De allra flesta barn- och ungdomsböcker följer samma dramaturgiska båge. Ett osäkert, ofta ensamt barn har svårt att hitta vänner. Men så sker något där den blyga violen får visa sina “superförmågor” (det kan vara allt från att klättra jättehögt för att rädda ett djur, eller bildligt – eller bokstavligt – ge sig ut på djupt vatten) och alla upptäcker att hen är fantastisk och modig och hen får en massa nya vänner och slutet gott allting gott.
Eller så börjar en ny “jättedum” person i klassen, men, efter att hen tvingats visa sina svagheter – exempelvis fått panik i en hiss – så försonas alla för tänka sig, “även den som är taskig kan vara mänsklig och lika rädd som vi andra” och alla blir vänner och slutet gott allting gott.
Jag som var ett tämligen värdelöst barn (jag var sämst på det mesta, aldrig modig, vågade aldrig prata, hittade aldrig några vänner, lyckades inte utföra några stordåd) kan inte sluta tänka på detta när jag läser barn- och ungdomsbokfloden. Tycker barn verkligen om att läsa om alla dessa “superhjältar”? Och vad ska alla mer “normala” människor göra? Och om man är dålig på allt?
Detta slår an något hos mig när jag hör att de döpt om Globen till Avicii Arena. Förvisso fick han ett tragiskt och alldeles för tidigt slut, men han var enastående, han var en superstjärna och mångmiljonär. Det är inte första gången platser, vägar, arenor döps efter kändisar eller sportstjärnor. Statyer reses över sådana som anses ha utfört stordåd.
Men – tänker jag – är det inte dags för att alla de som INTE är enastående, de som INTE är modiga, de som INTE är kända, de som INTE är miljonärer borde få något uppkallat efter sig? Att hedra alla som inte lyckas med något särskilt under ett helt liv. Är det inte snarare de som borde hyllas? De andra var ju redan lyckade och älskade.
Och ja, jag har ett förslag: ett stenkast från Globen bodde en man som hittades död i sin lägenhet. Av postgången att döma hade han legat där i tre år. Utan att en enda person saknat honom. Radion stod på.
Nu vet jag inte vad han heter för hans liv ansågs inte viktigt. Det var ingen som skrev om honom, ingen hyllade honom, ingen brydde sig.
Men jag är övertygad om att han ändå hade något som var viktigt och värdefullt.
Tänk om Globen istället uppkallades efter honom.
För att hylla dem som ingen någonsin ser.
