Vi är redan inne i det som kallas postpandemi – fasen då allt ska bearbetas, fast smittan fortfarande sprids. Nu hotar enligt experterna nya hälsorisker. Hypokondri, agorafobi, chockbearbetning. Hjälp, när blir det vila och återhämtning?
Grannar och vänner tittar snett på varandra och har bestämda åsikter om hur livet ska levas. Särskilt andras. “Så korkade folk är”, säger någon på tv. Jag tar upp ämnet med storfamiljen på landet, trygg i förvissningen att vi alla är kloka och balanserade människor som kan väga argument. Så fel jag har.
Omedelbart utbryter vild diskussion. De grekiska fetafyllda köttbullarna flyger nästan som gevärskulor i luften under den vanligtvis trivsamma söndagsmiddagen. Nära (yngre) släktingar som jag bedömt som (ganska) förnuftiga är plötsligt beredda att dö för en fotbollsmatch. Unga står mot gamla, idrottsfans mot smitthypokondriker, frihetsfanatiker mot trygghetsnarkomaner. Fullt pandemikrig.
Själv har jag genomgått en smygande personlighetsförändring och ger onda ögat till alla som inte har munskydd (trots att jag själv inte alltid har varit så flitig). Hur kan vissa ta sig rätten att vara så nonchalanta – jag rasar inombords! Plötsligt blir jag ursinnig på en kvinna som tar körsbär med händerna på torget och får skamset be om ursäkt när hennes lille son börjar darra med underläppen. Jag har blivit en galen terrortant! Posttraumatiskt stressyndrom?
Under den akuta skräckfasen har vi alla skärpt oss, hjälpt varandra, skrubbat händerna blodiga. Nu släpper de uppdämda spänningarna, det pyser ur ventilerna. På sociala medier finns gruppen “covidiot” där folk pekar ut varandra som just ansvarslösa idioter. Man kan skratta, men också gråta.
Kanske lika bra att fullt ut bejaka ett annat postpandemifenomen – grottsyndromet. Det handlar om oss som vägrar kliva ut i världen igen. Som slutat att hysteriskt rusa runt i livet, och trivs ganska bra med det. “Jag vill aldrig mera tvångskramas” ropar en granne och vinkar lyckligt. Att umgås med sig själv är både konfliktfritt och bekvämt. Så jag stannar hemma och vårdar mitt pandemiskt posttraumatiska stressyndrom. Vad gör man inte för att slippa bli utpekad som en riktig covidiot?