På nittiotalet, långt innan jag började skriva om mat, extraknäckte jag som matpratare på Radio Uppland. Det roligaste var att lyssnare hörde av sig och tyckte till om det mesta. Ett av de starkaste minnena var den frustrerade man som ringde in och frågade hur han skulle kunna få till de underbara wokrätter han ätit i Thailand. De smakade helt annorlunda när han lagade dem hemma. Efter lite diskussion framgick det att han stekt fläskfilé och lök med “vanliga ingredienser”. Jag frågade vad som var vanliga ingredienser. Det blev tyst i luren. Efter en stund meddelade han att salt och peppar var vad han hade hemma. Italiensk salladskrydda också. Varför kunde inte det räcka? Dessutom gillade hans familj bara de kryddorna.
Så lätt det hade varit att skratta bort historien, men jag förstod hans vånda. Det handlade om en man med en mycket stor, vacker och het längtan, fjättrad av sina vanor och sin familj. Att ändra matvanor är att ta ett gigantiskt språng in i ett helt nytt universum. Att fylla kylen med nya ingredienser, lära sig nya tekniker, kanske köpa nya redskap. Först och värst av allt: våga sig in i helt nya butiker. Och till vilken nytta och glädje är projektet om ens familj ändå vägrar att äta av maten?
När våra barn var små började de ibland gråta när det var en gnutta persilja i köttbullarna, och de tjatade ofta om tacos som de lärt sig älska hos andra. Tacos var förstås synonymt med ett kit med färdiga såser och pulversmaksättning. Vi vuxna vägrade. Tills vi började se tacokitet som en utgångspunkt i stället för ett mål.
Vi började med att byta ut färsen mot rådjursfärs och krydda den själva. Först väldigt försiktigt, men undan för undan blev kompositionen mer komplex. Chilihettan skruvades sakta upp. Lite kryddnejlika, anis, chipotle och kanel smögs gradvis ner för att ge mer mexikanskt stuk. Barnen fick tacosås på burk, vi gjorde en egen vuxen med mycket koriander. Varje gång taco serverades blandade jag illistigt ner lite mer av vuxensåsen i barnens sås, tills burksåsen var helt utfasad. Samma trick användes för att ersätta hushållsosten med lagrade ostar.
Svarta bönor gjorde smygpremiär i köttfärsen och ibland ersattes köttet av vegofärs.
Efter något år åt barnen i princip allt som serverades i tacoskal.
Den indiska maten gjorde samma resa. Undan för undan letade sig nya ingredienser in i snällcurryn. Rostade senapsfrön, curryblad, nigellafrön… Och arsenalen av tillbehör blev allt brokigare: mintchutney, raita med äggdoftande svart salt och papayasallad. Alla gillade inte allt, men världen vidgades.
En lösning för att lämna salt-och-peppar-livet är att göra det med myrsteg.
