Det är lördag, klockan är strax efter åtta på morgonen. Det ringer, det är min syster Beatrice.
Jag minns inte exakt vad hon säger, men jag förstår att något hemskt har hänt. Min syster Helene är död. Vår syster. Nu är vi bara tre kvar.
Jag åker ner till min mamma i Norrköping dagen efter. Hon har satt fram ett fint kort på Helene och tänt ett ljus. Mamma är 98, stum av sorg över att mista ett barn, det blir definitivt inte lättare med åren om nu någon inbillade sig det. Min syster Helene var stilig i sin glans dagar, flirtig, rolig, snabb, kvick. Hon gifte sig med en engelsman när hon var tjugotre och försvann ut i världen. Hon bodde i London i några decennier, i Hongkong, i Kuala Lumpur – hon reste överallt, och när hon till sist slog sig till ro så blev det Bali. Hon byggde ett hus, levde med en engelsk före detta pilot – som vi aldrig träffade.
Ibland ringde hon och berättade om sin ensamhet, hon saknade sin familj, särskilt sin mamma. Ibland kom hon hem och bodde med mamma i Norrköping i några månader. Hon gjorde ett försök att flytta hem (i tanken), men kände sig nog aldrig riktigt hemma. Hemma.
Ibland när hon ringde och grät av hemlängtan i telefon så sade jag: “Men snälla Helene, varför har du då bosatt dig på andra sidan jordklotet – man kommer inte längre bort från Sverige än just Bali.”
Hon svarade aldrig på frågan. Snart hade hon torkat tårarna och berättade om några knäppa engelsmän som hon träffat, om resor hon gjort över hela klotet, om ställen hon planerade att besöka.
Dagarna efter beskedet är grumliga, suddiga, ingen skärpa alls i bilderna. Jag slutade dricka för mer än fem år sedan, har haft några få korta återfall – och jag vet att det är tidernas bedrägeri – nu slås jag ändå av tanken att alkohol är enda bedövningen. Jag ringer några vänner jag kan prata med. Jag pratar med släktingar. Det går några veckor, jag kan fortfarande inte riktigt ta in, förstå.
Kroppen svek Helene. Flera av hennes organ släckte ner samtidigt: lever, njurar, lungor, hjärtat.
Det värsta är tanken på att hon dog helt ensam, på en akutmottagning, på ett sjukhus på Bali. Och att ingen av oss fanns där, vid hennes sida. Ingen som satt bredvid.
Jag tror att vi alla, mamma, syskon, syskonbarn och syskonbarnbarn, känner samma sorg och skuld. Vi kunde kanske gjort mer? Vi kunde kanske ha varit närmare, ringt oftare? Jag kunde kanske ha varit en bättre bror? Jag borde ha varit en bättre bror.
Helenes slut är min egen värsta mardröm. Askan är på väg till Sverige. Mer ekande tom blir inte tillvaron.
