensionering.

    I våras skrev jag att pensionen är som vargen i skogen, både hotfull och lockande. Det kom många svar från er läsare, och jag blev lugn: De flesta var väldigt positiva, ja entusiastiska. Det här borde nog inte yppas för alla kommande årskullar som nu måste jobba till 68, och snart 86. Men det som gav mig en knuff åt pensions­hållet var ord som frihet, lugn, tid – och framför allt sovmorgon.

    Martin Lönnebo, biskopen som borde blivit poet, skriver om mötet med den innersta sjön. Den som finns i oss alla. Jag ser det spegelblanka vattnet, hör ett stilla kluckande och tänker på pärlan som kanske finns i djupet. Att våga ge sig ut och finna ro. Plötsligt är jag redo för en ny fas i livet.

    Och ja, jag kommer att sakna er och alla era brev otroligt. Det känns som att lämna sin familj. Men kanske dyker jag upp här i spalterna framöver. Det är väl inte fel att jobba lite grann?

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!