• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Jorden brinner, jag sörjer en liten groda

    "Det nyfödda barnbarnet har plötsligt gjort mig skör. Han tittar tyst på mig med sina stora frågande ögon. Hur ska det bli?

    Det är sent på jorden. Enorma bränder rasar i Ryssland, USA, Australien, Grekland. Så stora att vi inte ens kan förstå omfattningen. Inget kan stoppa dem. Jag vaknar till "Morgonekot" i P1 och nästan känner röklukten, hettan, paniken. Just bränder känns särskilt fasansfullt. Människor och djur som flyr, många som inte hinner undan. Jag läser i en rapport från WWF att över tre miljarder djur har dött – bara i Australien. Är det Harmagedon som sveper över jorden? Är allt snart över?

     

    Harmagedon, ursprungligen ett berg där ett bibliskt slag mellan det goda och onda stod. Nu används ordet ofta som en beskrivning av en total katastrof, kärnvapenkrig, jordens undergång. Det har på något sätt en oemotståndlig slagkraft. Våldsam dramatik, otämjbara krafter. Ödesmättat, slutgiltigt. Jag har ofta ropat ordet på skoj, för att beskriva det allmänna kaos som mött mig hemma; i barnens rum eller köket när det stojats runt och städningen mystiskt nog glömts bort. Nu är det plötsligt inte så roligt längre.

     

    När jag kommer ut på förstubron ligger en liten, liten groda livlös i hundens vattenskål. Den ligger med benen utspärrade. Där har den simmat runt, runt utan att kunna ta sig upp. Det blir droppen på en eländestung morgon. Jag häller försiktigt ut den lilla grodan i mossan och hoppas att den ska hämta sig. Den kanske bara vilade?

     

    Sen sätter jag mig faktiskt ner på trappan och gråter en skvätt. Det är LillOlles fel. Jag är verkligen ingen gråterska, men det nyfödda barnbarnet har plötsligt gjort mig skör. Han tittar tyst på mig med sina stora frågande ögon. Hur ska det bli? Ska han få rädda en pytteliten groda ur en vattenskål eller blir det bara aska kvar?

     

    Ett barnbarn föds och allt förändras. Framtiden får en ny mening. Jag ett större ansvar. Det blir plötsligt så tydligt att nya generationer kommer att följa oss. Det är sent på jorden – men är det för sent? Ingen vet. Vi har många slag kvar att både vinna och förlora och många berg att bestiga. En bebis, en groda. Det är så det funkar, vi måste se det lilla för att riktigt förstå det stora.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!